Sydafrika: Splittring hotar ANC

December 1997, Mafikeng, Sydafrika. Universitetsaulan vibrerade av känslor. Människor dansade och höjde sina knytnävar i luften. Ärrade veteraner hyllades. Nationalhymnen »Nkosi Sikelel´ iAfrika« ljöd i salen.

Inför stående ovationer klev den då 79-årige president Nelson Mandela uppför den lilla trappan till podiet för att hålla sitt sista tal som partiledare inför kongressen. Winnie Madikizela-Mandela föll sin grånade exmake om halsen.

För folket symboliserade de två ledarna mer än några andra befrielsekampens bittraste år, han i fängelset och hon utanför, under 27 år. De kramades hårt och länge och många gånger, en offentlig försoning i bästa Mandela-anda. Kongressens jubel fick nästan bultarna i universitetstaket att hoppa ur sina fästen. Samtidigt tog Thabo Mbeki över partiledarskapet från Nelson Mandela.

Men bakom euforin pågick personstrider som aldrig har avslutats och som nu flyter upp till ytan. Klyftan mellan den utlandsutbildade eliten och de som stannade i landet under befrielsekampen håller på att fördjupas. Men det är först vid röstsammanräkningen i personvalen på partikongressen den 16–20 december på Limpopo-universitetet i Polokwane som djupet i partisprickan kommer kunna mätas. Klart är att striden mellan partiledaren Mbeki och vice partiledaren Jacob Zuma har trasat sönder den forna befrielseorganisationens eniga politiska front.

Precis som Mandela hade på känn hotar konflikten nu ANC:s regeringsallians med det centrala facket Cosatu, som stöder Zuma, och kommunisterna, som inte tar ställning. Årets partikongress kommer därför att bli ett minst lika viktigt vägskäl för partiet som kongressen i Mafikeng.

Vem kommer att hylla vem i Polokwane, provinshuvudstad i Limpopo, i det Pietersburg som britterna en gång jämnade med marken i kriget med boerna 1899–1902? På dagordningen står bland annat framtidsvisioner, fotbolls-VM 2010, och val till de sex viktigaste posterna i partitoppen och det 60 ledamöter stora verkställande utskottet.

Redan i Mafikeng stod det klart att Mbekis man i successionsordningen var Jacob Zuma, vilket Mandela motsatte sig. Hans sympatier låg hos andra veteraner, men Mbeki fick sin vilja igenom. Zuma blev därför vice partiordförande, och utsågs senare till landets vice president. Och han var, tills han fick sparken som vice president 2005, den främste kandidaten att efterträda Mbeki, när Mbeki 2009 måste avsluta sin andra femårsperiod som president.

Men den goda relationen mellan den akademiskt bildade och marknadsliberale Mbeki och Zuma, den stridbare »mannen av folket«, fick ett abrupt slut framför allt på grund av korruptionsanklagelser mot Zuma. Det handlar om Sydafrikas genom tiderna största vapenköp – tysk-franska korvetter, italienska helikoptrar, tyska ubåtar och svensk-brittiskt stridsflyg för många miljarder – som tillstyrktes i det sydafrikanska parlamentet 1996.

När Zumas finansielle rådgivare Schabir Shaik 2005 dömdes till femton års fängelse för mut- och korruptionsbrott och olagliga ekonomiska penningöverföringar till Zuma i samband med krigsmaterielaffärerna blev Mbeki tvungen att avskeda sin vicepresident.

Men många ute i de nio provinserna, däribland ANC:s provinsiella verkställande utskott i KwaZulu-Natal, har nu ändå föreslagit Zuma som partiets näste ordförande. Inget kan längre hindra en uppgörelse i offentlighetens ljus, såvida inte Mbeki lyssnar på varningarna och gör en »värdig sorti«.

Zuma gör det definitivt inte.

Motsättningarna har skapat scener och uppståndelse vid offentliga möten, där ministrar och andra Mbeki-representanter har buats ut, eller avbrutits av skanderande Zuma-sympatisörer. Under egna manifestationer såväl som på ANC-möten bär Zuma-folket t-shirts med texten »100% Zuluboy«.

Budskapet uppfattas som en signal till tribalism, motsättningar mellan olika sydafrikanska stammar, i detta fall zuluerna mot xhosa, som är mycket inflytelserika inom ANC.

Mbeki har nu suttit två femårsperioder som partiledare. Om han får nytt förtroende på den kommande kongressen får han också stort inflytande över valet av sin efterträdare som landets president 2009. Förlorar han, måste han under två år styra landet med sin politiska fiende som ledare för det egna regeringspartiet.

Det var ANC-ledningen i Östra Kap-provinsen som förra året uppmanade Mbeki att ställa upp för en tredje femårsperiod som partiledare, ett förslag som syftade till att hindra »Zuma-lägret« att ta över partiledningen.

Men den sydafrikanske samhällsvetaren och författaren Xolela Mangcu, tidigare bland annat chef för Steve Biko Foundation, i dag verksam vid universiteten Witwatersrand och Harvard, menar att det finns stora risker med ett omval av Mbeki på partiledarposten.

Det skulle föra ANC närmare ett »enmansstyre«, öka risken för maktmissbruk som i Mugabes Zimbabwe och lyfta på locket för sydafrikanska stamkonflikter.

– Vårt land behöver ett nytt ledarskap – ett uppfriskande ansikte, en uppfriskande själ, en uppfriskande röst och en ny framtoning. Två perioder som ANC-ordförande är verkligen tillräckligt för Mbeki, säger Xolela Mangcu.

I sin kampanj inför kongressen har Mbeki rensat ut många »illojala« element, både inom säkerhetstjänsten, polisledningen och på ministernivå.

I september sparkades även Vusi Pikoli, chef för åklagarmyndigheten, som vägrade dra Zuma inför domstol före decemberkongressen.

Dessutom hade Pikoli utfärdat en arresteringsorder på högste polischefen Jackie Selebi, även chef för den internationella polisbyrån Interpol, på misstankar om dennes förbindelser med kriminella. Den ordern hävde vännen Mbeki själv.

Samtidigt har utsikterna för en Zuma-seger gjort många finansmarknader »nervösa«, skriver den ekonomiska analysbyrån ETM (Econometrix Treasury Management). Zuma betraktas som en populist knuten till korruption, med stöd av inflytelserika »vänstergrupper«, vilket skapar tvivel om hans förmåga att hantera och utveckla en effektiv ekonomisk politik.

Det ovanliga med partiledningens inbördeskrig är att det förts så offentligt, och fått gå så långt. En stor majoritet av sydafrikanerna hade lärt sig att förlita sig på ANC och den grundtrygghet organisationen tidigare stod för.

Mbeki-lägret har de senaste dagarna gått till attack mot Zuma med avslöjanden om de mest interna samtal som föregick hans avsked 2005.

Oavsett vem som vinner och vem som förlorar partiledarstriden i Polokwane så är ANC redan den stora förloraren.