Trump är värre än Hitler

Hösten 1969 lyckades den fullt friske psykologen David Rosenthan och sju av hans lika friska medarbetare bli inskrivna på tolv olika mentalsjukhus i USA. De hade kommit överens om att söka för ett påhittat symtom: en röst i skallen som viskade ordet »tomhet«. Schizofreni, blev diagnosen, och pseudopatienterna skrevs in, men började i det ögonblicket bete sig alldeles normalt, och sa att rösterna var borta.

Men de tvingades stanna, och allt de gjorde på avdelningen, som att koncentrerat försjunka i en bok, eller som att i god tid och regelbundet ställa sig i matkön noterades i journalerna som tvångsmässiga typbeteenden i sjukdomsbilden. Några patienter hölls kvar i 52 dagar.

»Att vara frisk på vansinniga platser«, blev titeln på Rosenthans studie, som publicerades i tidskriften Science och visade hur kraftfull en diagnos är, hur lätt det som är tänkt att bringa klarhet också kan ställa sig i vägen, bli en stämpel, som i stället för att hjälpa oss att se och förstå gör oss fördomsfulla.

Det politiska samtalet präglas av sin fixering vid politiska avsändare och stämplar. Men inte längre bara det. I augustinumret av Scientific American berättas om hur årets amerikanska val blivit rena eldoradot för kommentatorer som utan att blinka strör personlighetstermer som »narcissistiskt störd« över kandidaterna. Trams kanske, men den som tror att den seriösa forskningen hittar mindre oroande stämplar på kandidaterna får tänka om. En Oxfordforskare (i tidskriften Mind) visar att både Trump och Clinton får mycket höga siffror på checklistan för psykopater.

Trump hamnar högre än Hitler och något under Idi Amin, och Clinton får högre poäng än kejsar Nero och Oliver Cromwell.

Om fynden blir ännu en etikett som ställer sig i vägen för förståelsen av presidentvalet, eller skingrar de sista dimmorna återstår förstås att se.