Terrorväldet

Det var här civilisationen en gång började. I öknen. Längst med floden Tigris, där den stora moskén i Mosul – känd för sin lutande minaret – stått på den västra stranden i snart tusen år.

När den irakiska miljonstaden i fjol intogs av terrorgruppen Islamiska staten, och landets armé flydde i panik, bildade invånare en mänsklig kedja runt sitt landmärke. En tröstlös åtgärd. Angriparna slaktade de uppställda besinningslöst. Inom loppet av tre dagar avrättades över tusen personer.

Imamen Muhammad al-Mansouri var en av dem som vägrade att underkasta sig. Hans kropp hängdes upp utanför moskén som en varning.

Vid fredagsbönen ett par veckor senare stod en ny man i predikstolen. Han hade svart dräkt och stort grånande skägg. Trots att det var första, och hittills enda, gången han visat sig offentligt rådde ingen tvekan om vem det var. Hans brutala erövringståg genom Syrien och Irak hade talat sitt eget språk. Ingen kunde ha undgått historierna om den osynliga shejken som levde i skuggorna och styrde Islamiska staten med järnhand.

Det sades att han var släkt med profeten Muhammed.

Med tanke på att Abu Bakr al-Baghdadi just utropat ett kalifat i hjärtat av Mellanöstern och utsett sig till ledare över världens alla muslimer var det väldigt lite man visste om honom. Egentligen inte mer än vad som rymdes i en dödsruna: 43 år gammal, född i irakiska Samarra, med doktorsexamen i islamiska studier från universitetet i Bagdad. En dödsruna hans motståndare så gärna ville skriva.

Baghdadi – eller Kalif Ibrahim som han nu ville kallas – var världens mest jagade man.

Framträdandet i stormoskén i Mosul den 2 juli 2014 var en maktdemonstration. Han gick långsamt. Talade länge. Hotade med att erövra Rom. Allt uppladdat på Youtube av hans fanatiska anhängare. Som för att visa att priset på 10 miljoner dollar som amerikanerna satt på hans huvud var verkningslöst.

Baghdadi fruktar ingen och skyr inga medel.

Hans framfart har inte bara satt skräck i en hel region och ritat om den politiska kartan i Mellanöstern. Han har fått svurna fiender att sluta upp bredvid varandra, och han är på väg att åter locka in stormakterna i ännu en militär kraftmätning som är långt ifrån avgjord.

Om det var någon som styrde världspolitiken 2014 var det denna man.

Den bistra sanningen är att varken Irak eller Syrien hade varit hemvist åt internationella jihadister innan USA inledde sitt krig mot terrorn efter 11 september 2001. Usama bin Ladins al-Qaida höll till i de afghanska bergen under talibanernas beskydd. I en annan del av Afghanistan fanns även Abu Musab al-Zarqawi – en före detta tjuv och sexualförbrytare från Jordanien – som snart också skulle göra sig ett namn i terrorkretsar.

De var rivaler från slutet av 1980-talet då USA-understödda mujahedinkrigare drev ut ryssarna ur Afghanistan. Bin Ladin återvände hem till Saudiarabien som en hjälte och besegrare av det sovjetiska imperiet. Zarqawi – den verkliga fanatikern – kom till Afghanistan för sent, just som kriget redan var över. Han tvingades resa tillbaka till Jordanien utan krigserfarenhet men desto mer revanschlysten.

De möttes igen i slutet av nittiotalet, tillbaka på denna imperiernas kyrkogård. Zarqawi avböjde då att gå med i al-Qaida, och bildade i stället sin egen terrorgrupp.

I grunden fanns en ideologisk spricka mellan männen, trots att båda var hängivna anhängare av wahhabismen, den mest fundamentalistiska inriktningen inom sunniislam. Usama bin Ladin såg al-Qaida som en sunnitisk främlingslegion som skulle försvara muslimerna mot otrogna västerländska ockupanter. I hans afghanska träningsläger fanns främst saudier, som han själv, och egyptier, som andremannen och ideologen Ayman al-Zawahiri. Jihadisterna som Zarqawi samlade runt sig kom från Levanten – det gamla namnet för Palestina, Libanon, Syrien och Jordanien. Zarqawis tolkning av det heliga kriget var än mer extrem: genom att attackera civila shiamuslimer och driva fram ett muslimskt inbördeskrig hoppades han att sunnimuslimerna slutligen kunde enas under den sanna läran.

Så skulle kalifatet återuppstå, likt de stora muslimska rikena under medeltiden som sträckte sig från Spanien i väst till Pakistan i öst.

Det framstod då som en vansinnig tanke i en ensam mans huvud, men saker och ting skulle ändras den 11 september 2001. Al-Qaida slog till mot New York, USA slog tillbaka mot Afghanistan. Talibanerna föll och Zarqawi och hans män – ett hundratal – fick fly till Irak.

När USA invaderade även Irak 2003 kom tillfället som Zarqawi hade väntat på. Den irakiska statsapparaten kollapsade. Allt som hade hållit samman landet – militären, polisen, byråkratin – upplöstes av amerikanerna. Sunniminoriteten, som diktatorn Saddam Hussein tillhörde, alienerades och makten togs över av en hämndlysten shiamajoritet. Uråldriga sekteristiska motsättningar blossade upp, mellan två grupper som bråkat sedan Muhammeds död om vem som var profetens rättmätige efterträdare.

Zarqawi fick precis det inbördeskrig han ville ha. I augusti 2003, fem månader efter den amerikanska invasionen, inledde han sin blodiga offensiv. En bilbomb placerades på en av shiaislams mest heliga platser: Imam Ali-moskén i Najaf i centrala Irak. Ett hundratal människor dog, däribland Ayatollah Mohammad Baqir al-Hakim, en av shiiternas högsta religiösa ledare. Zarqawi fortsatte sända självmordsbombare, inte i första hand mot de amerikanska trupperna utan mot skolor, marknader och moskéer i shiitiska stadsdelar.

Den blodtörstige Zarqawi fortsatte sin terror: han lät sätta fjärrstyrda bomber på förståndshandikappade och placera sprängmedel i lik för att spränga upp begravningståg.

Han blev snart superstjärna i jihadkretsar.

Usama bin Ladin, som vid det här laget gömde sig i en håla långt från det irakiska slagfältet, försökte än en gång få över Zarqawi på sin sida. Efter månadslånga förhandlingar lyckades han. I oktober 2004 svor Zarqawi sin trohet till al-Qaida, och internationella jihadister från hela Mellanöstern strömmade till Irak för att slåss åt gruppen som nu gick under namnet al-Qaida i Irak.

Men de gamla motsättningarna fanns trots det kvar.

»Kan mujahedin döda alla shiiter i Irak?« undrade al-Qaida-ideologen Zawahiri i ett kritiskt brev till Zarqawi i juli 2005. »Har någon islamsk stat i historien någonsin försökt det?«

Usama bin Ladins högra hand ifrågasatte varför Zarqawi var tvungen att skära huvudet av sina offer. En kula räckte, det vore också bättre för gruppens image, menade egyptiern. Zarqawi brydde sig inte. Framåt våren 2006 såg han sig själv även som en religiös auktoritet, och började tvinga på sunniomgivningen sin hårda tolkning av islamiska sharialagar. De som inte lydde avrättades.

Framgången för al-Qaida i Irak fick ett abrupt slut i juni 2006 när ett amerikanskt plan fällde en 200-kilosbomb över Zarqawis gömställe norr om Bagdad. Hans död kom samtidigt som lokala sunniklaner just vänt sina vapen mot de utländska jihadisterna som försökte kontrollera samhället alltmer. Bakom strategin med ett uppror inom upproret låg general David Petraeus. Amerikanerna stödde miliserna med vapen, pengar och löften om ökad makt för sunniminoriteten i Bagdad.

Fyra år efter USA:s invasion såg det ut som om al-Qaida hade förlorat sitt fäste i Irak. De jihadister som inte flytt hade tillfångatagits. I Camp Bucca, vid gränsen till Kuwait, satt 24 000 man inspärrade i baracker.

Det skulle visa sig vara ett stort misstag.

En hel del som kom till Camp Bucca var redan övertygade islamister, men det räckte också att vara på fel plats vid fel tillfälle för att hamna där. Var man inte jihadist när man kom dit så blev man det där. De intagna var strikt uppdelade, sunni och shia var för sig, och alla dispyter avgjordes internt med hjälp av sharialagar. Anti-muslimskt beteende bestraffades med döden. Fångarna själva kallade det en »al-Qaida-skola«.

»Många av oss på Camp Bucca var oroade över att i stället för att bara förvara fångarna, så skapade vi en tryckkokare för extremism«, som den dåvarande fängelsechefen James Skylar Gerrond skrev på Twitter i juli i år.

I barackerna fann sunniextremisterna och Saddam Husseins sekulära Baathpartister varandra. Båda sidor kunde erbjuda något som den andra saknade: jihadisterna fick organisatoriska kunskaper och militär disciplin, de avpolletterade makthavarna fann en mening och ett sätt att ge igen.

I en rapport från säkerhetskonsultfirman Soufan Group formuleras det så här:

»I Bucca förändrades matematiken när ideologer tog till sig militära och byråkratiska egenskaper och byråkrater blev till våldsamma extremister.«

Al-Qaida i Irak var historia. Men i dess ställe växte en ny terrorgrupp fram. Den man som senare skulle ta ledningen för den nya rörelsen, Abu Bakr al-Baghdadi, hade varit en synnerligen anonym person när han åkte in på Camp Bucca i slutet av 2005. Han hade inga kända kopplingar till någon terrororganisation. Uppväxt i en familj med predikanter och med en doktorsexamen i islamiska studier från universitetet i Bagdad kunde han Koranen bättre än de flesta, vilket var hårdvaluta innanför stängslen. Efter fyra år var han en av toppfigurerna i det som var resterna av al-Qaida i Irak. Åtminstone åtta andra av Islamiska statens ledarfigurer satt på Camp Bucca samtidigt, enligt rapporten från Soufan Group.

2009 började amerikanska trupper lämna Irak, och Camp Bucca stängdes ner. Tusentals intagna släpptes fria, däribland Baghdadi.

– Vi ses i New York, sa han till vakterna när han passerade grindarna.

Ett år senare, den 16 maj 2010, tog Baghdadi över ledarskapet för organisationen som nu gick under namnet Islamiska staten i Irak, Isi. Han bytte ut ledningen. I stället för utländska jihadister plockade han in irakier som han själv. En tredjedel av Baghdadis 25 högsta befälhavare var före detta generaler och underrättelseofficerare från Saddam Husseins Baathparti.

De etablerade sig i sunniområden i centrala Irak, deras verksamhet var fortfarande underjordisk.

Vid 2011 hade de sista amerikanska soldaterna lämnat irakisk mark. Kvar fanns en svag stat och ett Isi som var starkare än någonsin. Gruppen påminde nu mer om en armé än ett terroristnätverk och betalade mer i lön än den irakiska försvarsmakten. Baghdadi hade behållit Zarqawis blodiga taktik men skalat upp den: förutom civila shiiter började gruppen även attackera polisstationer och militärposteringar, samt genomföra spektakulära massfritagningar av inlåsta jihadister. Allt för att långsamt underminera den irakiska försvarsviljan.

Våldet var tillbaka i Irak. Men Baghdadi hade större planer än så.

Förbereddes för kamp. I och med invasionen i Irak spärrade USA in tiotusentals misstänkta jihadister i Camp Bucca. Fångarna själva kallade fängelset en »al-Qaida-skola«.

En augustikväll 2011 smög sig åtta män i trimmade skägg, med bombbälten runt midjan och pistoler och granater gömda under kläderna, över gränsen från Irak in i Syrien. I skydd av mörkret navigerade de mellan jordvallarna och skyttegravarna. Smuggelrutten var välkänd. Cigaretter, vapen och framför allt internationella jihadister hade strömmat den vägen, fast åt andra hållet, sedan kriget i Irak bröt ut 2003.

Abu Mohammad al-Golani – en ung syrier som sägs komma från Israelockuperade Golanhöjden och suttit i Camp Bucca – ledde gruppen av Irakveteraner, de flesta syrier, som nu färdades i motsatt ritning. Han var utsänd av Isi-ledaren Baghdadi. Målet var att etablera en syrisk gren av al-Qaida, i förlängningen att störta Assadregimen och etablera en islamisk stat i dess ställe.

Det handlade om att fånga ögonblicket, som de hade gjort i Irak.

Usama bin Ladin hade mördats några månader tidigare. Efterträdaren Zawahiri – organisationens ideolog – saknade den skranglige saudierns internationella dragningskraft. Med den arabiska vårens utbrott 2010 hade historien sett ut att ha sprungit ifrån al-Qaida. Men Baghdadi hade tvärtom sett en potential i de folkliga protesterna mot Bashar al-Assads regim, som sommaren 2011 höll på att utvecklas till ett inbördeskrig. Syrien var egentligen ett perfekt mål. En stat med en stor förtryckt sunnimajoritet och en sekulär diktator på fallrepet, dessutom allierad med shiamuslimska Iran.

Golani och hans beväpnade män anlände till Syrien just som de fredliga massdemonstrationerna övergick i väpnat uppror, där regeringstrupper stred mot den nybildade sekulära och brokiga Fria syriska armén. I ett försök att misskreditera oppositionen hade Assad låtit släppa flera hundra jihadister från ökända Sednaya-fängelset. Assad räknade kallt med att de skulle ta upp vapen mot regimen, och att omvärlden omöjligt skulle kunna stödja rebellerna om de leddes av terrorister. Men idén skulle visa sig göra mer skada än nytta.

De frisläppta fångarna utgjorde ett redan färdigt underjordiskt nätverk av sovande terrorceller som tog emot Golani med öppna armar.

I december utförde de sin första operation, med självmordsbombare mot säkerhetstjänsten i Damaskus. En månad senare, den 23 januari 2012, presenterade sig gruppen för omvärlden som Nusrafronten. Ett videoklipp på nätet visade maskerade rebeller med automatkarbiner och raketgevär – men ingen antydan om länken till al-Qaida. De hade följt instruktionen från den nya al-Qaidaledaren Zawahiri: först vinna de lokala sunnimuslimernas förtroende, sedan berätta vilka de egentligen var.

Till en början överlät Nusrafronten slagfältet åt andra grupper, för att själva fortsätta med spektakulära dåd inne i de regimkontrollerade storstäderna. Dåden filmades och fungerade som viral marknadsföring bland jihadister och rika islamistiska finansiärer i Saudiarabien och Qatar. Pengar och frivilliga välde nu till Syrien.

Jihadiströrelsens gamla nätverk från krigen i Irak, Afghanistan och Somalia vaknade åter till liv. Att ta sig till Syrien var dessutom ovanligt lätt, det var bara att sätta sig på första bästa flyg till Turkiet och sedan smita över den långa och dåligt bevakade gränsen. Tiotalet unga män kom varje dag. Mottagningen var välorganiserad. Snart befann sig tusentals utlänningar vid fronten.

Ju längre inbördeskriget pågick desto större blev skillnaderna mellan de splittrade och dåligt beväpnade sekulära rebellerna, och de målmedvetna och alltmer välorganiserade radikala islamisterna med Nusrafronten i spetsen.

Dåvarande amerikanska utrikesministern Hillary Clinton har i efterhand konstaterat:

– Misslyckandet med att hjälpa till att bygga upp en trovärdig väpnad styrka bland folket som startade protesterna mot Assad – där fanns islamister, där fanns sekulära, där fanns allt däremellan – det misslyckandet lämnade ett stort vakuum, vilket jihadisterna nu har fyllt.

Golani var fast beslutsam att inte upprepa moderorganisationens misstag i Irak, då påtvingade sharialagar fick lokala sunnimuslimer att vända sig mot dem. Nusrafronten erbjöd i stället biståndsverksamhet och ett fungerande samhällsliv i områden där den syriska statsmakten kollapsade, med sjukvård och mat- och energiförsörjning. Hos andra rebellgrupper förekom plundring och kriminalitet, men Nusrafronten ansågs omutbara. De vann respekt och de vann mark.

Tidigare sekulära motståndsgrupper anpassade sig till den religiösa retoriken. Andra anslöt sig till islamisterna.

I december 2012 hade USA – helt korrekt – listat ut att Nusfrafronten bara var en front för al-Qaidas irakiska gren Isi, och gruppen sattes upp på listan över terroristorganisationer. Beslutet väckte ilska hos den syriska oppositionen, som var besviken över att amerikansk militär inte hade kommit dem till undsättning som i Libyen eller åtminstone hjälpt rebellerna med vapen.

Fredagen den 14 december hölls demonstrationer över hela landet under parollen »Den enda terrorismen i Syrien är Assads«. Ett dussintal rebellgrupper deklarerade att »Vi är alla Nusrafronten«.

Al-Qaida hade kidnappat den syriska revolutionen.

Då hände något som på nytt kastade om spelplanen. Den 8 april 2013 släppte Baghdadi en ljudfil där han tillkännagav att Nusrafronten var skapad av Isi, och att grupperna nu skulle slås samman under namnet Islamiska staten i Irak och Levanten, Isil. Varpå Golani – ledaren för Nusrafronten – offentligt motsatte sig fusionen, och kontrade med att svära sin trohet till al-Qaida-överhuvudet Zawahiri.

Det tog två månader för Zawahiri att svara från sitt gömställe. I ett privat brev, som läckte till tv-bolaget Al-Jazeera, ställde han sig på Golanis sida. Isi var inte överordnat Nusrafronten, menade egyptiern, utan båda var nationella grenar av hans al-Qaida. Han sa åt Baghdadi att hålla sig till Irak, och Golani att stanna i Syrien.

Baghdadi gjorde som sin företrädare: han ignorerade Zawahiri.

Egentligen var det samma gamla jihadistbråk som en gång hade skilt Zarqawi och bin Ladin åt. Baghdadi tyckte att al-Qaida hade blivigt mesigt och avvikit från jihads sanna väg. Att dela på Syrien och Irak vore dessutom, ansåg han, att erkänna koloniala gränser – syftet med en islamisk stat var ju att radera den uppdelning av Mellanöstern som västländerna hade gjort efter Osmanska rikets fall för hundra år sedan.

För jihadisterna blev det förvirrat. Vilken sida skulle de nu ställa sig på? Nusrafronten splittrades, och många av de utländska krigarna hoppade över till Isil som ryckte fram i nordöstra Syrien. Den nya islamistgruppen var inte alls lika populär som Nusrafronten, som de flesta syrier ändå sett som en inhemsk motståndsgrupp. Isil hamnade snabbt i strider mot andra rebellgrupper – och snart även mot Nusrafronten.

I början av 2014 hade ett inbördeskrig inom inbördeskriget brutit ut.

Den 3 februari förnekade al-Qaida officiellt all kännedom om bildandet av Isil. »Vi var inte glada åt det här«, lät uttalandet, och »vi är inte ansvariga för dess handlingar«.

Isil trappade upp ordkriget mot rivalen: »Om Zawahiri sätter sin fot på Islamiska statens mark måste han svära den sin trohet och bli en soldat under dess emir, Baghdadi.« Strax därefter mördades Abu Khalid al-Suri – en veteran från det afghanska kriget mot Sovjet och Zawahiris personliga sändebud i Syrien för att lösa dispyten mellan Isil och Nufrafronten – i en självmordsattack. Flera av Nustrafrontens toppfigurer gick samma öde till mötes.

Baghdadi befann sig plötsligt i krig mot allt och alla, något som snarast fortsatte att driva upp hans och gruppens självförtroende.

När 2014 inleddes krigade Isil – som vid det här laget inte var fler än 10 000 man – mot i tur och ordning: den av USA-uppbyggda irakiska armén, den hårdföra syriska armén, samtliga syriska rebellgrupper, inklusive islamisterna, samt världens mest kända terrornätverk al-Qaida. Som om inte det vore nog attackerade de gränsposteringar i Nato-landet Turkiet och förklarade krig mot Iran-stödda libanesiska Hizbollahgerillan, den enda militärmakt i området som kunnat mäta sig med Israel. Allt på samma gång.

Det var en strategi så galen att den fungerade.

Formerade för kamp. Konvojerna med pickuper – med fyra män på varje bil – var en del av IS militära styrka då gruppen attackerat stad efter stad i Irak.

Konvojen nådde Mosuls västra utkanter före gryningen den 6 juni 2014. Varje pickup hade fyra beväpnade män på flaket. Underrättelseuppgifter hade talat om att Isil-krigarna var på väg, och antytt att de siktade mot Badush-fängelset för att frita sunnifångar. Så som de hade gjort vid ökända Abu Ghraib ett år tidigare, då över 500 intagna rymde efter en samordnad attack med raketbeskjutning, bilbomber och självmordsbombare.

Terroristerna hade samlat kraft i Syrien och återvände nu med full kraft.

Iraks premiärminister Nuri al Maliki – en auktoritär shiamuslim känd för sin brutalitet i jakten på sunniextremister – försäkrade att landets näst största stad var i säkra händer.

Men sanningen var den omvända.

Mosuls första försvarslinje – den tredje irakiska armédivisionens sjätte brigad – bestod på papperet av 2 500 man. I realiteten var de så få som 500, med brist på både vapen och ammunition. Problemet var likadant på andra ställen. Armén utgjordes till stor del av spöksoldater, som gav sina officerare halva lönen och slapp dyka upp. Befäl stal utrustning och sålde på den lokala marknaden. Korruptionen var hög, stridsmoralen låg.

Det var alltså detta som USA hade lagt åtta år och 25 miljarder dollar på att bygga upp efter Saddam Husseins fall – en papperstiger. De som fortfarande var i uniform flydde så fort de såg Isil närma sig, och lämnade sina amerikanska vapen och militärfordon efter sig.

Den 7 juni kom de första rapporterna om att jihadisterna hade börjat infiltrera miljonstaden och att sovande terrorceller hade aktiverats. Den kurdiska regionens president Massoud Barzani tog då kontakt med premiärminister Maliki och erbjöd hjälp. Mosul ligger på gränsen till Kurdistan, och i närheten fanns den beryktade kurdiska peshmergagerillan, den som bokstavligt betyder »de som möter döden«.

Barzani – själv en gammal gerillakrigare som i femtio år slagits för kurdernas självständighet och nu såg en möjlighet att ta kontroll över Mosul – var mer än villig att komma till undsättning. Maliki tackade bestämt nej. Han var rädd att Peshmerga aldrig skulle lämna Mosul om de väl gick in i. Amerikanska diplomater försökte medla fram en överenskommelse men den irakiska presidenten vägrade och försäkrade än en gång att hans armé hade läget under kontroll.

Här krävs en liten historielektion för att verkligen förstå vad som stod på spel.

När Irak skapades av stormakterna 1920 var det genom en sammanslagning av tre före detta osmanska provinser: en shiaarabisk i söder, en sunniarabisk i mitten och en kurdisk i norr. Något eget land fick kurderna aldrig. Man brukar i dag tala om dem som världens största folk utan egen stat, med över 30 miljoner utspridda över Mellanöstern.

Irakiska delen av Kurdistan blev efter hand deras starkaste fäste. Den flygförbudszon som amerikanerna upprättade i norra Irak efter Kuwaitkriget 1991 gav dem tolv år att bygga upp sina egna institutioner. Sedan kom den amerikanska invasionen och kurderna blev amerikanernas mest pålitliga allierade i Irak; västorienterade, i huvudsak demokratiska och sekulära. Inte en enda amerikansk soldat miste sitt liv på kurdiskt territorium. Samtidigt som övriga Irak slets isär av sekteristiskt våld blomstrade ekonomin i Kurdistan, och kurderna fortsatte sin väg mot självstyre, trots invändningar från USA.

När Isil anföll Mosul hade peshmerga utvecklats till en reguljär armé som, till skillnad mot den irakiska, hade något att slåss för. Vilket var väl så viktigt.

Men den enda beväpnade styrkan i området som kunde ha stått emot fick passivt titta på medan uppemot tvåtusen jihadister attackerade staden enligt ett numera välkänt Isil-mönster: först ihållande artilleribombardemang, sedan en våg av självmordsbombare. Så fort försvaret krackelerade rullade pickuper in med flaken fyllda av terrorister som sköt vilt omkring sig. Soldater som inte hann undan hängdes, korsfästes och sattes i lågor.

Att ta över Mosul gick osedvanligt enkelt.

Klockan två på natten mellan den 9 och 10 juni ringde premiärminister Malikis rådgivare tillbaka till den kurdiske presidenten Barzanis stabschef och bad till slut om hjälp. Då hade armén och polisen i Mosul redan kollapsat. De högsta befälhavarna hade lämnat staden och livrädda soldater kastat ifrån sig vapen och uniformer – i några fall sprang de runt på gatorna i bara kalsonger.

– Det är för sent, min vän, din armé har redan försvunnit, svarade Barzanis stabschef enligt en artikel i The New Yorker.

På tre dagar hade Isil tagit över myndighetsbyggnaderna, flygplatsen och centralbanken med 430 miljoner dollar i sitt bankvalv. En halv miljon människor flydde för sina liv.

De icke-muslimer som blev kvar fick tre valmöjligheter: betala en speciell skatt, konvertera eller dö. Baghdadi såg helst att de valde det senare.

När solen gick upp den 10 juni vände Isil-krigarna söderut mot oljestaden Kirkuk, som kurderna och centralregeringen länge bråkat om. Kontrollerade man Kirkuk kontrollerade man också den lukrativa irakiska oljeindustrin. Blotta ryktet om terroristernas framfart fick den irakiska militären att överge sina posteringar. En by längs vägen erövrades med enbart en taxi och en pickup.

På kvällen ringde Malikis rådgivare upp Barzanis stabschef igen.

– Det vore bra om ni gick in nu.

Barzani befann sig i Paris tillsammans med sin fru som skulle knäopereras. För honom – som levt halva sitt liv i bergen, som flykting och gerillakrigare – var det som en dröm som gick i uppfyllelse. Han såg självständigheten framför sig och gav ordern till sin armé:

– Fyll vakuumet.

Vid midnatt hade 30 000 peshmergasoldater intagit Kirkuk. De förundrades över all modern utrustning som den irakiska militären lämnade efter sig. Själva hade de kalasjnikovs från sjuttiotalet, men lyckades ändå stoppa jihadisternas offensiv genom Irak. Åtminstone norrut och österut.

Längre söderut, i staden Tikrit, övermannade Isil ännu en militärbas några dagar senare, och över tusen irakiska soldater massavrättades. Därefter intog de landets största oljeraffinaderi utanför staden Baiji.

Efter att ökendammet lagt sig såg Mellanösternkartan inte längre ut som den tidigare gjort. De kurdiska styrkorna stod mot Isil längs en hundra mil lång front genom norra Irak. Gränsen mellan Syrien och Irak hade raderats ut och en stor del av nordvästra Irak hamnat i terroristernas händer.

Baghdadi härskade nu över ett område stort som Jordanien, med en befolkning stor som Sveriges.

Det var då – på ramadans första dag, eller den 29 juni 2014 för den som föredrar den gregorianska kalendern – som Baghdadi promenerade upp för sten-trapporna till predikstolen i den stora moskén i Mosul. Det var då som han ansåg att tiden var mogen att utropa ett kalifat och utse sig själv till kalif. Rättmätig ledare över världens alla muslimer.

Isil blev Islamiska staten.

Baghdadi uppmanade doktorer, ingenjörer och jurister – välutbildade muslimer och inte bara heliga krigare – att komma och hjälpa till att bygga upp hans nybildade stat. I kalifatets engelskspråkiga nättidning Dabiq stod att läsa:

»Tveka inte att snarast bege er till Islamiska staten tillsammans med era föräldrar, syskon, makar och barn. Här finns bostäder för er och era familjer. Missa inte chansen att bidra till befrielsen av Mecka, Medina och Jerusalem.«

Redo för motstånd. Medlemmar i en shiitisk militär gruppering ber för att visa att de är beredda att strida mot IS i staden Kirkuk.

Efter blixtkriget genom Irak hade Islamiska staten presenterat sig på allvar. Baghdadi – den osynliga shejken – hade klivit ut ur skuggorna och prydde tidningsomslag världen över.

Ändå var det som om mystiken bara tätnade. Få journalister vågade, av naturliga skäl, rapportera inifrån de erövrade områdena. De som tidigare försökt hade kidnappats.

Det var först när en dokumentärfilmare från den amerikanska populärkultursajten Vice under sommaren tog sig in i den syriska staden Raqqa – jihadisternas huvudstad – som omvärlden fick en bild av livet i det nyutropade kalifatet.

Å ena sidan syntes huvuden spetsade på järnspett, korsfästa människor för allmän beskådan och moralpolis som kontrollerade gatorna. Å andra sidan pågick ett samhällsliv som fortgick nästan som förut, där statsanställda fått behålla sina jobb om de svurit trohet till sina nya makthavare. Det fanns elektricitet och vatten, mat i butikerna, fungerande sjukhus och vägunderhållning. Shariadomstolar upprätthöll en lag och ordning som inte fanns på andra ställen i inbördeskrigets Syrien; om än med stränga förbud mot cigaretter, alkohol och musik och krav på att kvinnor skulle hålla sig inne och bära burka.

Att det påminde mer om en traditionell statsbildning än en terrororganisation var knappast en slump. Vid en husräd mot en högt uppsatt IS-ledare i juni fann irakisk militär ett dokument som avslöjade hur Islamiska staten var organiserad. Under Baghdadi fanns två vice ledare. Abu Ali al-Anbari, tidigare generalmajor i irakiska armén, med ansvar för Syrien, och Abu Muslim al-Turkmani, före detta överstelöjtnant inom den irakiska militära underrättelsetjänsten, med ansvar för Irak. Under dem sorterade tolv provinser med lokala guvernörer som var fria att attackera var och när de ville.

Det fanns även ett regeringskabinett med allt ifrån traditionella portföljer som finansminister och bostadsminister, till ministrar med ansvar för mottagandet av utländska jihadister och ansvar för stupade martyrers familjer.

Enligt Islamiska statens egen bokföring var de rikare än någon annan terrororganisation, med tillgångar på två miljarder dollar. Huvuddelen kom från bankvalven i Mosul. De hade också tjänat stora summor på skatteindrivning, försäljning av plundrade kulturskatter och kidnappningar. Bara under året hade de dragit in 20 miljoner dollar i lösensummor.

Största inkomstkällan var oljan. De kontrollerade vid det här laget ett halvdussin oljefält, bland dem tre av Iraks största, och smugglingen av olja – via turkiska, kurdiska och iranska händer – omsatte miljontals dollar om dagen.

Islamiska staten kunde helt enkelt inte jämföras med al-Qaida längre. Baghdadis jihad var på en skala som världen inte hade sett förut.

Usama bin Ladin hade hela tiden försökt rättfärdiga al-Qaidas attacker med förtrycket av palestinierna och utländska makters ockupation av muslimska länder. De totalitära staterna under förra seklet försökte in i det längsta att förneka sina brott mot mänskligheten.

Baghdadi gjorde varken det förra eller det senare. Våldet var för honom själva kärnan i den wahhabistiska ideologin; den kraft som skulle rena samhället och skilja de troende från de otrogna. Han ville tvärtom att brutaliteten skulle få maximalt genomslag. För denna uppgift hade han skapat en pr-apparat »förmodligen mer sofistikerad än de flesta amerikanska företags«, som Aaron Zelin – expert på jihad vid Washington Institute – uttryckte det i Financial Times.

Islamiska staten fanns nu på sociala medier som Twitter, Facebook, Tumblr, Youtube och Instagram. De hade till och med sin en egen mobilapp, som kunde laddas ner via Google Play. Budskapen anpassades smart efter målgruppen. Filmklipp som spreds lokalt var rakt igenom råa – ofta bestialiska massavrättningar av försvarslösa människor – med syfte att sätta skräck i motståndarna. De som riktade sig till en internationell publik var lite mer förfinande, inte sällan med populärkulturella referenser som skulle locka västerländska ungdomar.

En rekryteringsfilm såg ut som datorspelet Call of Duty. En annan som Grand Theft Auto, med enda skillnaden att offren var verkliga människor. Här finns unga kvinnor som bloggade om äran att vara änka till en martyr och propagandafilmer som visade träningsläger där barn fick lära sig skjuta automatvapen och vänja sig vid att se blod.

Under fotbolls-VM i somras twittrade Islamiska staten ut ett foto på ett avhugget huvud från ett av sina konton med texten: »Det här är vår fotboll, den är gjord av skinn #WorldCup«.

– För al-Qaida är våldet ett medel för att nå ett mål, för Islamiska staten är det ett mål i sig, förklarade Bernard Haykel, professor i Mellanösternstudier vid Princeton University, i en intervju i New York Times.

Denis Cuspert – en konverterad gangsterrappare från Berlin som brukade uppträda under namnet Deso Dogg – pekades ut som hjärnan bakom gruppens mediestrategi. Han, som för några år sedan poserade med flashiga bilar och feta klockor, var en av tusentals utlänningar som hade rest till Syrien och Irak för att strida för Islamiska staten.

Armén växte för var dag som gick, och var nu utrustade med vapen från den irakiska armén och från syriska rebeller – inklusive pansarvagnar, luftvärnskanoner och ett mindre antal Mig-stridsplan och drönare. 

Abu Bakr al-Baghdadi menade allvar.

Innan omvärlden agerade skulle det krävas »etnisk rensning i en historisk skala«. Det var så Amnesty International beskrev vad som hände i början av augusti i år, då Islamiska staten vände sina vapen norrut, mot sina hårdaste motståndare – kurderna. Som var oförberedda.

Staden Sinjar, på gränsen till irakiska Kurdistan, överfölls mitt i natten. Peshmergasoldaterna kunde med sina automatkarbiner bara stå emot jihadisternas granatbombardemang ett par timmar. De fick snart ont om ammunition och retirerade.

Islamska staten intog staden och twittrade ut triumferande bilder på ihjälskjutna peshmergasoldater.

Invånarna, mestadels yazidier – en urgammal religiös minoritet som Islamiska staten betraktar som djävulsdyrkare – försökte i panik ta sig därifrån. Vägarna norrut korkade igen. Tiotusentals människor flydde upp i Sinjarbergen till fots.

Där blev de kvar, utan mat och vatten, omringade av jihadisterna. Yazidiska kvinnor som kom på efterkälken tillfångatogs, våldtogs och fördes till Mosul och Raqqa där de såldes som sexslavar. Vilket var helt i linje med kalifatets sharialagar, förklarade en artikel i Islamiska statens nättidning Dabiq, där gruppens talesperson Muhammed al-Adnani också kom med nya hot:

»Vi ska erövra Rom, förstöra era kors och förslava era kvinnor.«

Medan Islamiska staten tog Mosuldammen och närmade sig Kurdistans huvudstad Erbil vädjade yazidiernas ledare prins Tahseen Said till omvärlden om hjälp. Bland de 40 000 utlämnade upp på de branta och karga Sinjarbergen blev situationen alltmer desperat; småbarn dog av uttorkning och våldtagna kvinnor tog livet av sig genom att hoppa från klippavsatser. Den enda försvarslinjen utgjordes av frivilliga yazidier, de flesta utan militär träning, och ett mindre antal kurdiska soldater.

Världens mäktigaste man hade in i det längsta försökt att inte låta sitt land dras in i ännu ett krig i Mellanöstern, men USA:s president Barack Obama var till slut tvungen att agera.

Kanske var det precis vad Baghdadi velat provocera fram. Det var ju USA:s invasion 2003 som hade lockat dit al-Qaida från första början och skapat grogrunden för Islamiska staten. Ett nytt krig skulle kunna radikalisera ännu fler sunnimuslimer och tvinga al-Qaida att sluta upp bakom det nyutropade kalifatet.

Men vad skulle överbefälhavaren i Vita huset göra?

Den humanitära katastrofen i Sinjarbergen riskerade för varje timme som gick att utvecklas till ett folkmord på yazidierna.

Med kontrollen över Mosuldammen – landets största – kunde terroristerna styra över elförsörjningen av stora delar av Irak och lägga huvudstaden Bagdad under fem meter vatten om de så ville.

Jihadisterna utgjorde nu också ett direkt hot mot amerikanska intressen i Erbil, bara tre mil bort, där oljeföretag som Exxon Mobil och Chevron är verksamma och där USA har konsulat.

Tidigt på morgonen den 8 augusti 2014 gav Barack Obama ordern. Två F-18 stridsplan lyfte från hangarfartyget USS George H W Bush i Persiska viken och anföll konvojer med IS-krigare. Obama agerade utan kongressens godkännande, med stöd av ett beslut om att tillåta militära medel i kriget mot terrorn, som fattades efter terroristattacken den 11 september 2001. Han blev därmed den fjärde amerikanska presidenten att fälla bomber över Irak, denna gång tillsammans med en rad länder som anmälde sig frivilligt.

Med hjälp av flygunderstöd lyckades de kurdiska peshmergatrupperna snabbt omgruppera sig och by för by pressa tillbaka Islamiska staten. Samtidigt som mat och vatten släpptes ner från helikoptrar till nödställda på Sinjarbergens toppar, som fortfarande kämpade för sina liv.

Katastrofen hade förhindrats, åtminstone för tillfället. Men USA:s militära intervention var begränsad till norra Irak, försäkrade Vita huset, och handlade enbart om att skydda amerikanska diplomater i Erbil, inte om att ge sig in i fullskaligt krig med Islamiska staten.

Ett videoklipp postat på Youtube den 19 augusti skulle ändra också på det. Titeln: »Ett budskap till Amerika«. Filmen visade James Foley, en 40-årig frilansjournalist från Bostonbaserade Global Post, som hade kidnappats av jihadister i Syrien nära den turkiska gränsen två år tidigare. Han hade torterats, skenavrättats och konverterat till islam under sin tid i fångenskap. USA hade – som alltid – vägrat betala lösensumman på 100 miljoner euro och i stället genomfört ett misslyckat räddningsförsök i Raqqa; när specialstyrkorna hissades ner och sköt sig fram till källarhålet där Foley suttit inlåst visade det sig att han hade flyttats till ett nytt gömställe.

När omvärlden fick se Foley var det i en välkoreograferad propagandaföreställning. Foley i orange dräkt, likt fångarna USA håller på Guantanamo Bay. Bödeln i svart huva och svarta kläder, med brittisk accent och en kniv i sin hand. De var ute i öknen. Foley stod på sina knän och bad om förlåtelse innan han mördades. Just som man tror att filmen är över släpar den maskerade bödeln fram Steven Sotloff – en amerikansk-israelisk journalist – och säger att han står näst på tur om Obama inte stoppar bombningarna av Islamiska staten.

Foley blev den första men inte sista västerlänningen att få halsen avskuren av Baghdadis män. Hans död förde kriget till USA. Samma opinion som ett år tidigare tydligt hade motsatt sig amerikanska flyginsatser i Syrien tyckte nu med klar majoritet att Obama borde angripa IS-mål i Syrien.

– Vi borde bomba dem tillbaka till stenåldern, sa Texassenatorn Ted Cruz och sammanfattade stämningen ganska bra.

USA var på väg in i ett nytt Mellanösternkrig oavsett om Obama ville det eller inte. Den 10 september förklarade presidenten att USA kommer att »bryta ner och slutligen förstöra« Islamiska staten. Två veckor senare flög de första kryssningsmissilerna mot terrororganisationens fästen i Syrien. Snart var också al-Qaida-kopplade Nusrafronten – Islamiska statens islamistiska rivaler – måltavla för amerikanska bombningar.

Den välkända logiken från kriget mot terrorn var tillbaka. Återigen styrdes amerikansk utrikespolitik av känslor snarare än av kylig analys. Obama hade gett sig in i ett krig han inte visste hur han skulle vinna – och framför allt inte hur han skulle kunna dra sig ur utan att stora delar av Mellanöstern föll i kaos.

Den 8 november kom Iraks försvarsminister Khalid al-Obeidi med glada nyheter på sin Facebooksida.

»Vi har bekräftat att Abu Bakr al-Baghdadi skadades i en flygräd av de allierade styrkorna.«

Som alltid med uppgifter om Baghdadi var det svårt att skilja verklighet från fiktion. Det var snart oklart om han ens hade befunnit sig i Mosul den dagen.

Men amerikanerna hade kommit allt närmare sitt mål.

Sedan bombningarna inleddes hade Islamiska staten slutat expandera.

I dag kan jihadisterna inte längre förflytta sig i stora konvojer med svarta fanor på sina bilar. Om de samlas i grupper om fler än 30 personer slår stridsflyg till. De har fått överge sina baser för att gömma sig bland civilbefolkningen, och Baghdadi har förbjudit sociala medier bland sina soldater för att inte avslöja militära positioner.

Samtidigt är Islamiska staten större än någonsin. Amerikanska underrättelsetjänsten CIA bedömer att de har uppemot 30 000 soldater, medan kurdiska ledare talar om så många som 200 000 man. Framgångarna har också fått sunniextrema terrorgrupper i ett dussintal länder att svära trohet till Baghdadi, inklusive Boko Haram i Nigeria och Jemaah Islamiyah i Sydostasien.

Bombningarna har knappast försvagat Baghdadis ställning.

USA:s försvarschef, general Martin Dempsey, har vittnat inför kongressen att det skulle krävas 80 000 amerikanska soldater på marken för att återta de förlorade territorierna bara i Irak. För det finns varken pengar eller vilja i Vita huset.

Hittills har Obama nöjt sig med att skicka 1 500 militära rådgivare för att träna upp den irakiska armén så att den kan ta sig an Islamiska staten på egen hand. Men det kommer att ta tid. I dagsläget utgörs Bagdads starkaste försvar mot jihadisterna av den ökända Iran-understödda shiitiska Badrmilisen.

Läget har tvingat Obama att närma sig Iran; i november framkom att han skrivit brev till Ayatollah Ali Khamenei och påtalat att länderna har en gemensam fiende i Islamiska staten. Implicit bad han om hjälp. Från en fiende som USA misstänker håller på att utveckla kärnvapen.

Ögonvittnen. Turkiska kurder på ett berg i staden Karaca ser på avstånd hur kurdiska trupper trycker tillbaka IS på andra sidan gränsen, i syriska Kobane.

Sanningen är den att Obama är beroende av stormakterna i området för att kunna besegra Baghdadi. Stormakter som, precis som USA, har sina anledningar att inte bekämpa Islamiska staten med full kraft.

I Saudiarabien är eliten splittrad i synen på det nyutropade kalifatet. Vissa ser Islamiska staten som en återupprättelse av sunnitisk makt i hjärtat av vad som är klassisk sunnimuslimsk mark. Andra som ett hot mot det saudiska kungahuset, vars reformerade wahhabism har fördömts av Baghdadi.

Turkiet, å sin sida, har varken stoppat genomflödet av utländska jihadister till Syrien eller hjälpt kurderna i gränsstaden Kobane, som varit belägrad sedan början av oktober. Styrande islamistpartiet AKP anser att Assadregimen är en minst lika stor fiende som Islamiska staten, för att inte tala om landets kurdiska minoritet och deras kamp för självstyre.

Inte heller USA har velat ge kurderna de vapen de behöver för att kunna gå på offensiv mot Baghdadis sunniextremister. Om Kurdistan bryter sig loss fallerar också det senaste decenniets amerikanska Mellanösternpolitik, som investerat så mycket i att hålla samman den irakiska staten.

I viss mån kan man säga att den amerikanska politiken redan har fallerat.

Med bombningarna i Syrien har USA räddat kvar Bashar al-Assad vid makten, och i praktiken bildat en militärallians med diktatorn som slaktade sitt eget folk när de gick ut på gatorna för att kräva demokrati.

Så mycket för demokratibygget.

Hur man än vänder och vrider på det är det som nu pågår i Syrien och Irak ett geopolitiskt pussel där bitarna inte passar. Där varje tänkbar lösning bara skapar nya problem.

Vill man förstå hur Abu Bakr al-Baghdadi på så kort tid kunnat rita om kartan i Mellanöstern och slakta tiotusentals människor är det kanske i det storpolitiska dödläget man finner svaret. De som velat stoppa honom har inte kunnat och de som kunnat har inte velat.

Så tog barbariet över i civilisationens vagga.

Den här artikeln, som ursprungligen publicerades i Fokus #51 i december 2014, bygger på uppgifter i internationell press, i huvudsak New Yorker, Politico, New York Times, Foreign Affairs, Washington Post och Reuters. Samt Aron Lunds bok »Syrien brinner«.