Trängd terror

I dagarna gick ett brev ut till jurister i Boston. Det innehöll en varning: det skulle inte gå att hitta parkeringsplatser runt domstolen den närmaste tiden.

Ett och ett halvt år efter att två bomber exploderade under Boston Marathon ska rättegången mot Dzhokor Tsarnajev – den överlevande av de två bröderna som utförde attacken – snart börja.

Redan för två veckor sedan fick 1 350 medborgare fylla i ett 28-sidigt frågeformulär. Det var första steget i att hitta en jury.

En medieanstormning väntas till komplexet i södra staden. Historien om den mest uppmärksammade terrorattacken på amerikanska fastlandet sedan 11 september-attackerna 2001 ska äntligen få sitt slut.

Men det som pågår på amerikanska östkusten skedde ändå i skuggan av ett helt nytt terrordåd. Denna gång i Europa. I Paris hade två bröder – Cherif och Said Kouachi – mejat ner tio personer på en tidningsredaktion, samt två poliser. Under jakten mot dem dödade en tredje förövare, Amedy Coulibaly, först en polis och sedan fyra personer i en judisk matbutik och tog ytterligare personer som gisslan.

Morden ledde till en kraftig motreaktion: politiker och medborgare gick ut på gatorna för att demonstrera.

Efter två dagar hade fransk polis dödat alla tre gärningsmännen. Men jakten på medhjälpare fortsatte. Amedy Coulibalys fru flydde till Syrien, och fransk polis tror att uppemot sex personer i den terrorcell som utförde attacken fortfarande är på fri fot.

På ytan verkade attentaten i Paris och Boston först väldigt olika. I Boston hade bröderna Tsarnajev placerat ut två hemmagjorda sprängladdningar i tryckkokare och lämnat platsen. I Paris var gärningsmännen närvarande i hela operationen. I efterhand går den nästan att likställa med ett självmordsdåd.

Valen av offer skilde sig också åt. I Boston skedde det ytterst slumpmässigt: det var när den sista fjärdedelen av löparna skulle passera mållinjen i stadens maraton som de två bomberna detonerade med ett kort mellanrum.

I Paris mördades tecknare på en tidning, Charlie Hebdo, som hade gjort sig känd för att driva med religiösa symboler och som även publicerat bilder på profeten Muhammed. Så sent som 2011 hade tidningens lokaler attackerats med molotovcocktails och förstörts. Liksom en judisk mataffär.

Men när detaljerna från Paris blev kända började likheterna synas. Och det handlade inte minst om kopplingar till en amerikanskfödd imam som varit död i mer än tre år.

Anwar al-Awlaki föddes i den amerikanska delstaten New Mexico 1971. Vid sju års ålder flyttade han med sin familj till Jemen, där pappan under en tid var landets jordbruksminister. När al-Awlaki fyllt 20 flyttade han tillbaka till USA igen för att påbörja sina studier. Han blev imam i Denver, därefter i San Diego och i Washington DC.

Efter 11 september-attackerna fick amerikanska myndigheter upp ögonen för al-Awlaki eftersom han hade haft kontakter med tre av kaparna som utförde dådet. FBI lyckades dock inte hitta bevis för någon medverkan då.

Ändå lämnade al-Awlaki landet. I efterhand är det fortfarande oklart varför. Han sa själv att förföljelserna mot amerikanska muslimer hade blivit för allvarliga. Men enligt en rapport av International Centre for the Study of Radicalisation and Political Violence, från 2011, hade al-Awlaki arresterats i samband med ett sexköp, och var rädd för att det skulle användas av FBI i utpressningssyfte mot honom.

al-Awlaki hamnade först i Storbritannien, där han gjorde sig ett namn i ultrakonservativa kretsar och åkte på välbesökta föreläsningsturnéer. År 2004 flyttade han till Jemen.

Om han inte varit radikaliserad tidigare, blev han det i alla fall nu. Han skrev uppmärksammade texter på engelska om att »jihad« inte – som många västerländska imamer förespråkade – handlade om en inre kamp, utan om väpnad kamp. Han utsågs till chef för »externa operationer« inom AQAP (Al-Qaeda in the Arabian Peninsula). Han blev också en centralfigur för de terroristforskare som ägnade sig åt »social movement theory«. al-Awlaki hade nämligen en strategi: han ville att den globala kampen inte skulle luta sig mot en särskild grupp eller någon särskild person, som varit fallet med al-Qaida och Usama bin Ladin. Framför sig såg han något annat: en rörelse bortom ledare, kulturer och fasta organisationer.

För någon som läser rapporterna om al-Awlaki i efterhand är det som om han blivit lika påverkad av 00-talets teorier om social mobilisering och spridningsteorier som entreprenörer i Silicon Valley blev. Som om också han hade läst Chris Andersons och Malcolm Gladwells böcker.

Ett led i det arbetet blev ett engelskspråkigt »terrormagasin« som han startade tillsammans med annan amerikan, Samir Khan. Det fick namnet Inspire och spreds över nätet. Där kunde man till exempel lära sig hur man gjorde bomber av presskokare – en artikel som bröderna Tsarnajev i Boston senare ska ha läst.

I början av 2010 rapporterade amerikanska tidningar att president Barack Obama placerat Anwar al-Awlaki på listan över personer som CIA eller amerikanska militären hade rätt att döda. Eftersom al-Awlaki var amerikansk medborgare krävdes lite mer juridiskt fotarbete än vanligt, men det gick ändå igenom. Skälen angavs dels till al-Awlakis inflytande, men också till hans kontakter med Nidal Malik Hassan, en armépsykolog som sköt ihjäl 13 människor på militärbasen i Fort Hood i Texas 2009, och Umar Farouk Abdulmutallab, den så kallade »kalsongbombaren« som försökte spränga ett flygplan på väg mellan Detroit och Amsterdam samma år.

Den 30 september 2011 avfyrade två drönare missiler mot al-Awlakis bil. Både han och Samir Khan dog. Men de kommande åren skulle bli ett bevis på att al-Awlakis tankar stämde: hans inspiration levde vidare.

Redan 2012 avslöjade saudiska och västerländska underrättelsetjänster en plan att skicka ännu en kalsongbombare. Året efter upptäckte utredarna i Boston att bröderna Tsarnajev hade influerats av al-Awlaki; den överlevande brodern sa redan i de första förhören att de hade tittat på al-Awlakis internetpredikningar.

I Paris dök under jakten al-Awlakis namn plötsligt upp. I en telefonintervju mitt under jakten med tv-kanalen BFM-TV berättade en av Kouachibröderna att han agerade på uppdrag av al-Awlaki:

»Jag blev skickad, jag Cherif Kouachi, av al-Qaida i Jemen. Jag åkte dit och det var Anwar al-Awlaki som finansierade mig.«

Enligt Reuters hade hans bror Said också träffat al-Awlaki i Jemen före dennes död 2011. I veckan tog också al-Qaida i Jemen på sig ansvaret för dådet i Paris.

Den direkta kopplingen mellan attackerna och just al-Awlaki går förvisso flera år tillbaka. Men det är knappast konstigt att bröderna hänvisar tillbaka till honom. Hans budskap är som sagt i allra högsta grad levande.

Och det är inte bara Inspire som fortsätter att spridas. Enligt terrorforskare är internet fullt av videor och annat material från al-Awlakis tid i livet.

Forskaren och författaren JM Berger vid Brookings Institution menar att al-Awlakis material är noggrant producerat just för att vara »evergreen« – det ska inte kännas daterat.

En av de viktigaste frågorna efter attacken i Paris är hur den påverkar framtiden för terrorismen. Enligt forskaren Clint Watts vid Foreign Policy Research Institute har ett av al-Qaidas största misstag varit att organisationen försökt sig på alldeles för svåra och komplicerade operationer. Det behövs inget spektakulärt anfall för att medierna ska tycka att det är spektakulärt.

– I Boston och Paris har småskaliga, billiga attacker, influerade av Inspire, åstadkommit vad al-Qaida har misslyckats med i över ett decennium, skrev han i en text som publicerades i veckan.

Han frågar sig: Hur många planer från al-Qaida, IS eller andra kommer nu att följa Tsarnajev-Kouachi-modellen?

Om Boston och Paris skulle bli framtiden för terrorismen i väst är det paradoxalt nog i linje med hur många av världens länder arbetar mot terrorism. Det tydligaste exemplet på det är Israel, som har byggt upp något av en acceptans mot småskalig terrorism. När man ritar in registrerade terrorattacker mot landet i ett diagram syns ett tydligt mönster. Medan flera andra länder de senaste decennierna har drabbats av få, stora attacker har Israel i stället drabbats av många små dåd.

Är det bättre? Många tecken tyder på det. Aaron Clauset, forskare vid University of Colorado, har kommit fram till att terrorismens matematik liknar den hos jordbävningar: ju större, desto ovanligare – och farligare. Av de över 4 000 terror-attacker som ägde rum i Natoländer mellan 1979 och 2001 orsakades mer än hälften av dödsfallen vid sju tillfällen.

En del litteratur från det säkerhetspolitiska fältet tyder på att israelerna har gjort ett strategiskt val, att resurserna är inriktade på de stora hoten – på bekostnad av vaksamheten mot de små. Inte sedan 1979 har något terrordåd i Israel dödat fler än 200 personer.

De små bombdåden utreds självklart med stora resurser, men en central del i strategin går ut på att polisen rensar en bombplats inom fyra timmar. Allt för att livet ska återgå det till normala så fort som möjligt och att samhället inte ska förlamas av attackerna.

Det finns tecken som tyder på att den israeliska strategin är framgångsrik, och att den är i linje med vad befolkningen önskar från sina politiker och myndigheter. En studie från 2012 visade att endast 16 procent av israeliska judar listade terrorism som sin största källa till oro för landets framtid.

Det är inte helt omöjligt att USA redan arbetar på det här sättet, att de uppskattningsvis 850 000 människor som arbetar med någon form av terrorismbekämpning i huvudsak är inriktade på de stora hoten.

Under de nio åren mellan 2002 och 2010 dog endast 25 personer i USA i vad The National Consortium for the Study of Terrorism and Responses for Terrorism räknar som terrordåd. I den siffran ingår bland annat skottlossningen i Fort Hood. Under samma tid ökade dessutom terrorhandlingarna i världen. De hårdast drabbade länderna under den här perioden var Irak, Indien, Pakistan, Afghanistan och Thailand.

Den mest uppenbara förklaringen är att övervakningsapparaten gjort det svårare att planera, finansiera och dirigera större attentat med lång planeringstid och många medverkande. Det är dock värt att sätta en stor brasklapp efter varje teori om hur terrorismen bekämpas eller bör bekämpas. Goda skäl finns att dölja de taktiker som är mest effektiva, och de experter som gärna uttalar sig i medierna är inte heller de som nödvändigtvis vet mest.

Detaljerna kring det Bostondåd som i dagarna ska upp i rätten visar också på de praktiska svårigheterna med att utföra en stor terrorattack i amerikanska städer: bilar var förbjudna på platsen under maratonloppet och polisen genomsökte valda delar av området med bombhundar.

Möjligen håller samma sak på att hända i Europa. Om man studerar de västerländska storstäder som drabbats av stora islamistiska terrordåd verkar någonting ha förändrats. För tio år sedan dödades 195 människor i Madrid. Året efter dog 52 människor i London. Ett decennium senare ser de uppmärksammade attackerna annorlunda ut. I Boston dog tre personer. I Frankrike förra veckan innehåller listan med offer 17 namn. I Sverige strök endast gärningsmannen med när två bomber detonerade i centrala Stockholm i december 2010.

Om terrorismen i västländerna går mot fler men mindre attacker – mer av Paris och Boston än av Madrid, London och New York – är det alltså inte bara en strategi född ur två uppmärksammade terrordåd.

Det är även en strategi född ur brist på alternativ.