Tillbakalutad träff
Då Xi Jinping träffar Barack Obama på en semesterort i Kalifornien denna helg är det första gången någonsin som de båda ländernas presidenter möts under avslappnade former. Det ger en unik chans att tala ostört, utanför allt pompa och ståt som ett statsbesök i en huvudstad innebär.
Ett sådant möte hade varit otänkbart med Kinas förre president, den robotlika ryssofilen Hu Jintao. Men den självsäkre Xi tillhör en annan generation kinesiska ledare. Han talar engelska och har en dotter som pluggar på Harvard. I fjol gjorde Xi en nostalgitripp till den lilla jordbruksort i Iowa som han vistades i under en forskarresa redan 1985.
De båda presidenterna skulle egentligen inte ha träffats förrän i samband med G20-mötet i S:t Petersburg i september men efter en kinesisk förfrågan tidigarelades mötet. Nu kommer alltså Xi till USA, trots att det enligt turordningen var den amerikanska presidentens »tur« att åka till Kina.
Det dras paralleller till mötet mellan Reagan och Gorbatjov 1985, som var början på slutet till det kalla kriget. Även om ingen berlinmur delar Kina och USA, är motsättningarna mellan dessa två supermakter knappast mindre komplicerade. Mänskliga rättigheter, Tibet och kapprustning har fått relationen att frysa ordentligt de senaste åren.
USA har ådragit sig särskild misstro genom en uttalad policy att fokusera mer av sin militära makt till Östasien. Kina å sin sida skapar ilska genom skamlösa och omfattande hackattacker mot amerikanska myndigheter och företag, något som varje år kostar USA hundratals miljarder dollar.
Men för att komma någon vart, menar Jon Huntsman, USA:s förre Kina-ambassadör, måste Obama i helgen undvika att tala om dessa problem. Enligt Huntsman måste USA acceptera hur verkligheten ser ut, och möta Kina utifrån de förutsättningar som faktiskt gäller, snarare än de man önskar gällde.
Dagens starka Kina är nämligen mer mån om att sätta egna regler än att följa andras. Att skälla på Xi Jinping för brinnande tibetanska munkar eller andra politiska övergrepp, kommer inte innebära att Kina ändrar sin ståndpunkt. Huntsman är inte ensam om synpunkten att det är viktigare att prioritera områden där framsteg faktiskt är möjliga. Annars riskerar helgens möte i stället att vara helt bortkastat.
Samarbete är i dag nödvändigt för båda parter då det gäller exempelvis klimat och ekonomi. Genom att lägga fundamentala motsättningar åt sidan, kan man komma överens om utbyte och normer vad gäller miljöteknik, investeringar och kanske även intellektuella rättigheter.
Men det vore otroligt, och kanske inte ens önskvärt, att förvänta sig något konkret från mötet. Det viktiga är personkemin, att ledarna för världens två mäktigaste länder skapar ömsesidigt förtroende och en förståelse för varandras hinder och möjligheter. Att i lugn och ro kunna prata om Nordkorea, eller för den delen basket, ett stort gemensamt intresse.
I dagens politiska värld är kvalitetstid mellan höga ledare något lika värdefullt som sällsynt. Xi och Obama har tidigare bara träffat varandra i 90 minuter. Att de redan är bekväma nog att ses utan hårt knutna slipsar och färdigskrivna tal är något mycket positivt. Då de skiljs åt i helgen, är det nog så värdefullt att de lärt känna varandra till den grad att onödiga missförstånd kan undvikas i framtiden.
*Den här texten publicerades i Fokus pappersupplaga fredagen innan mötet, den 7 juni.
