Svenskt vapenskrammel: PR-kupp eller en signal till Ryssland i ett skarpt läge?

Förra tisdagen, den 25 augusti, rullade pansarfordonen ombord på färjan M/S Visby i Oskarshamn och en rote Gripenplan samt stabsfartyget Carlskrona eskorterade färden till Gotland, där det återskapade regementet P18 varvat upp och gått i ställning kring Slite och Ljugarn.

»Det är en skarp insats«, sa insatschefen Jan Thörnqvist, 61-årig viceamiral som ska pensioneras nästa torsdag. I slutet av Försvarsmaktens pressmeddelande nämndes att risken för ett militärt angrepp mot Sverige »just nu är låg«. »Just nu« verkar kanske inte direkt lugnande.

»Försämrat säkerhetsläge« och »stora övningar i södra Östersjön krävde en beredskapsinsats med förstärkt sjöövervakning«, förklarade Thörnqvist, och berättade att tre ryska landstigningsfartyg passerat öster om Gotland på väg från Kaliningrad för att öva landstigning på ön Hogland i Finska viken.

Både ÖB Micael Bydén och försvarsminister Peter Hultqvist kopplade de ryska övningarna i södra Östersjön till situationen i Belarus, som har en försvarspakt med Ryssland. Men tidssambanden haltar en aning:

Den 9 augusti hölls valet i Belarus och protesterna inleddes.

Den 10 augusti annonserades den ryska marinövningen av nyhetsbyrån Tass och föranmäldes i enlighet med regelverket till Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE).

Sverige hade då två inplanerade marinövningar i Östersjön: 24–27 augusti skulle våra fyra Visbykorvetter öva luftförsvar med finskt deltagande och den 31 augusti–3 september skulle de öva ytstrid i Hanöbukten.

Den 24 augusti meddelade Försvarsmakten sin beredskapsinsats.

Den 25 augusti fördes trupp och fordon över till Gotland.

Den 27 augusti sa Rysslands president Putin att en rysk insatsstyrka skapats för att hjälpa kollegan Lukasjenko om situationen i Belarus går överstyr.

Den 28 augusti kom USA:s flygvapenminister Barbara Barett till Sverige och inbjöds av Peter Hultqvist att delta i flygövningar på Nordkalotten.

Sveriges försvarsminister är vapen­vägrare och officiellt Natomotståndare. Samtidigt den tuffaste försvarsminister landet haft i modern tid. När andra hukat (eller avgått som Mikael Odenberg 2007 efter Anders Borgs budgetprutning) för finans- eller utrikesministern har Hultqvist närmat Sverige till Nato – utan att andas om medlemskap, USA och sin mors hemland Finland på ett sätt som ingen försvarsminister tidigare vågat.

Peter Hultqvist gör i praktiken upp med 70 års socialdemokratiskt hyckleri kring vår neutralitet, som vi 2002 döpte om till alliansfrihet.

När den svenska DC-3:an – fylld med amerikansk spaningsutrustning – sköts ner 1952 visste dåvarande statsminister Tage Erlander mycket väl att vi spionerade på Sovjet. Ryssarna visste det också, på grund av spionen Stig Wennerström.

Olof Palme visste kanske inte att flygvapnets attackplan på 1970-talet flög under radarn fram till Sovjets territorialvattengräns och skrämde upp det ryska luftförsvaret samtidigt som Natos dagliga signalspaningsplan, så punktligt att det kallades »spårvagnen«, kartlade sovjetiska radarsignaturer och radiotrafik. Men han visste nog att vi bytte militär spaningsinformation med Natocentralen i Wiesbaden under hela kalla kriget.

Det må ha varit en realpolitisk nödvändighet att hävda neutralitet, men många nickade instämmande när Centerpartiets försvarsminister Torsten Gustafsson vid U137:s grundstötning i Gåsefjärden 1982 sa:

»Visserligen är vi neutrala, men vi vet var vi hör hemma.«

Det vet Peter Hultqvist också.

Sverige är med i Natos Partnerskap för fred sedan 1994, samma år som Lukasjenko tog makten i Belarus, som liksom Ryssland också är medlemmar. Men få länder har så intimt samarbete med Nato som Sverige utan att vara medlemmar. Vi övar med Nato, krigar (läs: fredsbevarar) under Natobefäl, anpassar vår utrustning till Natostandard och har tecknat värdlandsavtal med Nato. Svenska Gripenplan har övat i USA och Natoflyg har länge använt vårt vidsträckta luftrum och skjutfältet kring norrbotniska Vidsel för övningar.

Redan 1997 gick vi med i Natos inre krets Euro-Atlantic Partnership Council och »den transatlantiska länken« är ett av försvarsministerns  favoritbegrepp. Vår säkerhet bygger på att andra kommer till vår hjälp –  men då måste vi vara redo att hjälpa andra. Därför var det logiskt att visa upp insatsen i Östersjön förra veckan när marinen ändå skulle ut och öva.

»Det vi nu gör med den här insatsen är ju ett sätt att skicka signalen både till våra partners och till den ryska sidan att vi står upp för svensk integritet och suveränitet«, sa Peter Hultqvist till TT.

I höst ska försvarets ekonomi fram till 2025 avgöras:

Försvarsberedningen förordade i fjol en rejäl upprustning av försvaret. Enigheten höll tills notan kom. Då hade Försvarsmakten kommit på att en stegvis höjning med 25 miljarder kronor till 84 miljarder år 2025 inte räckte, det krävdes mycket mer. Moderaterna och Kristdemokraterna vill med stöd av SD fortsätta att höja med 5 miljarder kronor om året 2026 och 2027.

Om tre veckor ska försvarspropositionen läggas. Försvarsmakten vill ha mer pengar än politikerna kan släppa till.

Kriget mot ryssen dröjer nog. Pr-kupp? I alla fall vältajmat vapenskrammel. Alla tjänar på att den svenska tämligen tandlösa tigern morrar på ryssen:

Försvarsmakten visar att säkerhetsläget kräver mer pengar.

Peter Hultqvist visar att vi kan bita ifrån – trots att S håller hårt i pengarna.

Oppositionen kan hävda att den har rätt i att försvarsbudgeten måste öka rejält.

***

FAKTA: Försvaret och pengarna

I höst ska försvarets ekonomi till 2025, i praktiken till 2030, avgöras:

Försvarsberedningen förordade i fjol en rejäl upprustning av försvaret genom en stegvis höjning med 25 miljarder kronor till 84 miljarder år 2025. Försvaret krävde mer och Allianspartierna hoppade av i juni 2019. Men den 31 augusti 2019 kom regeringen och stödpartierna C och L överens om beredningens förslag. M och KD vill med stöd av SD lägga på 3,8 miljarder i priskompensation och höja med 5 miljarder om året 2026 och 2027. Den 24 september ska försvarspropositionen läggas.