Sudans framtid är mer hotad än någonsin

Under våren år 2000 ägde en märklig politisk manifestation rum i Sudans huvudstad Khartoum. Gudstjänstbesökare som lämnade moskén efter fredagsbönen fick i sin hand ett häfte, överlämnat av artiga och snyggt klädda unga män. Al-kitab al-aswad stod det med arabisk skrift på omslaget. Den svarta boken. Det var första delen av pamfletten, den andra delen distribuerades på samma sätt två år senare.  

Den svarta boken var en underjordisk protest mot den orättvisa maktfördelningen i Sudan. Med statistik och faktauppgifter presenterades situationen i landet, från självständigheten 1956 till millennieskiftet. Alla regeringar, såväl despotiska som någorlunda demokratiska hade konsekvent samlat all makt i Khartoum och i Nildalen, strax norr om huvudstaden. Resten av landet plågades och åsidosattes. Enligt Den svarta bokens anonyma författare hade det blivit dags att ändra på den saken. Boken var ett manifest, ett upprop. 

Att sprida en sådan revolutionär skrift var olagligt i president Omar Bashirs toppstyrda nation och regeringstrogna tidningar fördömde genast projektet. Ett intensivt kopierande vidtog då och texten blev en samizdat som nådde tiotusentals läsare.  

Ändå innehöll boken inget nytt. Alla sudaneser visste redan hur det förhöll sig med maktfördelningen i landet, men ingen vågade prata öppet om det. Sudan var – och är än i dag – ett utmärkt exempel för att illustrera den statsvetenskapliga modellen om centrum och periferi som blev populär bland samhällsforskare på sjuttiotalet. Khartoum är centrum och ju längre bort man kommer i Sudan – som före 2011 var Afrikas till ytan största land – desto mindre synlig är centralmakten.  

Men där Khartoums makt sviktar, där träder andra, regionala spelare in. Därför är Sudan splittrat och kanske på väg att fragmentiseras helt och hållet.   

I januari 2000 träffade jag Hassan Turabi i Khartoum. Han var en av den samtida islams främsta ideologer, hjälpte generalen Omar Bashir när denne genomförde en militärkupp 1989 och blev Bashirs viktigaste stöttepelare. Men Turabis ogenerade umgänge med världskända terrorister som Osama bin Laden och Ilich Ramírez Sánchez, mer känd som Schakalen, tvingade till slut Bashir att distansera sig från sin forna mentor.  Turabi sattes i husarrest och det var där vi möttes.  

Han var oklanderligt klädd i vit djellabia och matchande turban. Det kortklippta skägget var minutiöst trimmat, han var idel leenden och glada skratt. Inbördeskriget i södra Sudan pågick fortfarande och Turabi sa, att om gerillan SPLA vann med omvärldens stöd, så skulle vi strax få se en repris på folkmordet i Rwanda. Stammarna i södern kommer att kasta sig över varandra, sa han och skrattade. "De är så primitiva!" Det sorgliga var att han fick rätt i sin profetia.  

Att han fått sparken av Bashir var inget problem, försäkrade han. Nu skulle han njuta av ålderdomen, föreläsa, skriva böcker. Ingen mer politik för hans del.  

Men det var Hassan Turabi som senare pekades ut som författare till Den svarta boken som nådde sina läsare bara några månader efter intervjun. Han kopplades samman med rebellrörelsen Justice and Equality Movement, JEM, i regionen Darfur i väster. Det påstods att Turabi var JEM:s ideologiska överhuvud.   

Tre år senare, 2003, bröt kriget ut i Darfur. De två rebellgrupperna JEM och Sudan Liberation Army, SLA, (ej att förväxla med Sudan People´s Liberation Army, SPLA, i södra Sudan) gjorde gemensam sak i ett uppror mot Khartoum. President Bashir anlitade då en löst formad milisstyrka som kom att kallas Janjaweed – vilket betyder ungefär "djävlar på hästrygg" – för att bekämpa rebellerna. Även Sudans reguljära armé engagerades i kriget mot JEM och SLA, och det var då som två officerare började klättra i karriären. De hette Abdel Fattah al-Burhan och Mohamed Hamdan Dagalo, mer känd under sitt smeknamn Hemetti. Bördig från Darfur ingick han ursprungligen i Janjaweedmilisen.  

2019 störtades så Omar Bashir och i dag är al-Burhan Sudans faktiske ledare. Dessutom överbefälhavare de väpnade styrkorna som sedan mitten av april befinner sig i krig med milisstyrkan Rapid Support Forces, RSF. Denna står under befäl av nyss nämnde Hemetti. De två generalerna krigar om att styra Sudan, om att få vara ensam herre på täppan. 

De pågående striderna mellan Sudans armé och RSF utgör ett slags efterbörd av konflikten i Darfur. Denna har skruvats ner på sparlåga men är långt ifrån slocknad och kan flamma upp igen när som helst.   

Och Darfur är inte den enda oroshärden i Sudan. I norr vid Röda havets kust bor bejafolket legat i politisk konflikt med Khartoum sedan femtiotalet. 1957 skapades rörelsen Beja Congress i avsikt att uppmärksamma regionens marginalisering. Enligt Den svarta boken är bejafolket Sudans mest underprivilegierade folkgrupp, och dess väpnade rörelser har under senare decennier bland annat saboterat den oljepipeline som förbinder oljefälten i södern med utskeppningshamnen Port Sudan.  

Det andra sudanesiska inbördeskriget avslutades 2005 med att gerillan SPLA i södra Sudan de facto vann och kunde genomföra en folkomröstning om att dela landet och skapa ett nytt självständigt Sydsudan. 2011 delades Sudan jäms med den tionde breddgraden och de upproriska delar av Sudan som då inte hamnade i Sydsudan lämnades åt sitt öde. Det gällde främst södra Kordofan, eller Nubabergen. Där hade SPLA mycket starkt folkligt stöd. Nu lever oppositionen mot Khartoum i allra högsta grad kvar i den rörelse som tagit sig namnet SPLA-N, där N står för norr. När al-Burhan och Hemetti nu är fullt upptagna med att strida mot varandra bör vi inte bli förvånade om SPLA-N griper tillfället att stärka sin makt i Kordofan.  

Samma scenario i delstaten Blå Nilen längre österut. Där var SPLA också starkt under inbördeskriget, men även Blå Nilen ligger norr om tionde breddgraden och fick inte räknas till Sydsudan. Där pyser missnöjet med Khartoum för fullt och kan snart koka över.   

På gränsen mellan Sudan och Sydsudan finns också den oljerika enklaven Abyei, som båda länderna gör anspråk på. Där har väpnade strider förekommit till och från i mer än tio år och inget tyder på att den konflikten går att lösa vid förhandlingsbordet.  

Allt sedan avkoloniseringen av Afrika har de självständiga stater som då skapades varit extremt angelägna om att inte rucka på gränserna, hur galet dragna dessa än var av kolonialmakterna. Alla visste att om man började rita om kartan så skulle det bli en process utan slut. Men i Afrika söder om Sahara har nationalismen aldrig slagit rot. Stamtillhörighet är fortfarande mycket viktigare än nationstillhörighet.  

När Sudan delades nästan på mitten 2011 släpptes anden ur flaskan. Ett tabu bröts och mängder av grupper med krav på självstyre över hela kontinenten förstod budskapet. Gränserna är inte heliga. De kan ritas om.  

Sudans framtid som sammanhållen nation är mer hotad än någonsin. 

***

Läs även: Biståndspolitiken – en 50-miljardersbluff

Läs även: Så föder Ukrainas vapen Afrikas krig