Striden om Afrikas jätte

Ett evigt rött moln av damm ligger över södra Sudans huvudstad Juba, en stad som hade 50 bilar när fredsavtalet mellan nord och syd skrevs under 2005. I dag finns det 10 000 bilar. Men här i landets södra del, som är stor som Frankrike, finns endast fem mil asfalterade gator. Resten är 750 mil vägar som mest består av stora hål, eller som helt regnar bort under regnperioden. Vägnätet är som hela fredsprocessen, underutvecklat och fullt av hinder.

Fredsavtalet från år 2005 innebar slutet för två inbördeskrig. Det första utbröt 1955 i samband med självständigheten från Storbritannien, man krigade ända fram till fredsavtalet, med en tioårig vapenvila på 1970-talet. Kriget mellan nord och syd uppskattas ha orsakat omkring två miljoner sudanesers död, antingen av kriget eller av den svält som det förorsakade. Till detta kommer de senaste årens krig i Sudans västra region Darfur, som har sina egna konfliktytor och lever lite vid sidan av men där motsättningen mellan nord och syd också är en fond. I Darfur är samtliga muslimer, och där står striden – mycket enkelt uttryckt – mellan araber och afrikaner. Konflikten har eskalerat sedan en allvarlig torka på 80-talet då både bete och vatten försvann och öknen tog över.

Nu gäller det alltså hela landet, där muslimerna i nord och de kristna i syd åter står mot varandra. Men denna gång är slagfältet bytt mot valurnorna. Fredsavtalet gjorde att södra Sudan blev interimistiskt självständigt, regionen har till exempel sin egen president Salva Kiir. Men nord och syd är ändå bundna vid varandra. Inte bara genom fredsavtalets politiska lösningar utan också genom de stora oljeinkomsterna och med ett integrerat försvar.

Salva Kiir tog på allvar steget fram i ljuset år 2005, då han blev förste vicepresident under sin fiende Omar al-Bashir. Bashir har varit Sudans ledare sedan han tog över makten med en militärkupp 1989. Nu är han president för hela Sudan, men frågan är hur länge till. Inhemsk politik är ett större hot för honom än den internationella efterlysningen från domstolen i Haag för bland annat brott mot mänskligheten i Darfur.

– Bashir kommer inte vinna presidentvalet om det hålls utan fusk, och hans parti NCP är inte enat, men de kan inte göra sig av med honom, förklarar professorn i politisk vetenskap Melha Rout Biel vid Juba universitet.

När det nu bara återstår dagar till valet har valrörelsen helt ändrat skepnad. Under lång tid har man sett en förhållandevis enad opinion som hade en hygglig chans att avsätta Omar al-Bashir. Det skulle kunna ha skett i en andra valomgång med bara Omar al-Bashir och den starkaste av opinionens kandidater mot varandra. Troligtvis har presidenten också sett detta, för plötsligt kom rapporter om en alltmer partisk valkommission, valfusk och risk för valoroligheter i Darfur.

De olika oppositionspartierna har hanterat läget annorlunda, men till slut verkar det som att alla hoppar av presidentvalet. Men söderns starka parti SPLM kvarstår i lokalval i de södra delarna av landet och deras Salva Kiir tänker bli omvald som Södra Sudans president. Men det blir främst en positionering för kommande val. Vid sidan av valet till president för hela landet och för södra Sudan är det parlaments- och lokalval, men även om det här valet är viktigt så är det bara en generalrepetition inför nästa års folkomröstning, då södra Sudan röstar för att bli helt självständigt.

Medan politikerna konspirerar pumpas enorma mängder av olja upp från djupet av Sudans sargade landskap. Den mesta oljan finns i de södra delarna, vilket komplicerar saken avsevärt.

– Upp till 80 procent av dagens oljeproduktion kommer från södra Sudan, berättar den norske oljeexperten Anders Hannevik som hjälper Sudan med råd om utvinning och miljöskydd.

Under fredsavtalet har norr och syd kommit överens om att dela på oljeinkomsterna.

Problemet är att nästan alla olje­fyndigheter ligger runt om den 210 mil långa tilltänkta gränsen mellan de två framtida Sudanstaterna, i ett ingenmansland som i dag hör mer till den södra delen.

Värst har det varit i området Abyei, som länge ansågs som det viktigaste oljefältet. Gränsen mellan nord och syd skär rätt genom Abyeifälten och konflikten har varit nära att starta kriget igen. Men med hjälp av Anders Hanneviks beräkningar och analyser fick ledarna för norr och syd klart för sig att fältet höll på att ta slut. Redan nästa år vid tiden för folkomröstningen kommer Abyei stå för bara 10 procent av Sudans totala oljeproduktion.

– I dag producerar Sudan 480 000–490 000 fat olja om dagen, och om ingen ny olja hittas så tar den slut mellan år 2025 och 2030, förklarar Anders Hannevik.

Oljan står i dag för 98 procent av södra Sudans inkomster, och de skulle bli vinnare vid en delning, hur generös man än kan vara mot norr när det är dags att dra den slutgiltiga gränsen. Efter en splittring skulle nord till och med behöva importera olja, så varför låta södern bryta sig ut? Valet är annars att starta nytt krig eller att samarbeta. Och för södern är det inte helt lätt, enda sättet att exportera olja är via de två pipelines som går till norr och dess hamn i Port Sudan.

Japanska Toyota Tsusho Corporation före­slog nyligen att de kunde bygga en 140 mil lång pipeline till Lamu i Kenya. Men än finns där ingen hamn och bygget skulle ta tre–fyra år och kosta 1,5 miljarder dollar. Toyota föreslog också att de först skulle lämna över ägandet av pipelinen till södra Sudan efter 20 år, ungefär när oljan tar slut. De fakta som finns talar ändå för en fortsättning av samarbetet om oljan även efter en delning.

Med oljan kommer också korruption. Enligt avtalet mellan nord och syd ska Khartoum i norr sända syds del rätt till Juba. Men år 2006 överfördes 165,9 miljoner dollar till två konton på banken BNP Paribas i Genève i stället för direkt till Juba. Senare överfördes 157,4 miljoner dollar till södra Sudans konto i Juba, vem som äger kontona i Schweiz och varför man behöll 8,5 miljoner dollar har inte kunnat förklaras.

Välplacerade källor i Sudan påstår att mellan 500 och 800 miljoner dollar har stulits från södra Sudans statskassa. Detta genom skalbolag, fejkade upphandlingar, olevererat gods och obetalda skatter. Samtidigt går de pengar som finns till militären medan skolor och sjukvård i södra Sudan år 2008 tillsammans fick under 10 procent av kostnaderna i statsbudgeten. Utan stöd från hjälporganisationerna skulle varken sjukvård eller utbildning fungera.

Samma år gick 78 procent av alla löner i södra Sudans statsbudget till inrikesministeriet och SPLA, södra Sudans armé som fortfarande existerar men är en del av den integrerade armén. I södra Sudan satsar man nästan alla resurser på säkerhet och försvar.

Olja och korruption är färska konflikter. Stamkonflikter har alltid funnits i området, och i högsta grad i dag – även om många hävdar att den senaste tidens dödande av kvinnor och barn är konsekvenser av det politiska spelet för att kontrollera land och komma åt oljan. FN:s högsta befattningshavare i Juba, David Gressly, håller dock inte med.

– Redan 1918 dödades till exempel 150 kvinnor när två stammar drabbade samman, och det finns berättelser om hur heta argument över en kyckling startat blodsfejder, förklarar David Gressly.

Och det är torrperioderna som är värst, när det är kamp om bete och vatten. Kristna afrikanska herdefolkstammar kämpar om att finna överlevnad åt sin boskap och råkar i konflikter med varandra, eller annars är det sammandrabbningar mellan de afrikanska stammarna och de arabiska nomaderna.

På en avdelning på Juba Teaching Hospital sitter Simon Laku, 30, på en säng, hans högra arm är inlindat i bandage, efter en träff av en Kalasjnikovkula. Simons by attackerades av en annan klan, fast bägge hör till Mundaristammen. De kom i gryningen, tog ett dussin kor och sköt en ko och Simon i armen.

– Vi kommer att ta hämnd, men det här handlar bara om kor, det finns ingen politik i det här, förklarar Simon.

Mittemot honom har Aluk Miniak Agoth, 19, besök av släktingen Martin Majut Yak. Den unga kvinnan berättar om hur banditerna också kom om morgonen. Hon är från den så kallade Dinka­stammen, banditerna från Nuerstammen.

– De dödade 17 av oss och tog 726 kor, jag blev skjuten i min högra skuldra, berättar Aluk Miniak Agoth.

– Det är norr som ligger bakom, säger Martin Majut Yak, men han är också hög politiker inom det styrande SPLM, i söder.

– I dag ser vi mycket mer skador av kulor från stamkrigen, förr var det från spjut, förklarar sjukhuschefen Isaak Makir. Alla vapen som blivit över efter inbördeskrigen och en ny inströmning av vapen från bland annat Etiopien har gjort klankrigen blodigare. Många herdar byter också kor mot vapen.

Landet har 597 stammar och 400 olika språk, av de 41 miljonerna sudaneser är 52 procent kristna afrikaner och 39 procent muslimska araber. I södra Sudan lever 40 procent under svältgränsen och tre fjärdedelar är analfabeter. Den södra delen har som sagt nästan ingen infrastruktur och många som i dag ska leda landet är egentligen gamla gerillakrigare. Då är det lätt att pengarna försvinner i fickor eller till hemliga bankkonton.

Det är många som fruktar att ett nytt krig ska bryta ut, och bägge parterna visar nu sina militära muskler.

– För att få fred i Sudan måste du förbereda dig på krig, säger Dan Eiffe, en av Salva Kiirs närmaste vänner.

Just när han säger detta rullar stora fordon lastade med rysktillverkade stridsvagnar som södern köpt – norrut mot gränsen. Bashir och hans generaler har redan bytt kinesiska stridsflygplan mot en del av sin olja som Kina fått. Sedan fredsavtalet har statsledningen integrerat de tidigare stridande arméerna, nu delar de samma baser, men håller sig på var sin kant. En militär expert i Juba säger:

– De tidigare fienderna kamperar nu ihop, och kanonrören är riktade från varandra, men det är klart att det är väldigt enkelt att vända på mynningarna.