Svensk på hemligt uppdrag i Berlin

Willy Brandt bad sin chaufför stanna bilen en bit bort från det svenska residenset på Pücklerstrasse 44, beläget alldeles vid randen till det stora skogsområdet Grunewald i Västberlin.

Han ville avverka den sista biten till fots för att inte väcka uppmärksamhet med sin bil denna söndagsförmiddag den 8 maj 1966.

Den svenska generalkonsuln Sven Backlund hann trycka ett glas vitt vin i handen på sin vän Brandt innan det ringde på dörren igen.

I hallen stod Pjotr Abrassimov, rysk ambassadör i Östberlin. Han hade med sig rikligt med gåvor till värdfolket: tre flaskor vodka, tre flaskor cognac, två burkar pastej och fyra små burkar kaviar. Med sig hade han också ambassadtjänstemannen Chrustalew och en tolk, Abrassimovs tyska var inte den bästa.

I biblioteket hade Sven Backlund sett till att det fanns kaffe och kakor, frukt i en Orrefors-skål, vitt vin, sherry, cognac, snaps och en isbunke med sex flaskor öl.

Herrarna skakade hand. Det uppstod en diskussion hur man skulle sitta, den slutade med att de tre ryssarna tog plats i soffan, Brandt i en röd läderfåtölj medan den svenske värden sköt fram en skrivbordsstol till sig.

Det historiska mötet kunde börja. 

På grindstolpen utanför residenset finns en liten gyllene skylt som påminner om händelsen som enligt texten "blev till en första viktig byggsten för en ny östpolitik".

En junidag 57 år senare visar ambassadören Per Thöresson biblioteket – rummet där historia skrevs. Möblerna är nya, den öppna spisen finns dock kvar liksom lönngången ut till skogen, gömd bakom bokhyllorna, en utväg som vapenhandlaren, husets ursprungliga ägare, lät bygga.

Per Thöressons postering är nära sitt slut, förberedelserna för en avskedsmottagning pågår, och under de sex åren har han haft många prominenta gäster i residenset. Mötet mellan Brandt och Abrassimov har varit en given anekdot.

– You bet! Jag brukar dra historien för alla gäster, det är en jättebra grej. Och nästan ingen känner till den, det är det som är det märkliga, säger ambassadören.

Med sin bakgrund var Sven Backlund en udda fågel på svenska UD. Hans far, som också hette Sven Backlund, var en känd socialdemokratisk journalist, sonen ärvde hans politiska åskådning även om han med tiden blev allt mer kritisk till partiet. Föräldrarna var skilda, Sven Backlund växte upp med sin mor på Södermalm, tog studenten på Södra Latin och hamnade av en slump på UD:s pressavdelning 1940 när han behövde ett jobb.

Han gjorde karriär och kom till Tyskland 1964 efter att ha varit ambassadör i Belgrad. Europa var hans hemmaplan, han tackade nej till en ambassadörspost i Buenos Aires, var hellre generalkonsul i Västberlin. Ambassadören satt i Bonn.

Mötet mellan Brandt och Abrassimov hade föregåtts av trevare hit och dit med Backlund som spindeln i nätet. Brandt hade fått veta att Abrassimov ville träffa honom och var själv intresserad, frågan var bara när och under vilka omständigheter. 

Backlund hade snabbt blivit god vän med Willy Brandt, de umgicks också familjevis. Brandt var inte bara regerande borgmästare i Västberlin, han var också de tyska socialdemokraternas ordförande. 

När ryssarna frågade vilka ämnen som Brandt ville ta upp fick de svaret att tysken var "kontaktfreudig", han ville först och främst öppna dialogen.

Den svenske generalkonsuln hade även god kontakt med Pjotr Abrassimov, som i likhet med Backlund var frispråkig, hade nära till skratt och inte var överdrivet bunden av diplomatiska konventioner. Under kriget hade han varit officer i den belarusiska partisan­armén.

Inte heller Willy Brandt var den typiske tyske politikern. 

Redan 1933, Brandt var bara 19 år, hade han flytt landet när nazisterna tagit makten och han hamnade i Norge.

Brandt var då medlem i det lilla Socialistiska arbetarpartiet som tyckte att SPD (Socialdemokraterna) var för lama i kampen mot nazisterna, hans parti ville få till stånd en folkfront mot Hitler tillsammans med kommunisterna. 

Willy Brandt var ett av hans täcknamn, han hette egentligen Herbert Frahm och växte upp med en ensamstående mor, fadern såg han aldrig till under uppväxten. 

Efter den tyska ockupationen av Norge flydde Brandt till Stockholm och blev kvar till krigsslutet, det var i Sverige han blev socialdemokrat. Alva och Gunnar Myrdal hörde till dem som påverkade honom.

Brandt var frustrerad. Han hade varit Socialdemokraternas kanslerkandidat i valen 1961 och 1965 utan att kunna rubba kristdemokratiska CDU:s maktinnehav.  

Berlin-muren hade byggts 1961 utan att någon egentligen lyfte ett finger. Amerikanarna ville inte riskera ett nytt världskrig för Berlins skull samtidigt som Brandts väljare i Västberlin led av att från en dag till en annan ha förlorat kontakten med släkt och vänner på andra sidan.

Brandt och hans förtrogna Egon Bahr hade lanserat formeln Wandel durch Annäherung (förändring genom närmande) för att få något att hända i den tyska frågan och bildlikt talat lösa upp murens betong. 

Deras tes var att man var tvungen att acceptera status quo för att få en förändring till stånd så att Tyskland på sikt kunde återförenas. Status quo betydde i det här fallet att tillstå att det fanns två tyska stater.

I CDU:s förbundsrepublik var det dock den så ­kallade Hallstein-doktrinen som gällde, att erkänna DDR skulle riskera att permanenta delningen, därför strävade Västtyskland efter att isolera Östtyskland och hotade med att bryta de diplomatiska förbindelserna med stater som erkände DDR.

När de fem herrarna till sist satt i residensets bibliotek strax före klockan tolv denna söndag väntade ett samtal som skulle pågå i två och en halv timme. Brandt och Abrassimov kände på varandra, ingen gjorde några dramatiska utspel.

Abrassimov inledde med att berätta att han var väl inläst på Brandts karriär och visste att han inte befann sig i Tyskland under kriget, "det syftade till att poängtera, att det inte fanns någon som helst animositet mot Brandt personligen" skrev Backlund i efterhand. 

Hans notiser kring denna mottagning omfattar 86 maskinskrivna sidor, som sedan Sven Backlunds död 1997 har varit i sonens förvar innan vi fick ta del av dem.  

Abrassimov sa vidare att man från sovjetiskt håll gärna såg att Socialdemokraterna kom i majoritet och trodde att partiet skulle vinna på att profilera sig tydligare som ett alternativ till CDU.

Brandt invände att partiet i det senaste valet gick framåt bland väljare som traditionellt röstar på CDU, han höll med andra ord inte med.

Den tyska frågan kom givetvis upp. Båda var för en återförening om än med olika förtecken. För Abrassimov var det en förutsättning att "socialismens landvinningar" levde vidare. Brandt svarade, enligt vittnet Backlund, "att han såg fram emot en lösning som tyska folket ville ha".

Innan de skildes åt var de överens om att träffas på nytt. Abrassimov bjöd Brandt hem till sig i Östberlin och fick svaret att Brandt inte gärna kunde åka till Östberlin när den vägen var stängd för västberlinaren i gemen. 

När Brandt tillfälligt lämnade rummet passade Abrassimov på att bjuda Backlund och hans fru Kristina på lunch i Östberlin.

När Abrassimov hade gått ville Brandt i sin tur få bekräftat av Backlund att han inte sagt något "diplomatiskt dumt".  

Bägge parter var överens om att mötet skulle betraktas som konfidentiellt. Brandt skulle dock underrätta de tre västallierade och det tyska utrikesdepartementet.

Den första byggstenen var lagd, även om "die Ostpolitik" ännu var ett okänt begrepp. 

Några intensiva månader väntade innan spelplanen förändrades radikalt i slutet av november. Mellanhanden Sven Backlund skulle ha en fortsatt nyckelroll.

Nästa möte mellan ambassadören och borgmästaren ägde rum den 6 juni. Svenska flaggans dag firades på residenset med en stor mottagning, gästerna samlades på terrassen och på gräsmattan som vette ut mot skogen. 

Några veckor tidigare hade Sven Backlund och hans hustru Kristina varit i Östberlin på lunchen hos Abrassimov. Efteråt skriver Backlund i sina noteringar att han trodde att lunchen var en del i kontaktoffensiven gentemot Brandt. Han skriver att han vid tillfälle skulle råda Brandt att hela tiden se till att Bonn, det vill säga regeringen, kände till hans förehavanden med Abrassimov, annars kunde det hela sluta med tråkigheter.

Den 6 juni var Abrassimov först på plats på Pücklerstrasse, Brandt kom en kvart senare tillsammans med sin norskfödda hustru Rut, de sökte omedelbart upp Abrassimov. 

Lite senare såg Backlund hur Brandt, Abrassimov och tolken fortfarande stod ute på gräsmattan och talade med varandra. Alla andra gäster såg det också. 

När Sven Backlund gick i pension 17 år senare gjorde Expressens Tysklands-korrespondent Knut Grahnquist en stor avskedsintervju med honom – "På hans gräsmatta slutade kalla kriget" löd rubriken.

Den 7 juni 1966 sökte Backlund upp Brandt och fick höra vad samtalet hade handlat om.  

Abrassimov hade ännu en gång frågat om inte Brandt ville besöka Moskva och fått svaret att det var lite för tidigt. Han ville också bjuda paret Brandt antingen till sin privata våning i Östberlin eller till sommarstället på landet där de kunde promenera och i lugn och ro tala om läget. Brandt hänvisade återigen till att han inte kunde bege sig till Östtyskland när den vägen var stängd för västberlinarna.

Abrassimov försökte också intressera Brandt för ett energiprojekt, oljepipelinen Druzhba (Vänskap) hade dragits från de ryska oljefälten till den östtyska staden Schwedt. Abrassimov undrade om inte Brandt var intresserad av att dra den vidare till Berlin.

Västtyska stålkoncerner hade sedan slutet av 1950-talet exporterat 600 000 ton stålrör till Sovjet­unionen. Efter påtryckningar från amerikanarna införde den kristdemokratiske förbundskanslern Konrad Adenauer ett embargo mot rörexporten, en order på ytterligare 200 000 ton rör stoppades. 

För Sovjetunionen var embargot ett problem, sedan det infördes 1962 hade man gjort enorma fynd av gas och olja i västra Sibirien. Man klarade inte att utvinna fyndigheterna på egen hand utan behövde hjälp från väst.

Brandt och Backlund resonerade om saken efter Brandts möte med Abrassimov. Det vore förstås ekonomiskt intressant med rysk olja, Brandt trodde dock inte att amerikanarna skulle acceptera det.

Det som hade stört Brandt under samtalet var intrycket av att ryssarna verkade betrakta honom som särskilt samarbetsvillig i jämförelse med andra ledande socialdemokrater.

Brandt och Abrassimov skulle träffas ytterligare två gånger detta år, först den 12 oktober hos Abrassimov på ambassaden på Unter den Linden i Östberlin. 

Brandt hade till sist gått med på att komma till Östberlin, ett villkor var att hans bil inte skulle bli genomsökt av östtyska gränspoliser. Grindarna vid Checkpoint Charlie stod öppna på angiven tid, efteråt kom Sven Backlund med sin bil.

Man skulle bli flera runt bordet; förutom hustrurna, ambassadtjänstemannen Chrustalev och tolken, så fanns också den världsberömde cellisten och dirigenten Mstislav Rostropovitj bland gästerna.

Menyn var påkostad. Man inledde med svart och röd kaviar, sedan störpastej och äggfylld köttfärs. Därefter forell och kalvrullader à la Kiev. Mousse till efterrätt. 

Det skålades. "Oändligt många gånger" skriver Backlund och noterade att Abrassimov demonstrativt tömde sitt vodkaglas varje gång. I efterhand fick Backlund veta att Brandt förberett sig för kvällen genom att sätta i sig en burk sardiner inklusive oljan.

Det hölls tal. Brandt niade Abrassimov till dennes förtret och blev påmind om att man faktiskt lagt bort titlarna, något som kändes obekvämt för tysken.

Kaffet och cognac intog man i salongen, Rostropovitj spelade Bach och Händel för gästerna. Sedan försvann han med damerna för att se en film medan de kvarvarande herrarna diskuterade politik.

En tysk regeringskris var under uppsegling. Abrassimov bad Brandt att redogöra för läget. 

Det lilla liberala partiet FDP, som i alla år stöttat och nu regerade med CDU, hade tröttnat. Brandt berättade att Socialdemokraterna var inbjudna till förtroliga samtal med FDP i Bonn kommande söndag.

Precis som förra gången de träffades klagade Abrassimov på att kommunistpartiet var förbjudet i Västtyskland och åter förklarade Brandt att hans parti visserligen varit emot det, men att författningsdom­stolen gjort sin tolkning. Så fungerade det.

Abrassimov blev högröstad när man kom in på den tyska frågan. Västtyskarna skulle inte tro att man kunde lägga beslag på DDR, det skulle Sovjetunionen aldrig acceptera, inte minst med tanke på de offer som hans land gjort under kriget.

Brandt förstod, men replikerade att han aldrig skulle vara för något som ledde bort från återföreningen, även om den realistiskt sett inte stod för dörren.

Moskva-resan avhandlades också, denna gång sa Brandt att han var beredd att åka i januari, eventuellt redan före jul.

Gästerna bröt upp vid midnatt under hjärtliga former. 

Brandt ville att Backlund skulle följa med hem till honom för lite eftersnack. Vid Checkpoint Charlie stod pressfolket och när Brandt kom hem fick han omedelbart ett samtal från DPA, den västtyska telegrambyrån.

Brandt tog fram öl och snaps. Sven Backlund sa att man alltid tenderar att överdriva betydelsen av händelser när man är mitt uppe i dem, "det kunde ändå tänkas att denna kväll var historisk".

Backlund var hemma i residenset vid tvåtiden, vid halv sju lyssnade han på de svenska nyheterna, de hade inget om sammankomsten i Östberlin.

Nästa möte ägde rum hemma hos familjen Brandt tisdagen den 22 november.

Abrassimov hade med sig ryska parfymer till Rut Brandt och fyra grammofonskivor, bland annat en med Rostropovitj, till värden, plus en officiell inbjudan från den sovjetiska regeringen att komma till Moskva. En försenad Brandt, han kom direkt från regeringsöverläggningar i Bonn, tackade för inbjudan och förklarade att läget var oklart, han kunde inte ge något besked.

Efter middagen, inte lika uppsluppen som den i Östberlin, samlades herrarna i biblioteket för att diskutera den tyska regeringskrisen. Det fanns en möjlighet att Socialdemokraterna skulle ersätta liberala FDP som regeringspartner till CDU och bilda en så kallad stor koalition. SPD hade lagt fram ett åtta-punktsprogram inför förhandlingarna.

Abrassimov tyckte inte att Socialdemokraterna skulle kompromissa, utan vara beredda att stå utanför en regering. 

En av Brandts medarbetare som var med på middagen förklarade för Abrassimov att de åtta punkterna var utgångspunkten för en regeringsmedverkan, de var inte förhandlingsbara. Brandt tillade att programmet var ett framsteg i strävandena att få till stånd bättre förbindelser med Sovjetunionen.

Abrassimov och hans följe bröt upp vid midnatt. Utanför Brandts hus väntade journalisterna.

Tre dagar senare hade Kristina Backlund bjudit hem Rut Brandt på kaffe. "Under samvaron på eftermiddagen ringde Willy Brandt från Bonn och meddelade Rut att han blivit utrikesminister i en stor koalition. Det verkade inte som om detta gladde Rut särskilt" skriver Sven Backlund.

Tre år senare, 1969, var det åter val i Västtyskland.  SPD gick framåt med några procentenheter. CDU förblev största parti, SPD kunde ändå bilda en socialliberal koalition med FDP som med nöd och näppe kommit över fem procentsspärren.

Willy Brandt blev därmed den förste socialdemokratiske förbundskanslern under efterkrigstiden och nu kunde han realisera sin östpolitik. Tempot var högt.

Redan 1970 undertecknade Västtyskland avtal med Sovjetunionen och Polen, två år senare också med DDR, om att parterna inte med hot eller våld skulle ändra på de nuvarande gränsdragningarna. 

Den 1 februari 1970 samlades också ett tjogtal allvarstyngda herrar på Hotel Kaiserhof i Ruhr-områdets huvudstad Essen för att skriva under ett långfristigt mångmiljardavtal om att byta tyska stålrör mot sovjetisk naturgas. Embargot hade den tidigare CDU-regeringen avskaffat. Med tiden skulle de flesta tyska hushåll värma sina hus med rysk gas.

Die Ostpolitik var plötsligt ett både välkänt och i högsta grad omdiskuterat begrepp.

Brandt tilldelades Nobels fredspris 1971, oppositionen liknade hans agerande vid landsförräderi medan väljarna belönade Brandt med ett rekordresultat vid valet 1972 – 45,8 procent. SPD var största parti för första gången under efterkrigstiden.

Sedan löpte die Ostpolitik vidare i ytterligare 50 år, ända till den 24 februari 2022. 

Willy Brandts kanslerkarriär fick dock ett abrupt slut 1974. Han tvingades lämna sin post när det visade sig att en av hans närmaste medarbetare var en utsänd DDR-spion.

Sven Backlund å sin sida fick den prestigefyllda Ernst Reuter-medaljen 1979, den delas ut av Berlin-senaten till personer som gjort den tyska huvudstaden värdefulla tjänster.

***

Läs även: Därför är Tyskland så beroende av Kina

Läs även: När Ungern vände kappan österut