Tabut är brutet – nu tar Indien strid mot våldtäkterna

Folk talar fortfarande om det. Juli 2004 i den indiska delstaten Manipur: En 32-årig kvinna hade våldtagits och mördats och de misstänkta var en grupp män från en paramilitär enhet. När inget kunde göras på laglig väg demonstrerade ett fyrtiotal äldre kvinnor utanför den lokala arméförläggningen – nakna. De höll upp en banderoll med texten: »Indiska armén, våldta oss också!« De gjorde det i ren desperation men menade att desperata åtgärder var nödvändiga för att få uppmärksamhet från resten av Indien. Och det fick de, men våldtäkter sker fortfarande på landsbygden i delstater som Manipur.

– Misogynska attityder är fortfarande utbredda. Berättelser från kvinnor som utsatts för övergrepp ifrågasätts oftare än männens versioner av det som hänt, säger kvinnorättsaktivisten Chitra Ahanthem från Manipur.

På landsbygden dominerar fortfarande gamla inställningar och Chitra Ahanthem menar att våldtäktsfall i hennes hemtrakter inte fått lika stor uppmärksamhet som de i storstäderna.

Den senaste tiden har sorg, skam och vrede präglat Indien efter flera oerhört brutala våldtäkter. I slutet av november hittades en 27-årig kvinnlig veterinär död i söder. Våldtäktsmännen hade försökt bränna kroppen för att dölja vad de gjort. I juni greps sju män som alla hade våldtagit en 15 år gammal flicka i delstaten Bihar. I juni våldtogs och mördades en 8-årig flicka i Kashmir i norr. Listan kan göras mycket längre. Men vad är det som händer? Har våldtäkter blivit vanligare i Indien och i så fall varför?

Det är omöjligt att säga om antalet våldtäkter ökat. Statistiken är ofullständig och definitionen av våldtäkt varierar och har varierat under tidernas lopp. Att rika och privilegierade män tagit sig »sexuella friheter«, som eufemismen lyder, med fattiga kvinnor är något som pågått mycket länge i Indien. Men nu vågar fler anmäla och protestera och både män och kvinnor gör det högljutt. Demonstrationer har hållits i New Delhi och på andra platser där man krävt hårdare straff för våldtäkter.

– Det har blivit lättare att förmedla nyheter. Folk har mobiltelefoner med kameror och använder sig av sociala medier för att rapportera om våldtäkter och andra brott, påpekar Sumitra Thoidingjam, en indisk akademiker och kvinnorättskämpe.

Sociala faktorer och förändringar i det indiska samhället ligger också bakom det faktum att ingen längre håller tyst om våldsbrott med genusanknytning.

Den stora vändpunkten kom i New Delhi i december 2012 efter en grov våldtäkt på Jyoti Singh, en 23-årig kvinna. Det var kväll och hon hade varit ute och roat sig med sin pojkvän, Awindra Pratap Pandey. De blev upplockade av en privatbuss, kvinnan våldtogs och misshandlades med ett järnrör. Pojkvännen blev slagen nästan medvetslös. Bägge kastades sedan ut ur bussen när den körde i full fart nedför en gata. Kvinnan avled senare på ett sjukhus i Singapore. Awindra överlevde och kunde identifiera åtminstone en av gärningsmännen. Han gav sitt vittnesmål från en säng på sjukhuset där han vårdades. Offrens namn blev kända därför att familjerna ville det. De skulle vara verkliga – inte anonyma personer.

LÄS OCKSÅ: Så formas #MeToo i Indien

Jyoti kom från en familj i norra Indien som hade pantsatt sin mark för att få råd att låta dottern studera medicin i New Delhi. Hon kom alltså varken från en mycket rik familj, som färdas i privatbil med chaufför, eller något av de allra fattigaste skikten i samhället, de mest utsatta på landsbygden eller i städernas slumområden. Hon kom snabbt att symbolisera den nya, växande medelklassen, någon som miljontals, i synnerhet unga indier, kan identifiera sig med. Våldtäkten och mordet på Jyoti ledde till de första, riktigt stora demonstrationerna mot sexuella övergrepp, något som det tidigare varit tabu att ens tala om.

Sex män greps för våldtäkten och mordet. På grund av protesterna och uppståndelsen ägde rättegångarna rum på rekordtid, med indiska mått mätt. Redan i september 2013 föll domarna. En av de anklagade hade begått självmord i fängelset medan fyra dömdes till döden och väntar nu på att hängas. Den sjätte våldstäktmannen var minderårig och dömdes till tre år i ungdomsfängelse.

Som ett direkt resultat av det här mycket tragiska fallet gjordes en översyn av lagarna som rör våldtäkter. Myndigheterna bad också allmänheten att komma med förslag – 80 000 idéer strömmade in. Lagarna skärptes och domstolarna fick order om att vara snabbare med att behandla våldtäktsåtal. Den 16 december 2013 höll aktivister en minneshögtid för att hedra Jyoti Singh. Det var då exakt ett år sedan hon våldtagits och misshandlats och högtiden döptes till Nirbhaya, som betyder orädd. Medlemmar i kvinnoorganisationer och studenter av bägge könen gick med ljus i händerna till busshållplatsen i södra New Delhi där det unga paret hade blivit upplockat. Allt detta stod för något nytt. Det gamla tabut hade brutits.

I Indien, som i många andra traditionellt konservativa samhällen, hände det ofta att män skyllde våldtäkter på kvinnornas eget uppträdande och klädsel. I dagens moderna samhälle kan ingen komma med sådana snedvridna värderingar utan att bli hårt kritiserad. Den nya medelklassen och andra kräver att bli behandlade med värdighet, och jämställdhet för kvinnor är en självklarhet. De för ut sina åsikter på sociala medier, som inte fanns för bara något årtionde sedan.

#metoo har fått mest uppmärksamhet eftersom det blev populärt i Indien. Men det var inte första gången som sociala aktivister använde internet. Efter sexuella trakasserier i Bengaluru i söder 2017 organiserade en grupp unga kvinnor – och män – en #IWillGoOut kampanj och visade hur en hashtag kan användas för att få en lokal fråga att bli nationell. Efter att den väckt stort engagemang skapade de också en Facebooksida och en webbplats. Resultatet blev att demonstrationer mot sexuellt våld hölls i trettio städer över hela Indien. Det enda problemet var att webbplatsen var på engelska, ett språk som visserligen talas över hela Indien, men inte bland samhällets fattiga på landsbygden.

LÄS OCKSÅ: Modi – räddare eller mardröm?

Ser man på frågan om genusrelationer i Sydasien är bilden minst sagt motsägelsefull. Å ena sidan har man där haft fler kvinnliga stats- och regeringschefer än i någon annan region i världen. Världens första kvinnliga premiärminister var Sri Lankas Sirimavo Bandaranaike, som regerade 1960–1965, 1970–1977 och 1994–2000. Indien hade Indira Gandhi, premiärminister 1966–1977 och igen 1980–1984. Benazir Bhutto var Pakistans premiärminister 1988–1990 och 1993–1996. Bangladesh har haft två kvinnliga ledare. Sheikh Hazina Wazed är det landets premiärminister sedan 2009 och var det också 1996–2001. Khaleda Zia var premiärminister 1991 till 1996 och igen 2001–2006. Men de har alla det gemensamt att de antingen är döttrar till eller änkor efter berömda manliga statsmän.

Det finns undantag, som Pratibha Patil, som var indisk president 2007–2012. Men att vara president i Indien är en ceremoniell post utan egentlig makt. Och så Mamata Banerjee, Västbengalens dynamiska chefsminister, som 2011 lyckades bryta flera årtionden av vänsterstyre i den indiska delstaten. Men det och den framväxande medelklassen ändrar inte på bilden av Indien och de andra sydasiatiska länderna som utpräglade manssamhällen. Enligt Sumitra Thoidingjam:

– Det största problemet är att de flesta indier lever i en värld av förnekelse. De vägrar erkänna att vi har ett våldtäktsproblem. De övertygar sig själva om att det är isolerade engångsföreteelser, vilket det helt klart inte är. Detta tillsammans med tankegångar om manligt privilegium är vårt problem. Dessa saker måste förändras först innan något annat kan ske.

Och för att det skall ske är det enligt kvinnorättsaktivister inte tillräckligt bara med poster på sociala medier. Det behövs en ny, mer upplyst generation politiker som är mer i samklang med det nya samhälle som växer fram. Indiens storstäder har i dag en ung och modern befolkning medan många politiker, som stiftar lagarna, ses som dinosaurier från en förgången tid. Och i allt större utsträckning accepterar kvinnor, i alla fall i städerna, inte längre att stillatigande acceptera våld och andra övergrepp de utsätts för.