Tiga är guld

I tisdags, efter Muammar Khadaffis långa, osammanhängande och hätska tal där han bland annat lovade att bekämpa upproret till sista blodsdroppen, höll FN:s säkerhetsråd ett extrainsatt möte.

Resultatet blev inte, som människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch hoppats på, ett beslut om att införa en flygförbudszon över Libyen för att hindra regimen från att använda flygvapnet för att slå ner revolten.

Säkerhetsrådet nöjde sig med att fördöma våldet mot civila och kräva att de skyldiga ställs till svars.

EU och USA, som vid sidan om FN är de aktörer som skulle kunna sätta reell press på den libyska diktatorn, har också fått stark kritik för sitt bristande engagemang mot blodbadet på Libyens civila och för att ha intagit en alltför passiv roll under revolterna i Tunisien och Egypten.

Det har bland annat hetat att USA agerat för svajigt och svagt under tiden fram till Mubaraks avgång. I senaste numret av Newsweek levererade den inflytelserika brittiska Harvardprofessorn och debattören Niall Ferguson en svidande salva mot Barack Obamas fumliga hantering av upproren i Nordafrika.

Men Fergusons attack har också mötts av kritiska röster. Ellen Laipson, som är chef för Stimson Center, en Washingtonbaserad, politiskt obunden tankesmedja som arbetar med freds- och säkerhetspolitiska frågor, anser att Obamaadministrationen fått oförtjänt kritik för sitt agerande i Egypten.

– USA deltog inte aktivt och var ingen katalysator i Egyptens revolution. Men jag har svårt att se att det skulle vara något dåligt. Ett alltför aktivt amerikanskt engagemang hade förmodligen gjort mer skada än nytta. Det borde vara en amerikansk dygd att inte lägga sig i för mycket, säger Ellen Laipson.

Nu anklagas EU för att låta egenintressen och rädsla för flyktingströmmar styra hanteringen av Libyenkrisen. EU-parlamentet rekommenderade för bara ett par veckor sedan att EU bör fortsätta sina affärsförbindelser med Libyen.

Likaså har Sveriges utrikesminister fått hård kritik på hemmaplan för att ha agerat alltför undfallande mot Libyens diktator Muammar Khadaffi.

– Nu handlar det inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få till stabilitet och en rimlig utveckling, var Carl Bildts kommentar till det blodiga förtrycket.

Finlands utrikesminister Alexander Stubb var så sent som i måndags ensam i sina krav på att EU inför kännbara ekonomiska sanktioner mot Libyen. I onsdags fick han dock stöd för sin linje av Frankrikes president Nicolas Sarkozy. Men Italien är det EU-land som har de starkaste historiska banden till Libyen.

– Är det något land i världen som skulle kunna påverka Libyen så är det Italien, säger Ellen Laipson.

Men hon konstaterar också att Italiens regering för tillfället är upptagen med helt andra bekymmer, Berlusconis klammeri med rättvisan. Italien är alltför splittrat politiskt, och har inte uppvisat någon större vilja att stödja den libyska demokratiseringsprocessen.

Franziska Brantner, tysk EU-parlamentariker för de gröna och ledamot i utrikesutskottet, har drivit på för ett mer kraftfullt agerande. Hon menar att det stora misslyckandet är att EU inte gett tillräckligt starkt stöd för de demokratiska processerna i regionen. EU måste våga mer och ta ett helhetsgrepp på politiken gentemot Libyen. Att sluta pumpa in pengar till gränskontroll och övervakningsteknologi borde vara självklart, enligt Franziska Brantner.

Men viktigast, inte minst för EU:s egen trovärdighet, är att överhuvudtaget välja sida.

– Antingen står vi upp för demokratiska värden och anpassar vår politik därefter. Eller så säger vi att vi har så pass strategiskt viktiga ekonomiska intressen i regionen att vi väljer att inte lägga oss i. Men då måste vi också sluta ställa demokratiska krav på Libyen, säger Franziska Brantner.

Ansvaret vilar nu tungt på EU, inte minst med tanke på att USA där saknar det inflytande som landet har haft i Egypten. Men när det gäller Khadaffi kan det bli aktuellt med betydligt hårdare nypor. Ellen Laipson ser en överhängande risk för att Libyen ska uppleva samma splittring och sönderfall som skedde i det före detta Jugoslavien på 1990-talet.

Om det kraftiga övervåld som Khadaffi hittills använt mot sina medborgare fortsätter och eller trappas upp är det inte uteslutet med en militär intervention.

– Men till det saknas både den politiska viljan och de ekonomiska resurserna. USA har utkämpat alltför många krig de senaste decennierna, säger Ellen Laipson.

Realpolitik före människorätt

Gör någonting! ropar folk världen över till sina ledare, med anledning av händelserna i Libyen. Men vad kan egentligen EU eller ett enskilt land göra när det gäller händelser inom ett annat land? Diplomater och politiker har visserligen ett batteri av åtgärder att tillgå, som olika typer av fördömanden och sanktioner, men den akuta situationen i Libyen har väckt krav på mer handfast militärt agerande.

I folkrätten är grundprincipen å ena sidan att inte ingripa i enskilda staters inre angelägenheter, etablerat i FN-stadgans första kapitel. Å andra sidan kan FN:s säkerhetsråd enligt samma stadga ingripa vid hot mot »internationell fred och säkerhet«, vilket kan omfatta allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter. Säkerhetsrådet avgör vad som kan utgöra ett sådant hot, varför det i slutändan blir ett politiskt beslut. I skrivande stund har rådet bara enats om ett fördömande av Libyen.

Det finns visserligen en internationell princip för stater om »skyldighet att skydda« sin befolkning. Om den egna staten inte fullgör denna plikt har världssamfundet en skyldighet att ingripa, men den ger inte rätt till militära interventioner utan ett mandat från säkerhetsrådet. Principen är en följd av händelser under 1990-talet i Rwanda och dåvarande Jugoslavien, där världen i praktiken stod och såg på när folkmord och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna begicks.

Mot slutet av 1990-talet stärktes synen att man ibland är tvungen att ingripa i en enskild nations angelägenheter av humanitära skäl. Ett tydligt exempel var bombningen av Kosovo år 1999, som utfördes av Nato utan stöd från FN:s säkerhetsråd. Den senaste tiden har dock inställningen till liknande ingrepp förändrats.

– Det fanns en optimism under 1990-talet som på senare år har ersatts av en mer realpolitisk inställning, bland annat efter den misslyckade interventionen i Somalia 1993–1995 och oklara motiv för kriget i Irak 2003, säger Mark Klamberg, forskare i folkrätt vid Stockholms universitet.

Anders Billing