Störande stjärnfall

1953 lyckades CIA äntligen skicka en fullfjädrad agent till Sovjetunionen. Mannen förfördes snart av sin hushållerska, en KGB-agent. De fotograferades till sängs och amerikanen blev utpressad. I det här fallet upptäckte CIA vad som pågick. Men under kalla kriget lyckades Sovjetunionen ofta rekrytera dubbelagenter med hjälp av sina »honungsfällor«.

Inom CIA råder fortfarande en påtaglig skräck för att aldrig så professionella män och kvinnor kan förvandlas till vanvettiga säkerhetsrisker när de lever ett dubbelt privatliv och vill skydda sina äktenskap. Alla känner till detta. Därför blev stjärngeneralen David Petraeus, mannen bakom vändningen i Irak 2007 och ständigt tippad som framtida republikansk presidentkandidat, tvungen att avgå som CIA-chef. Man måste vara en någorlunda förebild för de anställda.

Som grädde på moset var det ärkerivalen FBI som fick nys om generalens kärleksaffär med en fyrtioårig journalist, Paula Broadwell, som skrivit en hyllande biografi om honom. Allt började med en rad fientliga mejl från Broadwell till en okänd kvinna som sågs som ett hot mot relationen. På grund av detaljer i mejlen fruktade FBI först att någon hackat Petraeus privata mejlkonto. Så uppdagades affären och -generalen råddes att avgå av samordningschefen för USA:s underrättelseorgan.

Hur påverkar detta CIA:s framtid? I -boken »Legacy of Ashes – The History of the CIA« skriver Tim Weiner att en skicklig, välfungerande underrättelsetjänst »alltid har befunnit sig fem år fram i tiden«. Vem blir näste man att försöka ge världens mäktigaste land en underrättelse-tjänst som kan mäta sig med konkurrenterna runt om i världen?

Troligen Michael Morell, nu tillförordnad chef (precis som han var under perioden före Petraeus tillträde). Morell är en riktig insider – han har jobbat i årtionden på analyssidan och försett två presidenter i rad, Bush och Obama, med dagliga säkerhetsgenomgångar.

Men det finns ett par hinder för Morell. Han var inblandad i CIA:s fiasko med att få fram vettigt underrättelsematerial inför Irakkriget. Och vis av denna erfarenhet var han ganska kallsinnig inför Navy Seals insats mot Usama bin Ladin. Han var inte alls säker på att al-Qaida-ledaren befann sig i Abbotabad, och sa till presidenten att han en gång varit mer övertygad om att Saddam hade massförstörelsevapen än han nu var om att man hittat bin Ladin. Vilket slags CIA vill Obama se framöver – en skeptisk rådgivare eller en mer pådrivande kraft? I det senare fallet är nog Pentagon-veteranen Michèle Flournoy ett bättre val, och då skulle CIA dessutom få sin första kvinnliga chef.

Hur som helst är Petraeus avgång det sista presidenten behöver just nu. Man är redan mitt uppe i en stor ommöblering. Utrikesministern, finansministern, försvarsministern och justitieministern har alla signalerat att de tänker lämna senast vid årsskiftet. Det talar för att Morell sitter kvar och blir ordinarie CIA-chef.

David Petraeus ska ha haft svårt att anpassa sig till en roll bortom rampljuset. Från att ständigt ha umgåtts med journalister och politiker blev han som CIA-chef av naturliga skäl tvungen att verka mer i skymundan. Kanske tröstade han sig med sin ständiga uppmaning till underhuggarna genom åren: »Det är vad man gör när ingen tittar på som visar vad man går för.« Men det mottot har nu fått en kolsvart ironisk klang.