Sydafrika går till val – och ANC avgör fortfarande framtiden

Av: Branko Brkic, chefredaktör The Daily Maverick, Sydafrika

En grådaskig eftermiddag i december 1991 landade jag på Johannesburgs flygplats Jan Smuts – i dag Tambo International utan att veta mycket om det land som ödet skulle göra till mitt nya hem. Den isolering som apartheidpolitiken hade tvingat på Sydafrika hade nästan helt avskärmat landet från resten av världen. 

Bara några dagar tidigare hade jag lärt mig att landets valuta hette rand. Den upplysningen lades till resten av min samlade kunskap, som på den tiden begränsades till Nelson Mandela, FW de Klerk, Chief Mangosuthu Buthelezi, ärkebiskop Desmond Tutu, Nadine Gordimer och Steve Biko – tack vare Peter Gabriels hit. Jag visste inte att Gudarna måste vara tokiga var en sydafrikansk film, snarare än en film från Botswana, inte heller att Paul Simons konstnärliga höjdpunkt, Graceland, faktiskt var en resa genom traditionell sydafrikansk musik. 

Eftersom jag ansåg mig ha goda kunskaper i geografi var jag också oförberedd på att upptäcka länder jag aldrig hört talas om. I ankomsthallen förbryllade en affisch som täckte en hel vägg med uppmaningen till nyanlända att besöka Transkei. 

Några veckor senare lärde jag mig om TBVC-”länderna”: Transkei, Bophuthatswana, Venda och Ciskei. Och fler år därpå förstod jag även den djupt cyniska logiken som bakom att de hade bildats – liksom även ”homeland”-territorierna som KwaZulu och QwaQwa – för att ge svarta människor ett påstått hem, medan resten av Sydafrika, där större delen av den bördiga jorden och mineraltillgångarna fanns, lämnades till apartheidhärskarna. 

Sydafrika var verkligen ett underligt land när jag fann min första bostad i det sjabbiga Hotel Coronia i ett område ökänt för kriminalitet och prostitution. Våld av alla möjliga slag – stambaserat, politiskt, kriminellt och drivet av psykiska problem – fanns överallt. 

På den tiden kastades folk dagligen av pendeltågen, när de var på väg till jobbet i Johannesburg. De som kunde sökte skydd under den riskabla resan genom att huka sig runt präster med Bibeln i högsta hugg. De så kallade svarttaxibilarna överfölls ofta, ibland av lediga polismän.  

En annan restprodukt av den koloniala gruvdriften, de helmanliga vandrarhemmen, var ibland smitthärdar och ofta offer för ofattbara grymheter. Vid Shell House-massakern, utanför ANC:s högkvarter i Johannesburg, dödade ANC:s säkerhetsstyrkor 19 Zuluarbetare, en knapp månad före det historiska valet 1994. 

Bilden blev än mörkare av att de frekventa morden ofta hade drag av tortyr. Det låg något djupt obehagligt inte särskilt djupt under ytan på folksjälen i detta gudsförgätna land. Sydafrika, som då hade 40 miljoner invånare, kunde under 1994 räkna 24 000 mord, en summa så stor att den är svårbegriplig. Det följde på en lång period av ett icke-officiellt inbördeskrig där offren till överväldigande del var svarta och fattiga. 

Och ändå lyckades landets vid sitt första fria val, för drygt 30 år sedan denna vår, inte bara undvika ett mycket större blodbad genom att Zulubaserade Inkatha Freedom Party gick med på att delta, bara några dagar före valdagen den 27 april. Det visade också att det ville ha fred, mer än någonting annat. Det sydafrikanska folket ville ha försoning mer än straff, omfördelning eller hämnd. De vill kunna sluta vara rädda. De ville känna hopp. Och hopp var vad Nelson Mandela gav dem. 

Det hjälpte att de tidvis tumultartade Codesaförhandlingarna, som ledde till avskaffandet av apartheid och en ny konstitution, resulterade i en uppsättning vettiga överenskommelser mellan tidigare bittra fiender. 

Det hjälpte också att valet 1994 gav ett mirakulöst – en del skulle säga alltför mirakulöst – resultat, som gjorde ANC till klar vinnare, men bara med en aning mindre än den tre fjärdedels majoritet som skulle ha givit partiet fullständig frihet att ändra konstitutionen efter eget skön. Inkatha vann makten över sin bas i KwaZulu-Natal och apartheidarkitekternas National Party fick fem år till att styra över Västra Kapprovinsen.  

Det hjälpte definitivt att Bill Clinton, i sin första intervju i rollen som nästa president och just i det ögonblick då han utropades som vinnare, berättade att hans första samtal hade varit med Nelson Mandela, en signal om en fullständig förändring av den flera decennier långa relationen mellan supermakten och FW de Klerks regering. Fredens och kärlekens gudar hade för en gångs skull lyst över sydafrikanerna. Folkets märkta och rådbråkade massor hade förtjänat sin chans. Det varade inte länge, men hoppet fanns där och välkomnades av alla.  

Mandelaåren, från 1994 till 1999, är fortfarande de gyllene åren i det sydafrikanska medvetandet, en måttstock för alla andra epoker. Hans omhuldande av det mestadels vita landslaget i rugby, The Springboks, vid världsmästerskapen 1995 var en händelse så unik att något liknande knappast kan ske oftare än en gång per generation och det hjälpte tvivelsutan att sporra nationen till att sluta upp bakom laget på ett sätt som till sist ledde till seger, vilket i sin tur blev en enorm samlande kraft. Och när det sydafrikanska fotbollslandslaget, Bafana Bafana, vann den afrikanska cupen 1996, stärkte det ytterligare övertygelsen att mirakel, om sådana sker, faktiskt kan vara sydafrikanska. 

Endast två år efter att svarta, vita, indiska och färgade sydafrikaner febrigt stuvat sina skafferier fulla med bönor i tomatsås och tonfisk på burk, för att vara redo när valvåldet tog fart, tillät de sig att tro att apartheidårens hat äntligen kunde vara över. 

Samtidigt som Mandela fick ”regnbågsnationen”, som Desmond Tutu kallade den, att fälla patriotiska glädjetårar, fällde den ärevördige ärkebiskopen själv tårar i sin roll som ordförande i den sannings- och försoningskommission, som hade den jättelika uppgiften att gräva fram, blottlägga och katalogisera apartheidtidens brott. 

Syftet var ädelt, unikt och förmänskligande: för vår gemensamma framtids skull kan vi förlåta, men inte glömma. Som med alla bra idéer var det inte lika enkelt att göra verklighet av intentionerna: vissa av apartheiderans frontfigurer, som den förre presidenten PW Botha, vägrade att vittna. 

Det är lätt att förlåta sydafrikanerna för att de hoppades att de prövande åren var förbi. Men problem – brottslighet, förnedring, orättvisa, brutalitet och det ständiga våldet – som hade skapats genom århundraden kunde inte önskas bort, ens när processen leddes av unika personligheter som Mandela och Tutu. 

Till att börja med var Mandelas ANC aldrig en sammanhängande politisk-ideologisk kraft som förenade människor över etniska och andra verkliga klyftor. Under den här perioden fattade Mandela själv svårbegripliga beslut, som när han skyddade en korrupt minister, Stella Sigcau, men sparkade ut visselblåsaren, Bantu Holomisa, som då var en av de mest populära av ANC:s ledare. Eller när han skyddade dr Nkosazana Zuma under det som kom att kallas Sarafina II-skandalen, en korruptionshärva kopplad till kampen mot HIV och AIDS. Hack i häl på dessa relativt begränsade skandaler, följde godkännandet av den stora vapenaffären 1998, ett verkligt epicentrum för den ANC-ledda regeringens korruption. 

Det skulle bli en god affär och motköpen skulle ha lindrat följderna av att miljarder dollar tagits ur den sydafrikanska statskassan, som just hade hämtat sig efter att apartheidregimen lämnade ett i det närmaste konkursfärdigt land efter sig. Så blev det inte. Flygplanen, fartygen och ubåtarna, ännu mestadels oanvända, påminner fortfarande sydafrikaner om alla pengar som försvann i vårdslösa affärer, enkom för att berika ANC-företrädare och deras vänner. För svenska läsare; SAAB var också inblandat i den korrupta vapenaffären. 

Thabo Mbeki tog över efter Mandela 1999 och många menade att hans uppgift påminde om att efterträda en fotbollstränare som just vunnit världsmästerskapen, alltså i det närmaste omöjligt. Under sina nio år vid makten stod Mbeki för en kombination av högdragenhet, administrativ finess och AIDS-förnekelse. Även om han inte ansågs vara korrupt lyckades Mbeki stöta bort många i ANC:s tredelade regeringskoalition (de andra var det sydafrikanska kommunistpartiet och den fackliga federationen Cosatu) genom det svårbegripliga beslutet att inte tillåta antivirala bromsmediciner i Sydafrika, något som dömde hundratusentals till döden och miljontals till ett liv i HIV/AIDS-misär. Ändå vann han två val och satte rekord med mer än två tredjedelars majoritet, kring 70 procent, 2004. 

Den någorlunda hanterbara korruptionsnivån sköt i höjden när Mbeki ersattes som ordförande i ANC av Jacob Zuma 2007. Zuma, en skicklig populist som är ointresserad av förvaltning, hade redan varit redan korrupt i decennier och stod på goda grunder anklagad för våldtäkt på dottern till en vän. Han kontrollerades helt av bröderna Gupta, som hade flyttat från Indien till Sydafrika 1994, med den uttryckliga målsättningen att korrumpera sig till maktens topp. En av deras bästa satsningar var Zuma, vid den tiden vice ordförande, som hade akut behov av pengar för att betala för sitt försvar i våldtäktsmålet. När Zuma väl gjort en framgångsrik comeback och blev president 2009, serverades Sydafrika till bröderna Gupta och deras kumpaner på ett gyllene fat. 

En utvikning: i mitten på nollnoll-talet skulle Zuma åtalas för flera fall av korruption. Hans enda sätt att slippa fängelse var att försena domstolsförhandlingarna, chansa på att bli vald till president och från den positionen lägga ned utredningen. Låter historien bekant? 

Zumas år vid makten, 2009 till 2018, var – trots de välorganiserade världsmästerskapen i fotboll 2010 som var en avskedsgåva från Mbekis regering – ett ymnighetshorn av korruption och inkompetens som dramatiskt skadade Sydafrika. De har blivit kända som åren då staten kidnappades och då landet blev en lekplats för presidenten och hans, på den tiden, fyra fruar, hans många flickvänner, enligt ryktet 23 barn, horder av ja-sägare och utplacerade agenter i statliga verksamheter med den uttryckliga uppgiften att tvinga till sig ”hyra” – och då har vi inte ens kommit till Guptabröderna, ryssarna, kineserna och tjogtals västerländska konsultfirmor som Bain’s och McKinseys, redovisningsföretag som KPMG och Deloittes, mjukvarujättar som SAP och en mängd andra som skodde sig. Sydafrika var ett ställe där man kunde göra snabba cash, utan att bekymra sig om leverans, lagar eller etik. Ett exempel: eljätten Eskom hade skulder på 30 miljarder rand när Zuma tog över och på 480 miljarder rand när han tvingades avgå – samtidigt som elkrisen hade blivit ännu värre. 

Cyril Ramaphosa kom till makten under slutet av 2017 tack vare den anti-Gupta- och antikorruptionsvåg som svepte över landet och som precis lyfte Ramaphosa över den efterträdare Zuma själv utsett – hans förra fru Nkosazana Zuma – med bara 179 röster av drygt 4 500 vid ANC:s kongress. När Ramaphosa tvingade Zuma att avgå som president i februari 2018, bara två månader efter att han själv blivit vald till ANC:s ordförande, spred sig en känsla som sedan länge hade varit bortglömd: den av optimism och hopp. Den varade inte länge. 

Ramaphosas försök att återuppfinna Sydafrika tappade kraft strax efter att det hade satt i gång. De korrumperade eliterna fick sitta i orubbat bo och Guptabröderna tilläts att lämna Sydafrika efter att deras brott avslöjats när hemliga dokument publicerades, the GuptaLeaks. (För transparensens skull: Jag var inblandad i GuptaLeaks-projektet och den nättidning jag var med och grundade, The Daily Maverick, utgjorde en av projektets grundstenar tillsammans med amaBhungane, en briljant lokal grävredaktion.) 

Zuma hamnade till sist i fängelse, i några dagar i juli 2021, efter att ha trotsat en kallelse till den statliga korruptionskommittén. Men han släpptes snart av medicinska skäl och sedan hans anhängare bränt ned större delen av KwaZulu-Natal och stora delar av Gauteng, Sydafrikas industriella centrum. Med 342 döda och egendomsskador på 3 miljarder amerikanska dollar får det stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021 att framstå som en tebjudning. 

Den nationella åklagarmyndigheten har under Ramaphosa givits ett nytt ledarskap, men inga nya pengar. Än i dag lägger landet ungefär samma summa på att bekämpa alla former av kriminalitet som det använder på att skydda högt uppsatta personer. En grotesk feldosering av det slaget är bara en av många tecken på att ANC-regeringen har förlorat sin känsla för vad som är viktigt. I dagens Sydafrika fungerar inte rättskipningen. Kanske är det bästa sättet att beskriva Ramaphosas knipa att den liknar något vi såg i slutet av åttiotalet. Han påminner mest om Michael Gorbatjov, som förväntades åstadkomma det omöjliga: att reformera och rädda Sovjetunionen, samtidigt som han kontrollerades av det sovjetiska kommunistpartiet. Det är uppenbart ett omöjligt problem att lösa, med ett parti som så fullständigt gått vilse som ANC har gjort. 

Dagens ANC är ett trött parti som började som en befrielserörelse och en bred kyrka, men som aldrig har förvandlats till en sammanhängande politisk organisation. Partiets ideologi är numera makt, både som syfte och som det lim som håller de tidigare kamraterna samman. Hur de än betraktar sig själva, är de avgjort inte plattformen för en bättre framtid för Sydafrika. 

Det kan vara svårt att begripa vilken enorm betydelse ANC har haft i Sydafrika och för landets vanliga medborgare. Så stor att för många, särskilt ANC:s medlemmar, är ANC faktiskt Sydafrika. I decennier fanns ingen annan att avhandla politiska initiativ med om de skulle få någon effekt, än ANC. De sydafrikaner som sedan födseln inte upplevt något annat regerande parti är fler än de som inte har gjort det. Men inget varar för evigt, inte ens ANC:s dominans. 

I varje val sedan 2004 har partiets röstandel sjunkit, särskilt på den lokala nivån. ANC har förlorat kontrollen över Kapstaden och Västra Kapprovinsen till det största oppositionspartiet, Democratic Alliance. ANC:s grepp över Gauteng och KwaZulu-Natal är så osäkert att kanske inte ens koalitioner kan hjälpa partiet att behålla kontrollen på endera hållet. 

I vilket samhälle som helst, som har självständiga demokratiska institutioner till skydd, skulle ANC:s oförmåga att leverera till sin egen väljarbas för länge sedan ha förpassat partiet till opposition. Men inte i Sydafrika. Århundraden av rasåtskillnad förvandlar även valkampanjen 2024 till något som liknar en folkräkning; väljarna väljer ”sina egna”, snarare än det lag som har bäst chans att leverera det som utlovas. 

De djupa klyftorna mellan personer med olika hudfärg och fattigdomen i kombination med svårigheten att slåss mot en 400-kilos gorilla, betyder att det är mycket svårt att på riktigt utmana makten. 

Den huvudsakliga oppositionen, Democratic Alliance (DA), har lyckats etablera ett bestående fäste i Västra Kapprovinsen, men har haft svårt att försvara lokala valvinster i andra delar av landet. Partiets främsta politiska vapen är att det faktiskt levererar i de områden det kontrollerar – Kapstaden är numera Sydafrikas främsta stad, och det med viss marginal. 

Hack i häl på DA har den radikala vänstern, Economic Freedom Fighters (EFF), lyckats få en stor skara anhängare bland miljoner unga och besvikna – deras framgång har mest berott på att de varit skickliga på att spela på sin roll som kungamakare i de koalitionsförhandlingar som är normen i styret av kommuner och städer. Deras radikale ledare, Julius Malema, med en känsla för arbetarkläder i Hugo Chavez anda, är en mycket skicklig populistpolitiker som har gjort sin aggressiva stil och djupa ilska till sin främsta tillgång. 

Inför valet 2024 har flera nya partier bildats, vissa med ögonen på valet 2029. Men ett sådant nytt parti framstår mer som ett tillfälligt bygge, skapat enkom för årets val och för att tjäna en enda mans ambitioner; Jacob Zumas. 

Just samme man som avgick med vanära 2018, som tillbringade en tid i fängelse och var orsaken till en omfattande förlust av liv och egendom 2021, är tillbaka med partiet Umkhonto We Sizwe, eller MK för sydafrikaner, med namn från ANC:s militära gren, som han en gång var ledare för. MK är ett parti vars program skämmer ut ”normala” höger/vänster, radikala, fanatiska, maoistiska/gaddafiska/stalinistiska partier. Och ändå går det bra för partiet i opinionsmätningarna. Han kan till och med komma att bli kungamakare i sin egen hemprovins KwaZulu-Natal. Hur är det möjligt?  

Vissa saker är helt enkelt svåra att förklara (se även: Trump, Donald J). Den 82-åriga populisten Zuma har sådan makt över sina anhängare att till och med ANC räds att straffa och utesluta honom, trots att han har begått dödssynden att grunda ett konkurrerande parti. Zuma förblir en möjlig otippad vinnare i det här valet och ett hot mot demokratin, även om han inte har någon verklig chans att ta tillbaka makten. 

När årets val rullar in över oss är det svårt att förstå det, utan att se tillbaka på ANC-tiden och hur den format dagens verklighet. Alla misslyckanden, alla utmaningar, alla förväntningar – bokstavligen allt hänger fortfarande på hur det går för ANC i valet. 

Utan en masshypnotisk medvetandeförändring som förändrar väljarnas uppfattningar under de kommande dagarna, kommer ANC att fortsätta vara det största partiet i Sydafrika, även om det kanske inte kan bilda regering helt på egen hand. Landets framtid hänger på ANC:s interna konflikter och intriger och de exakta andelarna av röstetalet kommer att avgöra vilka partier som ANC kommer att försöka ta med i sin regerande koalition. 

Det främsta hotet är fortfarande den radikala falangen inom partiet, ledd av viceordföranden Paul Mashatile och den populistiska premiärministern i Gauteng, Panyaza Lesufi, som gladeligen skulle ta med sin radikale vän Malema och hans EFF i både i det nationella och det lokala styret. En sådan utveckling kunde allvarligt hota Sydafrikas överlevnad som demokratisk stat. 

Men även om Ramaphosa lyckas hålla sina utmanare ifrån sig, kommer ANC-regeringen att även framgent plågas av hopplös inkompetens och korruption. Den kommer fortfarande att ha Ryssland och Kina som sina främsta internationella bundsförvanter. Som jag påpekat på annat håll är Sydafrikas utrikespolitik oförenlig med ett inhemskt demokratiskt styre. 

Alla fyra delarna av statsmakten – den lagstiftande, den verkställande, den dömande och den fria pressen – har numera allvarliga problem. Den lagstiftande och verkställande makten har svikit det folk som de var tänkta att hjälpa ur fattigdom och hopplöshet. Den dömande är utsatt för påtryckningar från alla håll och medierna är en skugga av sitt forna jag – vi har förlorat 70 procent av jobben i media de senaste 15 åren, enligt uppskattningar. Civilsamhället är också satt under starkt tryck. 

Det är inte ett samhälle av glada, nöjda och hoppfulla människor som går till valurnorna. Och ändå, åtminstone för den här skribenten, är det här världens mest underbara land och sannerligen värt att kämpa för. Mirakel sker och vi som är del av Sydafrikas 65 miljoner invånare hoppas att vi inte gjort slut på hela vårt ödes välvilja. 

Skribenten är chefredaktör för den sydafrikanska tidningen The Daily Maverick. 

Översättning: Johan Hakelius 

***

As the 2024 elections thunder towards us, it is difficult to understand what they portend without looking back at the Age of the ANC and how it has shaped today’s reality. All the failures, all the challenges, all the expectations - literally everything still hinges on the ANC’s performance.

I landed at a grey-feeling Jan Smuts Airport (OR Tambo International these days) in Johannesburg, South Africa, on a hot afternoon of 13 December 1991. I did not know much about the country I was bound to make my new home - the pre-internet years of apartheid-forced isolation had mostly shut the country off from the rest of the world.

Just a few days before I landed, I learned about Rand, the country’s currency. It joined the rest of the entirety of my info – which in those days was limited to Nelson Mandela, FW de Klerk, Chief Mangosuthu Buthelezi, Archbishop Desmond Tutu, Nadine Gordimer and Steve Biko, thanks to Peter Gabriel’s hit song, and South African Formula One champ Jody Sheckter, who I actually met some years later. I did not know that ‘Gods must be crazy’ was not a Botswana film, nor that Paul Simon’s artistic pinnacle, Graceland, was actually a journey through South African traditional music. 

Even as I really did not know much about the south of the African continent, I was not ready to discover countries I had never heard of. I kinda always prided myself in being pretty good at geography – but was still puzzled by the wall-sized poster at the airport, urging just-landed travellers to Visit Transkei.

(A few weeks later, I would learn about TBVC ‘countries’ - Transkei, Bophuthatswana, Venda and Ciskei. Months and years later, I would learn about the deeply cynical logic behind their creation, as well as the ‘Homeland’ territories like KwaZulu and QwaQwa – where the black people were supposedly at home, leaving the apartheid rulers to run the rest of South Africa, where most of the good land and mining wealth was concentrated).

South Africa was indeed a weird country as I found my first residence there, in a seedy Hotel Coronia, just across the street from the infamous Hillbrow.

Violence, of multiple kinds – tribal, political, criminal, and mental, was everywhere.

Then, on a daily basis, people were thrown out of trains as they were commuting to work in Johannesburg. The lucky ones would huddle together around bible-wielding priests for safety as they made their perilous journey.

The so-called black taxis were often attacked, sometimes by bribed off-duty policemen.

Another product of colonial-era mining, the all-male hostels, were sometimes vectors, and often victims, of unspeakable cruelties. The Shell House massacre saw the ANC security forces shoot dead 19 Zulu workers – a mere month before the historic 1994 elections.

Darkly, the murders committed often had elements of torture. Something deep and disturbing was buried not so deep in the psyche of this forsaken land.

The country of the then 40 million people saw 24,000 murders in 1994 alone, a number so large it defies comprehension. The early 1990s were not only the years of unrest – in the preceding period there were years of an undeclared civil war, and the victims were overwhelmingly black, and poor.

And yet, the country’s first free elections, just over 30 years ago now, not only avoided the much greater bloodshed when the Zulu-based Inkatha Freedom Party agreed to participate, mere days before 27 April 1994, but it also revealed that the country wanted peace more than anything else.

More than retribution, redistribution or revenge, the people of South Africa wanted reconciliation.

They wanted to stop being afraid. They wanted hope. And hope is what Nelson Mandela gave them.

It helped that the Codesa negotiations, themselves at times tumultuous, in the preceding years produced a set of sane agreements among former sworn enemies.

It also helped that the 1994 elections produced miraculous – some would say too miraculous – results, that saw the ANC winning outright but just shy of two-thirds that would give it absolute right to alter the constitution the way they see fit; with Inkatha taking its heartland of KwaZulu-Natal; and the apartheid architect’s the National Party winning an extra five years to run Western Cape province. (In the early 2000s, the National Party made a series of bad strategic mistakes and consigned itself to history though not many tears are shed for it.)

It certainly helped that, in his first interview as President-elect of the United States on 3rd November 1992, and just as he was declared winner, Bill Clinton volunteered that he first spoke to Nelson Mandela, signalling a sea change in the superpower’s decades-old relationship with the FW de Klerk’s government.

The gods of peace and love for once had smiled upon South Africans. The bruised and battered millions of long-suffering folk deserved their break.

It didn’t last long, but the hope was there, and it was welcome by all.

The Mandela years, 1994-1999, are still remembered as the golden years of South Africa, a standard that every other period will have to measure itself against. His once-in-a-generation embrace of the white-dominated rugby national team, the Springboks, at the 1995 World Cup, certainly helped galvanise the nation’s support that graduated into eventual victory - which in itself served as a massive uniting force.

In 1996, the South African national football team, Bafana Bafana, repeated the heroics and won the African Cup of Nations, further cementing the confidence that, if miracles do happen, they can come with a South African flavour too.

Just two years after they frantically filled their pantries with baked bean tins and canned tuna in anticipation of electoral violence, South African blacks, whites, Indians and coloureds gave themselves permission to think the years of apartheid and hatred might be finally over.

Just as Mandela and Tutu were bringing tears of patriotic joy to the ‘Rainbow Nation’, as Tutu called us, the venerable ‘Arch’ was shedding tears as the head of the Truth and Reconciliation Commission, which was tasked with unearthing, exposing and cataloguing apartheid-era crimes, an undertaking of brobdingnagian proportions.

The intention was noble, novel and humanising: For the sake of our common future, we can forgive, but we cannot forget. As with every great idea, turning it into reality was not so simple – some of the apartheid’s major figures like former president PW Botha refused to testify.

As I said, South Africans could have been forgiven for hoping that the years of troubles were behind.

Except, problems –  crimes, indignities, injustice, brutality and the enduring violence – created over centuries cannot be wished away even when this effort is led by once-in-a-lifetime figures as remarkable as Mandela and Tutu.

To start with, the ANC of Mandela’s years was never a cohesive political, ideological force that coalesced over certain ethical and real-life imperatives. During his term, Mandela himself made puzzling decisions like protecting a corrupt minister (Stella Sigcau) while expelling the whistleblower, Bantu Holomisa, who at the time was one of the most popular ANC leaders, or protecting Dr Nkosazana Zuma over the Sarafina II affair.

On the heels of these relatively minor scandals, came the 1998 approval of the Arms Deal, a true Ground Zero of the ANC-led government’s corruption. Money was supposed to be well-spent and the offset programmes were supposed to soften the blow of the billions of dollars flying out of South African coffers, which were just freshly repopulated after the apartheid government left a mostly bankrupt country behind. It didn’t happen like that in real life. The mostly unused planes and boats and submarines still remind South Africans of the money foolishly spent so the well connected ANC officials and their friends could line up their pockets. (Note to the readers from Sweden: SAAB was also involved in the Arms Deal corruption)

Thabo Mbeki replaced Mandela in 1999, and many saw his role as similar to replacing a football coach who just won a world cup, a near-impossible task. Over his nine years, Mbeki brought a combination of aloofness, managerial flair and … AIDS denialism. While not seen as corrupt, Mbeki still managed to alienate many in the ANC’s ruling tripartite alliance (the other two being SA Communist Party and union federation Cosatu) over his puzzling refusal to allow ARVs in South Africa, therefore condemning hundreds of thousands to death and millions to lives and deaths in HIV/AIDS misery – all the while winning two elections and setting the record with a more than two-thirds majority (some 70%) in 2004.

The relatively manageable corruption levels skyrocketed after Mbeki was replaced by Jacob Zuma as president of the ANC in 2007. A great populist and disinterested manager, Zuma was already corrupt for decades before, credibly accused of rape by a daughter of his friend… and in the pocket of the Gupta brothers, who moved to South Africa from India in 1994 with express purpose of corrupting their way to power. One of their bets was a then-former vice president Zuma, who was in dire need of funds when he was defending himself in court from rape allegations. Once Zuma staged a successful comeback and became president in 2009, South Africa was served to the brothers and their cronies on a platter.

(As an aside, in 2005 and 2006, Zuma was faced with a binary choice – he was about to be charged with multiple acts of corruption where his chief corruptor was sentenced to jail already. His only way out of jail was to delay court proceedings and a long-shot attempt to become president and stop the investigations. Heard the same story somewhere else lately?)

Zuma’s years, from 2009 to 2018, even with the well-organised 2010 Soccer World Cup, a parting gift from the Mbeki government, were a firehose of corruption and incompetence that has dramatically hurt South Africa. Known as the years of State Capture, the country was a playing field for the president with 4 wives at the time, multiple girlfriends, 23 rumoured children, hordes of courtiers, deployed agents to state-owned entities with express purpose of extracting rent – and that is before we even mention the Guptas, the Russians, the Chinese and scores of the western consulting companies like Bain’s and McKinseys, accounting firms like KPMG and Deloittes, software giants like SAP, and so many more – South Africa was on many a periscope as place to make a quick buck, regardless of delivery, law, or ethics.

As an example, the electricity distribution giant Eskom owed R30-billion when Zuma assumed power and R480-billion when he was forced to resign – and the electricity crisis was made even worse.

Cyril Ramaphosa came into power late in 2017 on the anti-Gupta and anti-corruption wave that was sweeping the country and managed to sufficiently nudge support for him over Zuma’s designated successor - his former wife - Nkosazana Zuma by a mere 179 votes at the ANC elective conference. When just two months later, in February 2018, Ramaphosa forced Zuma to resign as the country’s president, South Africa was swept by something long forgotten – optimism and hope.

Again, it didn’t last long.

Ramaphosa's attempt at re-imagining South Africa stalled not long after it started. The fabulously corrupt ‘elites’ were not touched, the Gupta brothers were allowed to leave South Africa after the GuptaLeaks exposed their crimes.

(Disclosure: I was directly involved in the GuptaLeaks project and the online newspaper I co-founded, Daily Maverick, was the main pillar of the project with amaBhungane, a brilliant local investigative outfit)

Zuma eventually did end up in jail, for a few days, for defying a subpoena from the State Capture Commission, but was soon out on medical parole and after his followers burned most of KwaZulu-Natal and large chunks of Gauteng, South Africa’s industrial heartland in July 2021. With a death toll of at least 342 dead and a conservative $3-billion in damages, it makes the US’s January 6th feel like a walk in the park.

The National Prosecuting Authority, under Ramaphosa, was given a new leadership but that intervention was not followed by more money – even today the country spends roughly the same amount to chase ALL criminals as it wastes on VIP protection.

Such an outrageous mismatch is but one of the clear pointers of the ways the ANC government has lost its sense of priorities. In South Africa today, justice is both not being delivered, and is seen as not being delivered.

Perhaps the best way to describe Ramaphosa’s bind is similar to one we saw in the late ‘80s: he reminds me the most of Mikhail Gorbachev, who was tasked with an impossible goal: to reform and save the Soviet Union while being controlled by the Communist party of USSR - clearly an impossible problem to solve with a party that has so thoroughly lost its way.

The ANC of today is a tired party that was started as a wide-umbrella liberation movement but has never transformed into a coherent political organisation. The party ideology today is power, that can be described as both the purpose and the glue that keeps the former comrades together. No matter how they themselves see it, the platform for a better future for South Africa, it is not.

It is somewhat difficult to understand just how oversized the role the ANC has played in the life of South Africa and its ordinary citizens. So big, in fact, that to many, and especially its members, the ANC is South Africa.

For decades, any political contest hoping to influence national politics had to happen inside the ANC. More South Africans were born only knowing them as the ruling party then not.

But nothing lasts forever, not even the ANC’s domination.

With every election since 2004 their percentage has been slipping, and especially at the local level. The party lost control of Cape Town and then Western Cape province to the main opposition party, the Democratic Alliance – probably forever. Their hold in Gauteng and KwaZulu-Natal is so tenuous that they might fail to keep control of both even through coalitions.

In any robust society that is assured of possessing an armour of democratic self-assured institutions, the ANC’s level of delivery to their own voting base would have, long ago, been enough to despatch them into the ranks of opposition. Not in South Africa and not the ANC, though. The centuries of racial polarisation turned the pre-2024 elections into something akin to census – voters were voting for ‘their own’ rather than choosing the team that’s best positioned to deliver on electoral promises.

The peculiarity of our daily reality, coupled with the ANC being a political force field unto itself, has made the life of would-be challengers to their power even more difficult. Ever potent racial divides and impecunity, coupled with realities of having to compete with an 800-pound gorilla, meant that the realistic challenge was difficult to mount.

The main opposition, the Democratic Alliance, has managed to establish a lasting stronghold in the Western Cape but has struggled to maintain local electoral wins in other parts of the country. Their main political weapon is the good delivery in the areas under their control – Cape Town is these days South Africa’s leading city, and by some margin.

Hot on the DA’s heels, the radical left-wing, the Economic Freedom Fighters (yes, that is really a brand they came up with) has managed to create a strong following among the millions of young and disaffected – their successes were more thanks to a deft playing of a kingmaker role in the coalition negotiations that are a norm at the municipal and metropolitan government levels. Their radical leader, Julius Malema, of Hugo Chavez's sartorial style, is a highly skilled populist politician who has turned his aggressive style and deep anger into his strongest asset.

The 2024 election has witnessed the emergence of many new parties, some of with their sights set for the 2029 election. One new party, however, looks more like a temporary structure created only for this coming election and the ambitions of a single man, Jacob Zuma.

Yes, you read it right, the man who resigned in infamy in 2018, spent time in jail, caused widespread destruction of life and property in 2021, is back with his new party, Umkhonto We Sizwe, or MK to the locals, named after the former military wing of the ANC that he once was a notable leader of. MK is a party whose manifesto puts ‘normal’ left/right-wing, radical, fanatical, Maoist/Gaddafist/Stalinist parties to shame. And still, Zuma’s party is polling strongly and might even serve as a kingmaker in his own homeland of KwaZulu-Natal.

How’s that possible, you ask? Some facts are just difficult to explain (see: Trump, Donald J). Zuma, an 82-year old populist, exerts so much power over his supporters that the ANC itself is afraid to even discipline and expel him after he committed a cardinal sin of starting a competing party. Zuma remains a dark horse in this election cycle and a threat to democracy, even as he has no real chance of taking back power.

As the 2024 elections thunder towards us, it is difficult to understand it without looking back at the Age of the ANC and how it shaped today’s reality. All the failures, all the challenges, all the expectations - literally everything still hinges on the ANC’s performance.

Barring a mind-altering mass hypnotic event that would reset voters’ minds in the coming days, the ANC will still be the biggest party in South Africa – even if not capable of forming the government fully on its own. The country’s future still hangs on the internal fights and machinations and the exact percentage of the votes won will define which parties they will seek to include in their governing coalition.

The greatest threat still remains the radical wing inside the party, led by the deputy president, Paul Mashatile and the populist premier of Gauteng, Panyaza Lesufi, which would gladly include fellow radical Malema and his EFF into national and local governments.

Such a move could seriously threaten South Africa’s viability as a democratic state.

But even if Ramaphosa is successful in beating his opponents back, the ANC government will still be plagued by hopeless incompetence and corruption. They will still be supporting Russia and China as their main international partners. As I said on another platform, South Africa’s foreign policy is incompatible with an internal democracy.

South Africa’s traditional four estates are in deep trouble these days. The executive and legislative estates have failed the people they were supposed to pull out of poverty and hopelessness.

The judiciary is straining under pressure from all sides, and the media is a shadow of itself – we lost 70 percent of the media jobs in the past 15 years, according to estimates. Civil society is equally under pressure.

Going into these, some darkly predict, elections, this is not a society of happy, content and hopeful people. And yet, to this writer, this is the most wonderful country in the world and one that’s truly worth fighting for.

Miracles do happen and South Africa’s 65-million people hope we have still not run out of favours.

***

Läs även: Att försvara en massaker

Läs även: Hur skulle afrika se ut om kolonialismen aldrig hade ägt rum?