Styckmästaren

Uttalandet kom sannerligen vid en illa vald tidpunkt. På söndag går befolkningen i Spaniens rikaste region till valurnorna, och mitt under valrörelsen sa utbildningsministern José Ignacio Wert att studenterna i Katalonien borde »förspanskas«. De borde känna sig stolta över att vara spanjorer – lika stolta som de är över att vara katalaner. Den katalanska utbildningsminstern Irene Rigau blev rasande. Wert, sa Rigau, vill gå tillbaka till tiden före konstitutionen – Francos tid. En tid då det katalanska språket var förbjudet och kulturella yttringar likaså.

Stormen kring utbildningsministerns uttalande är bara ett exempel på hur spänningarna mellan Katalonien och den spanska regeringen har ökat de senaste månaderna.

Den 11 september – på Kataloniens nationaldag – tågade en och en halv miljon katalaner ut på Barcelonas gator. Blå EU-flaggor skymtades som prickar i ett hav av röd-gulrandiga flaggor i folkmassan. »Catalunya, nou estat d’europa«, skanderade demonstranterna. »Katalonien, en ny stat i Europa«.

Ledaren för regionens största parti Convergència i Unió, CiU – Artur Mas – som tidigare intagit en lågmäld, Madridvänlig profil, vände på en femöring. Några dagar efter demonstrationen träffade han premiärminister Mariano Rajoy och krävde att Katalonien skulle få samma beskattningsrättigheter som Baskien och Navarra, det vill säga att själva dra in och fördela sina skattepengar. När Rajoy blankt sa nej ledde det till öppen konflikt. Bara timmar senare utlyste Artur Mas omval i Katalonien. Sedan släppte han bomben: om hans parti vinner valet blir det folkomröstning om Kataloniens självständighet.

Nationalismen har i århundraden bubblat på flera håll i Spanien. Men den ekonomiska krisen fördjupade motsättningarna. I början av 2000-talet gick den spanska ekonomin på högvarv. Landets BNP växte, arbetslösheten sjönk och bankerna lockade med generösa lånevillkor. Så slog finanskrisen till och allt vände. Fastighetsbubblan sprack, arbetslösheten steg till 25 procent och snart stod Spanien med ett budgetunderskott på 8,9 procent av BNP, växande statsskuld och snigeltillväxt.

När det konservativa Partido Popular vann parlamentsvalet stort i november 2011 var det med åtstramningar på agendan. Skattehöjningar, minskade utgifter och besparingar följde. En direkt följd var att de stora regionala skillnaderna i landet blottlades. Traditionellt hör Katalonien, Baskien och Madrid till de rikaste regionerna, Galicien och Andalusien till de fattigaste. För att jämna ut skillnaderna bygger skattesystemet på ett slags Robin Hood-filosofi, där de rika regionerna ger till de fattiga.

De välmående regionerna i Spanien drabbades hårdast av åtstramningarna. Och kanske hårdast av alla – Katalonien. Regionen med sina 7,5 miljoner invånare står för närmare en femtedel av Spaniens BNP – 200 miljarder euro. Varje år betalar katalanerna mellan 12 och 14 miljarder euro mer i skatt till den spanska staten än vad de får tillbaka. Och nu har regionen blivit den mest skuldsatta i hela Spanien.

I det katalanska regionvalet året före parlamentsvalet återtog CiU, makten från den vänsterkoalition som länge styrt i Katalonien. CiU:s ledare Artur Mas insåg att han behövde stöd och sökte sig till Partido Popular, som i sin tur fick CiU:s stöd i den åtstramningspolitik som följde – exempelvis reformer av arbetsmarknaden. Men förhållandet blev alltmer ansträngt och i juli 2012 meddelade CiU att samarbetet skulle upphöra, eftersom centralregeringens politik missgynnade katalanerna. Så inleddes den aktuella konflikten mellan Barcelona och Madrid.

Artur Mas och hans partis retorik har under hösten haft ett huvudbudskap: att Kataloniens skuldberg beror på centralregeringens politik. När partiet formulerade krav på att Katalonien borde få egen beskattningsrätt tillbakavisades det kategoriskt av premiärminister Rajoy, delvis för att det skulle innebära enorma förluster av skatteinkomster för den spanska staten.

När Artur Mas inte backade röt premiärministern att folkomröstningen skulle vara olaglig eftersom sådana bara kan utlysas av centralregeringen.

Dessutom har Rajoy i det upptrappade ordkriget hotat med veto om Katalonien i egenskap av självständig stat skulle ansöka om EU-medlemsskap.

I nuläget kan ingen av dem retirera.

– Det är ett chickenrace. Och nu väntar alla med spänning på vad som ska hända, säger Niklas Bremberg, statsvetare vid Stockholms universitet.

För den separatistiska rörelsen har tagit fart också på andra håll i Spanien, om än inte med samma brösttoner som i Katalonien. I oktober hölls regionval i Baskien, det första valet sedan ETA lade ner sina vapen. Inför tidigare val har Baskien fört fram nya formationer av vänsterseparatistiska partier, som förbjudits av den spanska domstolen, eftersom de inte tagit tydligt avstånd från ETA. Bara veckor före valet godkändes det vänsterorienterade nationalistpartiet Bildu som fick överraskande framgångar i valet med 26 procent av rösterna. Det nationalistiska högerpartiet – PNV – fick ännu fler röster.

Vad de vinnande partierna i Baskien vill är svårt att säga. Bildu har ett uttalat mål om att Baskien en dag ska bli självständiga. Det konservativa PNV har varken uttalat sig för eller emot.

– Faktum är att man är rätt så nöjd med den grad av självbestämmande man har i dag, säger Johan Järlehed som forskar om spanska minoriteter vid Göteborgs universitet.

Samma dag hölls även val i Galicien. Också där gick det lokala nationalistiska partiet framåt, men vann gjorde Partido Popular.

– Inte särskilt förvånande, eftersom regionen hör till de fattigaste i Spanien. De tjänar helt enkelt på det spanska omfördelningssystemet, säger Niklas Bremberg.

Klart är att den ekonomiska krisen är förklaringen till varför de nationalistiska rörelserna har fått en sådan kraft just nu. Alla tror att CiU kommer att vinna valet i Katalonien. Frågan är bara hur stor, och vad det kommer få för konsekvenser för Spanien. I media talas om att Artur Mas har spelat ut självständighetskortet för att få större självbestämmande – exempelvis över sina skatter – snarare än att det är självständighet man eftersträvar. Från nationellt håll har företrädare för det socialdemokratiska partiet PSOE  sagt att man är beredd att diskutera en federal lösning med större regional självständighet. Andra tycks vara övertygade om att CiU menar allvar med att Katalonien bör lämna Spanien. I partiprogrammet finns en sådan plan. Om planen blir verklighet återstår att se.