Svensk idé hotar den svenska modellen

Lagstadgade minimilöner – det låter som ett löfte, men det betraktas ändå som ett hot mot den svenska modellen och det rycker närmare.

– Det är en logisk kullerbytta. Alla jag möter säger att ´den svenska modellen är framgångsrik – få konfliktdagar, bra tillväxt – och just den modellen ska förstöras, säger Mattias Dahl, vice vd i arbetsgivareorganisationen Svenskt Näringsliv.

I den här frågan råder en närmast total enighet bland arbetsmarknadens parter och även i partipolitiken, alla vill slå vakt om den modell som föddes på Grand Hotel i Saltsjöbaden strax före julafton 1938. Lönebildningen ska skötas av parterna på arbetsmarknaden utan inblandning av staten.

Det man träter om är varför hotet uppstått och blivit så akut, den borgerliga oppositionen ger statsminister Stefan Löfven och regeringen skulden.

Det var på EU-toppmötet i Göteborg 2017 som begreppet EU:s sociala pelare lanserades på svenskt initiativ. EU riskerade att uppfattas som ett teknokratiskt projekt, de många människornas välfärd måste också bli en angelägenhet för unionen.

– Med facit i hand kan man säga att det var aningslöst, man legitimerade krafter i Europa som ville det här, säger Mattias Dahl.

Med »det här« avser Dahl EU:s intresse för arbetsmarknaden i medlemsländerna. Kort efter Göteborgsmötet bildade därför Svenskt Näringsliv, LO och PTK det man kallade Arbetsmarknadens EU-råd för att försvara den svenska modellen.

Jean-Claude Juncker var fortfarande EU-kommissionens ordförande när toppmötet i Göteborg ägde rum. Han underströk att den sociala pelarens principer inte bara var en samling vackra ord, de manade till handling.

Hans efterträdare, kristdemokraten Ur­sula von der Leyen, har tagit honom på orden.

I höstas, när hon höll sitt årliga tal om tillståndet i unionen, konstaterade hon att alltför många inte kan leva på sina löner, lönedumpning snedvrider konkurrensen och straffar företagare som betalar skäligt.

– Alla måste få tillgång till minimilöner, antingen genom kollektivavtal eller lagstadgade minimilöner, sa kristdemokraten von der Leyen och i höstas kom också EU-kommissionens direktiv om att införa minimilöner i EU.

Med ett förflutet som tysk arbetsmarknadsminister i Angela Merkels regering hade hon genomlevt två valrörelser där hennes CDU kämpat emot Socialdemokraternas enträgna krav på att införa lagstadgade minimilöner och till sist gett vika.

En låglönesektor hade brett ut sig i landet efter murens fall, kollektivavtalens räckvidd krympte år för år, arbetsgivare i öst hoppade av eftersom de inte ansåg sig ha råd med de löner som förhandlats fram.

Ännu ett land med stolta fackföreningstraditioner fick uppleva att staten gick in och reglerade löner. Den 1 januari 2015 infördes minimilönerna i Tyskland.

Tidigare hade stora industrinationer som England och Frankrike gått samma väg. Fackföreningarna är spillror av vad de en gång var, organisationsgraden är låg, en överväldigande majoritet av löntagarna är inte med i facket.

I Östeuropa har fackföreningarna inte lyckats ställa om efter kommunismens fall, även här är få fackligt organiserade.

Sammanlagt 21 av EU:s 27 medlemsländer har minimilöner i någon form, i flera fall är de att likna vid svältlöner.

Därför vill EU-kommissionen att de framtida minimilönerna ska ligga ovanför det man kallar fattigdomsgränsen – 50 procent av bruttogenomsnittslönen i re­spektive land.

Therese Guovelin, LO:s förste vice ordförande och ansvarig för Europafrågorna, har hamnat på kollisionskurs med sina fackliga kolleger på kontinenten. De ser ingen annan möjlighet än att ta EU till hjälp för att få upp de lägsta lönerna till en dräglig nivå, medan svenskarna säger nej.

– Alla ser inte med blida ögon på det. I EU-parlamentets S-grupp är en förkrossande majoritet för minimilöner. Alldeles för många har tappat tron på att det finns någon annan väg, parterna är så försvagade, säger hon.

Svenskt Näringsliv, LO och PTK har låtit sina jurister granska EU-kommissionens direktiv och kommit fram till att det står i strid med EU-fördraget.

I den fördragstext som handlar om ­socialpolitiken står det i paragraf 153 punkt 5: »Bestämmelserna ska inte tillämpas på löneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt eller rätt till lockout.«

EU-kommissionen hänvisar till en annan paragraf där det heter att unionen ska »understödja och komplettera medlemsstaternas verksamhet«, bland annat när det gäller »arbetsvillkor«.

I en tvist om tolkningen av dessa paragrafer är utgången förmodligen oviss.

En utväg för Sverige är att få till stånd ett undantag. EU-kommissionen har öppnat för det om kollektivavtalen omfattar 70 procent av löntagarna.

I veckan avslutas remissrundan för EU-parlamentets ledamöter (efter pressläggningen av Fokus). Hittills har det sagts att parlamentet vill skärpa villkoren för ett undantag, att det skulle krävas att kollektivavtalen omfattar 90 procent av löntagarna – det som för tillfället är den svenska nivån.

Therese Guovelin målar upp en bild av vad som skulle bli följden om Sverige inte får ett undantag.

– Arbetsgivarna tappar incitament att teckna kollektivavtal, de säger att de kan betala minimilön i stället. Lönerna pressas nedåt. Allt fler ställer sig frågan varför de ska vara med i facket.  Det får inte hända och jag tror inte att det kommer att hända.