Tillbaka till Mubarak

Presidentvalet som har inletts i Egypten är det andra sedan revolutionen inleddes i januari 2011 och det första sedan president Muhammad Mursi avsattes och fängslades i somras. Fältmarsalk Abdul Fatah al-Sisi – som ledde det militära övertagandet – har nu bytt uniformen mot en kostym och förväntas vinna valet med god marginal.

Säkerhet. Det är al-Sisis ledord i sin presidentvalskampanj, säkerhet i form av utrotandet av den terrorism han menar Muslimska brödraskapet står för.

Kampanj är dock inte rätt ord för att beskriva det som Al-Sisi håller på med. Han talar inte till sina anhängare, har inget politiskt program för vad han vill uträtta som president. Enda gången han framträtt i tv sedan han offentliggjorde sin kandidatur var i en förinspelad och redigerad intervju där han frågades ut av två uttalade supportrar. Men då han främträder är budskapet detsamma: säkerhet.

Al-Sisi behöver heller inte kampanja. Han har frågat efter folkets stöd tidigare, vid avsättandet av Mursi och inför upplösandet av protestlägren mot det militära övertagandet, som ledde till att över tusen militärmotståndare dödades. Gång på gång har han fått gehör.

Hans ende utmanare, den på förhand uträknade nasseristen Hamdin Sabbahi, reser outtröttligt runt landet för att samla röster. Han går till val på att utrota fattigdom men talar mest om demokrati och begränsandet av polisens makt till förmån för yttrandefrihet och organisationsfrihet – båda hårt ansatta efter det militära övertagandet.

Sabbahi stödjer visserligen avsättandet av Muhammad Mursi men kritiserar militären för deras politiska inblandning.

– Militären ska skydda landet, men ingen politisk institution ska längre styras av dem, säger han till Fokus när hans kampanj gör stopp i hans hemstad Kafr al-Sheikh.

Sabbahi har stöd från en del nystartade liberala och socialistiska partier. Många, kanske de flesta, av de oorganiserade revolutionära aktivisterna lutar mot en bojkott. Precis som Muslimska brödraskapets anhängare gör. Men grupperna har inte organiserat sig gemensamt för bojkott. Och en gemensam rörelse utgjord av brödraskapet och socialister, liberaler eller revolutionärer verkar i princip omöjlig. Motsättningarna är för djupa.

Analytiker spår att valdeltagandet kommer att bli lägre än för valet 2012, när Muhammad Mursi valdes till president. Den oberoende politiske kommentatorn Muhammad Abolgetih skriver för några av de största privatägda tidningarna i Egypten, och enligt honom kommer deltagandet att bli lägre men inte på grund av de grupper som aktivt bojkottar. I stället säger han att majoriteten av befolkningen har återgått till ett generellt ointresse för politiska val. Under president Mubaraks drygt 30 år som president deltog endast runt tio procent av de röstberättigade i valen för att folk visste att de inte hade någon betydelse. Det enorma uppsvinget i valdeltagande som följde revolutionen tror han återigen kommer att dala.

Al-Sisis förväntade vinst blir på många sätt en ren återgång till tillståndet under den tidigare presidenten Mubarak. Oppositionen lever återigen med hot om arresteringar. Fältmarskalken stöttas också av Mubaraks anhängare som vill befästa sin makt och ekonomiska position.

Mubarakårens polisstat har redan återinförts. Vid sidan av de mycket uppmärksammade massdödsdomar som delats ut under de senaste månaderna – när över tusen personer dömts till döden i farsartade rättegångar – har över 20 000 personer arresterats på politisk grund sedan revolutionens treårsdag 25 januari. Minst 14 studenter har dödats av säkerhetsstyrkor vid protester mot militärstyret på universiteten.

Om (eller snarare när) al-Sisi vinner presidentvalet innebär det att Egypten legitimerat polisstaten i ett demokratiskt val. Militärens ekonomiska och politiska makt, som i praktiken alltid funnits där, säkras då för framtiden. Och de sedan revolutionen ansträngda relationerna med omvärlden normaliseras återigen