Totalitärt tryck i Tanzania

På Dar es Salaams dammiga storstadsgator märks det inte. Här dundrar lastbilarna förbi under den brännheta solen och människor går till jobb och skola som om ingenting har hänt.

Men Tanzania, Sveriges största biståndsland, har de senaste åren i rask takt förändrats. När president John Magufuli – vald på löften om att stoppa korruption och slöseri med skattepengar – tog över makten i landet 2015 tog en alltmer hårdför politik sin början.

– Det första tecknet var att presidenten blev väldigt kritisk till medierna. Regeringen delade ut varningar till tidningar som rapporterade på ett sätt som den ogillade. Sedan började man stänga tidningar, säger en journalist som arbetar i Dar es Salaam.

Han vill inte att jag skriver ut hans namn, så vi kallar honom John. Efter att han rapporterat ifrågasättande om regeringen har han förföljts och hotats. En mörk natt, i ett bostadsområde utanför Dar es Salaam, mötte han polis som försökte att gripa honom, berättar han. Han klarade sig, men de upprepade försöken att tysta honom har gjort honom försiktig.

2015 blev det olagligt i Tanzania att förolämpa presidenten. 2016 kom en ny medie­lag, som kraftigt begränsar journalisters arbete och människors frihet i sociala medier. Den följdes av andra lagar som också inskränker de mänskliga rättigheterna.

– Samtidigt var folk uppspelta över att regeringen förbättrade ekonomin. Så man valde att ignorera de här varningssignalerna, säger John.

President Magufuli, kallad »bulldozern«, började dra åt tumskruvarna ordentligt 2017. Då fördömde han tonårsflickor som blir gravida och lovade att de skulle sparkas ut ur skolan. Kritiker sattes bakom lås och bom och en politiker från oppositionspartiet åtalades för att ha kal­lat presidenten för diktator. Men det som fick upp omvärldens ögon var något annat.

På ett av hotellen i Dar es Salaam höll Clara och hennes kollegor möte. De hade försökt att vara försiktiga. Inte sagt till hotellet att de är en hbtq-organisation. Inte pratat öppet om de frågor som de skulle diskutera. Men polisen kom ändå. Clara och flera andra ur gruppen greps och togs till polishuset, berättar hon, när jag träffar henne i ett köpcentrum i Dar es Salaams utkant.

Hon och Tanzanias övriga hbtq-personer är de som har fått ta en av de hårdast smällarna i det hårdnande klimatet.

– Så fort vi har möten riskerar vi att bli gripna. Vi är väldigt försiktiga med vilka vi bjuder in och har aldrig möte på samma hotell två gånger, säger Clara, som är lesbisk transperson.

Homosexualitet är ett brott i Tanzania och sex mellan två män kan ge livstids fängelse. Polisen har genomfört massgripanden och uppmanat medborgare att ange homosexuella. Man har stängt aidskliniker, förbjudit glidmedel och pratar om att inrätta en specialstyrka som ska spåra och gripa hbtq-personer. Gripna vittnar om att ha blivit tvingade till analundersökningar.

– För de som är öppna med sin sexuella läggning är det väldigt lätt att bli utsatta för attacker, säger Claras kollega, som inte vågat komma ut.

Clara är öppen hbtq-aktivist. Men det har kostat henne.

– Innan Magufuli var det inte såhär, säger Clara.

Hetsjakten på hbtq-personer har fått världen att reagera. I slutet av 2018, efter ett eldigt utspel av Dar es Salaams borgmästare, kallade EU hem sin ambassadör och bland annat Danmark frös delar av sitt bistånd.

Då hade oppositionspolitiker mördats och dömts och demonstrationer stoppats.

Utvecklingen i Tanzania sker inte i ett vakuum. Även andra östafrikanska länder som tidigare omtalades för sin groende demokrati – Burundi, Kenya, Rwanda och Uganda – har tagit en annan riktning. Utrymmet för den politiska oppositionen krymper, medan de som innehar makten tar ett allt stadigare grepp. The East African, en av regionens fria tidningar, ställer sig frågan om detta är återtåget för »the African strongman syndrome«.

– Så är det absolut. Titta bara på vad som händer i Rwanda, säger den tanzaniske journalisten John.

Rwanda, biståndspengarnas älsklingsland, har hyllats för sin återhämtning efter det blodiga folkmordet. Men president Paul Kagame har skrivit om landets grundlag så att han själv kan sitta kvar. Den folkomröstning som låg till grund för lagändringen har kraftigt ifrågasatts av både EU och USA. Inför valet 2017, där Kagame valdes om för en tredje period, rapporterade Amnesty om hur oppositionspolitiker mördats och regimkritiker fängslas.

– Utvecklingen har skett på bekostnad av människors frihet. På gatan i Rwanda ser man spänningar, människor är rädda för att säga vad de tycker, säger John.

Likaså Ugandas president, Yoweri Museveni, har ändrat lagen för att förlänga sitt presidentskap. Burundis Pierre Nkurunziza kämpar för att få igenom samma sak.

I Kenya såg det ut att finnas hopp, när oppositionen i landet lyckades att få presidentvalet 2017 underkänt av domstol – för första gången i Afrika. Men det följdes av en period av politiskt våld. Efter ett handslag mellan oppositionsledaren och president Uhuru Kenyatta, som tillsammans med den positiva utvecklingen i Etiopien markerar ett trendbrott i regionen, är det nu åter lugnare i landet.

En del menar att det är just det faktum att oppositionen i länderna i dag är starkare som har drivit på den auktoritära utvecklingen i regionen. Motståndet har pressat Östafrikas starka män att öka sitt förtryck, för att inte förlora makten. Samtidigt står västvärlden – som tidigare kunde markera mot länder som tar steg mot diktatur genom att sätta press på till exempel Världsbanken och IMF att frysa lån – i dag mer handfallna. Nu kommer pengarna någon annanstans ifrån. Förra året lovade Kinas ledare Xi Jinping till exempel investeringar på motsvarande över en miljard kronor i Rwanda. När Kina pumpar in pengar i Afrika blir de internationella institutionernas lån inte lika viktiga – och därmed inte heller deras krav på demokrati.