Tre män och en slogan

Förändring är modeordet i den brittiska valrörelsen 2010. David Cameron var först med att använda »change« som ett sätt att beskriva sina politiska mål. Det var därför som han valdes till ny ledare för Tory­partiet. Med sin ungdom och moderna mjukiskonservatism ansågs han vara rätt man att återskapa högerns forna storhetstid. Det gick ganska bra, han hade nästan val­segern i en liten ask.

Innan liberaldemokraternas Nick ­Clegg gjorde entré, kidnappade ordet förändring och plötsligt framstod som den enda kandidaten som stod för något nytt, med sin EU-positiva agenda, Irakkrigsmotstånd och krav på att reformera det brittiska valsystemet.

Det brittiska valsystemet med majoritetsval i enmansvalkretsar innebär att det är möjligt för ett parti att vinna valet, trots att det fått mindre röster än ett annat parti. Nick Clegg meddelade i veckan att han i första hand kommer att vända sig till de konservativa för att kunna bilda en minoritetsregering. Om det nu blir så att Labour kommer trea, vill säga.

Medan Cameron och Clegg kivas om vem som är mest förändringsbenägen försöker sig Brown på en extreme makeover. Han har inför årets val satsat hårt på att förvandla bilden av sig själv som en tillknäppt byråkrat, och har vädjat till brittiska medier att fokusera mer på politik och mindre på personerna inför valet. Numera beskriver han sig själv som »en öppen bok«. Frågan är om en personlighetsförändring räcker för att blidka de brittiska väljarna när landets budget­underskott är störst i Europa, 12 procent av BNP. Vem som vinner förändringsracet avgörs den 6 maj.

Nick Clegg

Liberaldemokraterna

Profil: 42-årig rookie med Europavänlig profil. Holländsk mamma och pappa med ryskt påbrå, gift med en spanjorska och pratar fem språk flytande. Studerade på prestigefyllda College of Europe i Brugge. Arbetade som journalist innan han började jobba inom EU-kommissionen och engagera sig i politiken. Valdes in i EU-parlamentet 1999.

Styrkor och svagheter: Ung och relativt oförstörd personifierar han den moderne mannen. Var pappaledig med en av sina tre söner, och är gift med toppadvokaten Miriam Gonzalez ­Durantez, som inte gett upp sitt jobb för att stå vid sin makes sida. En outsider, som många Europaskeptiska britter uppfattar som alldeles för EU-vänlig.

Kuriosa: Är en av få brittiska toppolitiker som berättat hur många kvinnor han legat med. »Inte fler än 30«, svarade Nick Clegg i en mycket öppenhjärtig intervju med brittiska magasinet GQ 2008. Han är också den enda öppet ateistiska kandidaten, och svarade »inte aktivt« på frågan om han tror på Gud.

Gordon Brown

Labourpartiet

Profil: Var ett lillgammalt underbarn som antogs vid Edinburgh University vid 16 års ålder. När Labourledaren och Browns skotske mentor John Smith dog i en hjärtattack, var det lite överraskande att Tony Blair utsågs till ­Labours kronprins i stället för Brown.

De två var ändå smått oövervinnerliga som radarpar till en början och skapade New Labour. När Brown 2007 äntligen fick ta över den premiärministerpost som han strävat efter i hela sitt politiska liv rasade förtroendet.

Styrkor och svagheter: Valdes in i ­parlamentet 1983 och har en gedigen ­erfarenhet med sina tio år som finans­minister. 59-årige Brown är inte lika medie­slipad som föregångaren Tony Blair, och håller hårt på sitt privatliv.

Kuriosa: Gordon Brown är helt blind på vänster öga efter att ha sparkats i huvudet under en rugbymatch i skolan.

David Cameron

Konservativa partiet

Profil: Sedan han 2005 tog över tyglarna för Tories har karriären pekat rakt uppåt. Född 1966, och utbildad vid brittiska toppskolor, först elitskolan Eton sedan universitetet i Oxford. Hans relativa ungdom och mjukiskonservatism fick Torypartiet att hoppas på en ny vår. Profilerades som de konservativas svar på Tony Blair.

Styrkor och svagheter: Stabil, pragmatisk och med traditionella värderingar. Så beskrivs David Cameron ofta. Hans familjebakgrund, påstått kungliga påbrå och adelstyngda umgängeskrets har gjort att han kritiseras för att vara för elitistisk och för att handplocka medarbetare ur sitt gamla grabbgäng på Eton. Samtidigt är han i vissa traditionella Tory-väljares ögon alltför mjuk och kompromissvillig med sin konservativa agenda. Han beundrar visserligen Margaret Thatcher, men beskriver sig inte som en thatcherist.

Kuriosa: Har hånats av den brittiska pressen för att ha retuscherats till ­oigen­kännlighet på en val­affisch i årets kampanj.