Sveriges och Israels relation en berg-och-dalbana

Sveriges och Israels utrikesministrar talade inte med varandra på sju år. Nu är tystnaden bruten efter att Ann Linde (S) och hennes nytillträdde israeliska ministerkollega Yair Lapid återupptagit kontakten under ett första formellt samtal som markerar en nystart av ländernas stelfrusna förbindelser. En historisk nedblick i relationerna länderna emellan berättar historien om hur Israels gamla svenska vän gradvis kom att uppfattas som en fiende.

Den socialdemokratiska regeringen hann knappt flytta in i Rosenbad 2014 innan Sverige – som första medlemsland inom EU – erkände en palestinsk stat. Medan relationerna med den palestinska sidan stärktes bidrog erkännandet till att lamslå förhållandet med Israel, som gjorde allt för att avskräcka andra EU-länder från att följa Sveriges exempel. 

 Israels Stockholmsambassadör kal­lades hem tillfälligt av utrikesminister Avigdor Lieberman, som syrligt påpekade att Sveriges regering måste förstå att situationen i Mellanöstern är mer komplicerad än att montera ihop en Ikeamöbel. Efter en rad diplomatiska kontroverser förklarade Jerusalem två år senare att Margot Wallström (S) – som den enda av EU-ländernas 28 utrikesministrar – inte var välkommen i landet.

Palestinaerkännandet reflekterar ett svenskt intresse för det Heliga landet som kan spåras tillbaka till runinskrifter från 1000-talet som vittnar om vikingaexpeditioner till Jorsala – det fornnordiska namnet på Jerusalem. Med tiden reste en ström av svenska vetenskapsmän, teologer och författare till den omstridda landremsan mellan Medelhavet och Jordanfloden. Bland dessa återfanns Fredrika Bremer och Selma Lagerlöf, vars epos Jerusalem beskriver hur Nåsbönderna i Dalarna utvandrade för att söka frälsning i det Heliga landet under slutet av 1800-talet.

Det religiöst färgade intresset ersattes snart med ett svenskt engagemang för den nybildade staten Israel. Justitierådet Emil Sandström utsågs till ordförande i den FN-kommitté som 1947 föreslog en delning av det brittiska Palestinamandatet i en judisk och arabisk stat. Samma år röstade Sverige, som ett av 33 länder, för FN:s delningsplan av Palestina, vilket ledde till Israels grundande. 

Dramatiken när ett folk, som näst intill hade utrotats under Förintelsen, utropade och försvarade sin stat engagerade en hel värld. Den välvilliga inställningen fick sig en törn när den militanta Sternligan 1948 mördade Folke Bernadotte, FN:s första medlare i den arabisk-israeliska konflikten. Mordet på brorsonen till dåvarande kung Gustav V föll i glömska när Sverige erkände Israel de jure två år efter landets grundande.

Raoul Wallenbergs insatser under andra världskriget, liksom räddningsaktionen av de danska judarna till Sverige, hade renderat Sverige betydande goodwill i israeliska regeringskretsar.  

Denna välvilja existerar än i dag då Sverige spelat en central roll i en rad israeliska ministrars liv. Utrikesminister Lapids far räddades undan Förintelsen av Wallenberg i Budapest medan försvarsminister Benny Gantz mor bodde i Sverige efter att 1945 ha räddats från koncentrationslägret Bergen-Belsen. Hon steg 1947 ombord på ett fartyg i Trelleborgs hamn som förde judiska invandrare till Palestina – som ett år senare blev staten Israel.

Vänskapsförbindelserna blomstrade under Tage Erlanders (S) resterande statsministertid, och kulminerade när Erlander och Israels premiärminister David Ben-Gurion besökte varandras länder under sextiotalet. 

»Vi har lärt oss om det gamla Israel i skolan, som vi läst i Bibeln, och det nya Israel, som ni har skapat med era egna händer och ert eget arbete. Vi är fulla av beundran för ert sant heroiska ansträngningar med att bygga en modern välfärdsstat och en socialdemokrati i detta era fäders land«, sa Erlander vid Israelbesöket 1962. Många drar sig säkert också till minnes de berömda bilderna då han glatt badade i Döda Havet.

Erlanders uttalanden symboliserade den sympati och nostalgiska identifikation som ledande socialdemokrater kände med det judiska statsprojektet. Båda länderna präglades av sina statsbärande socialdemokratiska partier som dominerade politik, ekonomi och samhällsliv (Sverige fick sitt första politiska maktskifte i modern tid 1976, Israel ett år senare).

Svenska socialdemokrater fann i Israel visionen av en demokratisk och socialistisk välfärdsstat i en feodal och reaktionär region, tydligast manifesterat i kibbutzernas kollektivjordbruk där många svenskar volontärarbetade. Dessa förbindelser förstärktes av täta kontakter mellan svenska LO och den israeliska fackföreningsrörelsen Histadrut.  

Den Israelvänliga opinionen såg den judiska staten som ett nödvändigt svar på nazismens brott mot mänskligheten. Vidare var Sverige under femtio- och sextiotalet mindre sekulariserat än i dag. Skoldagen började med morgonbön och kartor över det Heliga landet prydde folkskolornas klassrum. En skåning var ofta mer hemmastadd med ortsnamn som Betlehem och Nasaret än Lycksele och Sorsele, vilket skapade en koppling till det moderna Israel. 

Denna inställning personifierades av Erlander som stödde Israel som den svagare parten i den arabisk-israeliska konflikten. Arabstaterna uppmanades att erkänna den judiska statens rätt att existera innanför säkra och internationellt erkända gränser. Ansvaret för konfliktens utbrott lades på araberna, utifrån en syn på Israel som en demokratisk David som kämpade för sin överlevnad mot en mäktig och diktatorisk Goliat. 

Dessa åsikter var inte unika för Sverige utan dominerade västeuropeiska attityder till konflikten fram till PLO:s grundande 1964, sexdagarskriget 1967 och den palestinska nationella rörelsens uppkomst på sjuttiotalet.

Efter många års entusiastiskt stöd för Israel började den internationella opinionen svänga efter sexdagarskrigets slut, då den utsatta judiska staten inte tycktes lika hotad som tidigare. Statsminister Olof Palme (S) gick i bräschen för denna syn medan socialdemokratin gradvis upptäckte det andra folket som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden – palestinierna.

1974 träffade Palme, som förste västerländska statsminister, Yassir Arafat under ett besök i Algeriet och tog rollen som en av PLO:s främsta supportrar i Västeuropa. Palestinierna – som tidigare setts som ett humanitärt flyktingproblem – erkändes som ett folk med nationella rättigheter och som huvudpart i en nationell konflikt om rätten till samma territorium. Samtidigt gavs PLO status som det palestinska folkets mest auktoritativa talesperson. Organisationen öppnade ett representationskontor i Stockholm, under starka protester från Israel. Konflikten nådde en kulmen i samband med att Arafat bjöds in till Sverige 1983 vilket medförde att Israel tillfälligt drog tillbaka sin Stockholmsambassadör.

Mellanösternpolitikens förändring var kopplad till Palmes aktivistiska utrikespolitik baserad på stöd till självproklamerade självständighets- och befrielserörelser i tredje världen, en fredlig lösning av internationella konflikter liksom uppslutning bakom organisationer som FN samt kritik mot kränkningar av internationell rätt och mänskliga rättigheter. Genom segern i sexdagarskriget hade den judiska staten, i Palmes ögon, förvandlats till en militärt överlägsen ockupationsmakt. 68-vänsterns inverkan på svensk utrikesdebatt, i kombination med en ung generation socialdemokrater som var födda efter andra världskriget och saknade Erlandergenerationens identifiering med Israel – ledde till sympati med palestinierna som den svagare parten i konflikten, i linje med de principer som Sveriges utrikespolitik försökte upprätthålla.

Israels premiärminister Golda Meir reagerade med besvikelse och menade att »I dag är svenskarna inte samma socialister som vi brukade tro att de var,« medan landets FN-ambassadör Chaim Herzog i betydligt skarpare ordalag karaktäriserade Sveriges nya hållning som »ett skamligt svek«. Han konstaterade att »det kändes som om vi hade blivit knivhuggna i ryggen av ett vänligt land som inte ens skulle ha en kniv«.

Den förda Mellanösternpolitiken upprätthölls efter mordet på Palme av Sten Andersson – Socialdemokraternas mångårige partisekreterare (1962–1982) och utrikesminister (1985–1991). Denne förkämpe för den palestinska saken utsågs till Sveriges särskilda representant för fredsprocessen i Mellanöstern 1994 och fortsatte utöva inflytande över de blågula förbindelserna med Israel och palestinierna. 

De borgerliga regeringarna 1976–1981 och 1991–1994 höll i stort samma linje som Palme, även om retoriken till stöd för den palestinska saken nedtonades. Mellanösternpolitiken präglades av kontinuitet. De svensk-israeliska relationerna tinade ordentligt först när Göran Persson (S) blev statsminister samtidigt som en förhandlingsvänlig socialdemokratisk regering kom till makten i Jerusalem 1999.  

Jag visade i min doktorsavhandling Leaders Matter: Foreign Policy Change in Sweden’s Middle East Policy 1999–2001 hur Persson upprätthöll banden med palestinierna liksom målen om en tvåstatslösning av Mellanösternkonflikten samtidigt som relationerna med Israel normaliserades. Persson hade formats av den tidiga socialdemokratiska synen på Israel som regionens enda demokrati och en stat som etablerats av socialistiska pionjärer i Förintelsens fotspår. För honom var detta den stora solidaritetsfrågan.

 »Femtio år med staten Israel är också femtio år med den väsentliga övertygelsen om att Förintelsen aldrig får upprepas«, sa Persson i samband med firandet av Israels femtioårsjubileum i Stockholm 1998 som markerade policyförändringens början. Han drog slutsatsen att »Staten Israel är och förblir en omistlig del av världssamfundet, en demokrati som i en uppriktig dia­log med andra demokratier för fram och tar emot kritik och ståndpunkter, ett land med rätt till bestående fred inom säkra och erkända gränser«.

Persson blev den förste svenske statsminister som besökte Israel sedan Erlanders resa mer än 30 år tidigare. Han drev igenom policyförändringen trots starka protester från partikamrater som Sten Andersson och sin egen utrikesminister Anna Lindh (S) och marginaliserade utrikesdepartementet, som han tyckte hade institutionaliserat Palmes förlegade Mellanösternpolitik – som ensidigt betraktade palestinierna som den svagare parten och sällan talade om Israels sårbarhet.

Resultatet av Perssons oväntade schackdrag och målmedvetna brobyggande blev att Sverige under en tid kom att spela en central roll i fredsförhandlingarna i Mellanöstern som värd för två omgångar hemliga israelisk–palestinska fredsförhandlingar på Harpsund 2000. Israeliska, palestinska och amerikanska förhandlare vittnar om betydande framsteg kring kärnfrågorna i den israelisk-palestinska konflikten.

Alliansregeringen som tillträdde 2006 utökade kontakterna med Israel. Samtidigt återknöt utrikesminister Carl Bildt (M) – i en ödets ironi – till Palmelinjen där grundandet av en palestinsk stat oväntat gjordes till en borgerlig hjärtefråga. Medan oppositionen jublade åt Bildts engagemang i pro-palestinsk riktning, ifrågasattes utrikesministerns Israelkritik av FP, KD och delar av den moderata riksdagsgruppen, som argumenterat för en mer balanserad Mellanösternpolitik. Regelbundna sammandrabbningar med Israel ledde till att Bildt inofficiellt blev »icke önskvärd« i Jerusalem, även om detta inte uppmärksammades lika mycket som när samma stämpel senare drabbade Margot Wallström.

De svensk-israeliska relationerna kan liknas vid en berg- och dalbana där Sverige går från att ha varit en av den judiska statens mest hängivna vänner i Västeuropa till en av dess främsta kritiker. 

Ann Linde (S) deklarerade strax efter att ha tillträtt som utrikesminister 2019 att hon vill förbättra Sveriges turbulenta relation till den judiska staten. Regeringens initiativ till att bjuda in stats- och regeringschefer till Malmö internationella forum för hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism den 13 oktober kan bidra till att tina upp förbindelserna.

Det återstår att se om den aktuella islossningen kommer att beseglas med en ny genomgående förändring av svensk Mellanösternpolitik.