Terrorkampens krassa verklighet

Efter elva år kom terrorn tillbaka till USA. En era som präglats av krig, politiska konvulsioner och flera avstyrda attentatsförsök tog slut en molnig och lite kylig måndag i Boston.

Det var när den sista fjärdedelen av löparna skulle passera mållinjen i stadens maraton som det small till. Två bomber detonerade med ett kort mellanrum och tre personer miste livet. Uppemot 200 är skadade, flera av dem lemlästade av metallskrot från bomberna.

Det vore lätt att beskriva explosionerna i Boston som ett misslyckande för den omfattande säkerhetsapparat som byggts upp sedan 11 september 2001. Att bomberna visar att det inte går att skydda ett samhälle från den här typen av dåd.

Men man kan lika gärna se händelsen som ett tecken på att någonting i den amerikanska  terrorpreventionen verkar fungera.

Under 1990-talet omkom sammanlagt 217 personer i terroristattacker i USA. I den siffran ingår bombattacken mot en federal byggnad i Oklahoma City 1995, då 168 personer dog. Det var den värsta attacken någonsin av en inhemsk terrorist, men samhället förändrades inte särskilt mycket.

Inte heller terrordåd mot amerikaner utomlands, som ambassaderna i Kenya och Tanzania och stridsfartyget USS Cole, ledde till någon verklig förändring. Men så kom den 11 september 2001, då nästan tre tusen människor dog och det amerikanska samhället ställde om på allvar.

Det kom främst till uttryck genom Patriot Act. Lagen gav underrättelsemyndigheter en helt annan möjlighet att avlyssna telefoner och e-post och få tillgång till såväl bibliotekslån som medicinska och finansiella uppgifter utan domstolsbeslut. Minst 263 nya myndigheter startades. Washington Post presenterade häromåret en granskning som visade 1 271 olika myndighetsorganisationer och ytterligare 1 931 privata företag runt om i landet som alla arbetade med terrorismbekämpning och underrättelseverksamhet, fördelade på runt 10 000 kontor. Totalt sysselsatte branschen fler än 850 000 människor.

Resultatet då? Tidningen konstaterade att man stött på en koloss så väldig att den var omöjlig att helt överblicka: »Efter nio år av exempellöst spenderande är resultatet att systemet som skulle skydda USA blivit så massivt att det är omöjligt att avgöra om det är effektivt.«

Kanske har åtgärderna ändå haft en viss effekt. Under de nio år som förflöt mellan 2002 och 2010 dog endast 25 personer i vad The National Consortium for the Study of Terrorism and Responses for Terrorism räknar som terrordåd. I den siffran ingår bland annat skottlossningen i Fort Hood.

Under samma tid ökade dessutom terrorhandlingarna i världen. De hårdast drabbade länderna under den här perioden var Irak, Indien, Pakistan, Afghanistan och Thailand.

Flera av de dåden hade tveklöst en amerikansk komponent. Förekomsten av terrorattacker i Irak är exempelvis en förlängning av att USA ockuperade landet 2003. Och i Pakistan och Afghanistan är amerikanska intressen ofta en måltavla.

Men faktum kvarstår. Någonting tyder på att terrorbekämpningen på det amerikanska fastlandet är lite av en framgång. Om än till en väldigt hög kostnad – av såväl pengar som demokratiska principer.

Vad som egentligen fungerar kommer vi kanske aldrig att få reda på med säkerhet. Är det underrättelsearbetet? Lagändringarna? Samarbetet mellan myndigheter – det som fallerade inför 11 september 2001? Eller är det bara det dagliga, resurskrävande arbete som tusentals poliser utför varje dag när de avvisar skåpbilar från officiella byggnader eller genomsöker stora väskor i tunnelbanan?

Det är svårare att mäta det som inte händer än det som händer.

Trots tragedin i Boston ser det alltså ut som att insatserna biter. En liten detalj gör dock att politiker och experter ändå inte slappnar av. Den handlar om att USA och andra västländer må ha blivit duktiga på att förhindra upprepningar, men att de värsta attackerna mot USA – krigshandlingar såväl som terrorhandlingar – har skett på sätt som ingen har tänkt på i förväg.

Det började med Pearl Harbor. Inför anfallet var amerikanerna mest oroliga för att civila japaner på Hawaii skulle sabotera skeppen och flygplanen – så de buntade ihop dem så tätt de kunde. Det gjorde att flottan blev än mer sårbar när det japanska flyganfallet kom.

Och före 11 september 2001 var flygsäkerheten inriktad på att hindra kapare som skulle ta gisslan i utbyte mot politiska krav. Ingen hade tänkt på att terrorister kunde köra planen rakt in i en skyskrapa.

Nu är flygsäkerheten i hela världen rigorös. Men kan terroristerna inte lika gärna detonera en bomb i en avgångshall? Det frågade sig en del människor – tills det hände. I januari 2011 detonerade kaukasiska terrorister en bomb på Moskvas största flygplats och dödade 37 personer.

Donald Rumsfeld – han som var amerikansk försvarsminister under Irakkriget – har filosoferat en hel del om det där. Han pratar om »known unknowns« och »unknown unknowns«. Det är lite komplicerat men handlar i korthet om att det vi inte vet kan delas upp i olika kategorier. Och det vi inte vet att vi inte vet är det svåraste. Som med Pearl Harbor och 11 september.

I den kategorin hittar vi förmodligen nästa riktigt stora terrorattack. Och det går att räkna på det. Aaron Clauset, forskare vid University of Colorado, har kommit fram till att terrorismens matematik liknar den hos jordbävningar: ju större, desto ovanligare. Av de över 4 000 terrorattacker som ägde rum i Natoländer mellan 1979 och 2001 orsakades mer än hälften av dödsfallen vid sju tillfällen.

Det är alltså både lättare att förutsäga och förebygga små terrorattacker. Men det är ju egentligen inte dem vi fruktar.

Så hur kan polis och myndigheter arbeta för att minska risken för en riktigt stor terrorattack?  Svaret finns kanske i ett land som har mer erfarenhet än något annat av just terrorism.

Olika åtgärder. Efter bombattacken i Oklahoma City 1995, då 168 personer dog, förändrades samhället inte särskilt mycket, till skillnad från 11 september-attacken i New York 2001. Inte heller attacker mot USA utomlands, som den mot ambassaden i Kenya 1998 (bilden), ledde till större åtgärder.

Det är svårt att få en politiker i Israel att erkänna det, men faktum är att det lilla landet i Mellanöstern har byggt upp något av en acceptans mot småskalig terrorism. När man ritar in registrerade terror-attacker mot landet i ett diagram syns ett tydligt mönster. Medan flera andra länder de senaste åren har drabbats av få, stora attacker har Israel i stället drabbats av många små dåd.

Har israelerna gjort ett strategiskt val? En del litteratur från det säkerhetspolitiska fältet tyder på att resurserna är inriktade på de stora hoten – på bekostnad av vaksamheten mot de små. Inte sedan 1979 har något terrordåd i Israel dödat fler än 200 personer.

De små bombdåden utreds självklart med stora resurser, men en central del i strategin går ut på att polisen rensar en bombplats inom fyra timmar. Allt för att livet ska återgå det till normala så fort som möjligt och att samhället inte ska förlamas av attackerna.

Med andra ord: om den amerikanska polisen följt den israeliska strategin i Boston i måndags skulle brottsplatsen ha varit återställd samma kväll.

Det är inte helt lätt att föreställa sig. Inte när världens nyhetskanaler så sent som i onsdags kväll visade livebilder från platsen och spekulerade vilt om huruvida det rörde sig om islamister, högerextremister eller kanske bara en ensam galning.

Men det finns vissa tecken som tyder på att den israeliska strategin är framgångsrik. Och att den är i linje med vad befolkningen önskar från sina politiker och myndigheter. En studie från 2012 visade att endast 16 procent av israeliska judar listade terrorism som sin största källa till oro för landets framtid.

Det är inte helt omöjligt att USA redan arbetar på det här sättet. Obamaregeringens fokus på ett nedrustningsavtal med Ryssland för två år sedan kan tolkas som ett sätt att minska sannolikheten för att en kärnladdning kommer i fel händer.

Bostondådet visar också på svårigheten att utföra en stor terrorattack. Det är ännu oklart om de misstänkta bröderna Dzjochar Tsarnaj och Tamerlan Tsarnaj hade större planer, men det hade varit komplicerat att genomföra eftersom bilar var förbjudna på platsen. Före loppet genomsökte polisen också valda delar av området med bombhundar. Redan nu är arbetet alltså inriktat på att stoppa större attacker.

Det är värt att sätta en stor brasklapp efter varje teori om hur terrorismen bekämpas eller bör bekämpas. Goda skäl finns att dölja de taktiker som är mest effektiva, och de experter som gärna uttalar sig i medierna är inte heller de som nödvändigtvis vet mest.

Dessutom gör dådens sällsynthet att det är svårt att hitta mönster. När FBI och Bostonpolisen sökte efter förövarna fick de säkert möjlighet att testa helt nya metoder i sitt utredningsarbete – metoder som forskats fram efter ett decennium av fokus på terrorism.

Och redan nu är polisarbetet en framgång jämfört med föregående attentat. När kriminologerna på University of Maryland gick igenom världens registrerade terrordåd kom de fram till att blott hälften av dem ledde till en lagföring.

Nu börjar arbetet med att ta reda på de bakomliggande motiven till maratonattentatet. Kanske får Bostonborna inte bara veta vem, utan även varför, även deras stad drabbades av terrorn.