Trump »blottlägger nationens sprickor«

USA står starkt, men presidentens ledarskap gör det inte, summerar The Economist, medan New York Times anser att presidentens försök att ge lugnande besked i själva verket blottade nationens verkliga, politiskt splittrade tillstånd:

Trump överraskade när han under andra timmen av sitt tal till nationen presenterade förintelseöverlevaren Judah Samet, som precis undkom attacken i synagogan i Pittsburgh i oktober förra året. När Trump nämnde att det var Samets födelsedag sjöng hela kammaren »Happy birthday«, ett rörande och oväntat ögonblick i ett annars ganska förutsägbart tal, skriver The Economist. Magasinet tolkar Trumps uppmaningar till USA:s politiker att samarbeta och välja »storhet« som uppmaningar till motståndarna att helt enkelt lägga ner sina vapen.

Efter att ha uttryckt en enkel truism om att fred och krig inte kan samexistera, far Trump i sitt tal med ren osanning när han (sannolikt syftande bland annat på den pågående Rysslandsutredningen) påstår att man omöjligt kan regera samtidigt som den styrande administrationen är föremål för en undersökning, menar The Economist.

Och trots att experter från gränssäkerhetskontrollen såväl som invandringmotståndare i Trumps eget parti har förespråkat ett mer nyanserat förhållningssätt till säkerheten vid gränsen till Mexiko och ifrågasatt Trumps bild av en ny migrantkaravan, satte Trump i sitt tal press på kongressen för att få loss pengar till att bygga en gränsmur mot Mexiko, konstaterar The Economist och beskriver Trumps utspel om muren som en uppmaning att »kompromissa och ge mig vad jag vill ha«, om än inlindat i fagra ord om samarbete och omsorg om USA:s säkerhet.

Liksom de flesta konventionella makthavare i Vita Huset tog Donald Trump också åt sig äran för den makroekonomiska utveckling som i själva verket står bortom någon enskild politikers kontroll, påpekar The Economist syrligt.

Visserligen var det »spännande att se kongressen applådera före detta fångar«, skriver The Economist, men tillägger att presidentens tal i övrigt var ett upprepande av redan kända mål och önsketänkande utan konkret mod.

»Bortsett från det politiska läget, är USA:s tillstånd starkt. Detsamma kan inte sägas om Donald Trumps ledarskap«, summerar The Economist.

Wall Street Journal skriver i sin tur att Trump använde talet till att lyfta sina egna prestationer och lobba for gränsöverskridande partiöverenskommelser i kongressen. Trump använde dock en effektiv retorik, enligt WSJ, särskilt när han försvarade sin skatte- och avregleringspolitik och resultaten av detta.

Washington Post tar också upp retoriken och menar att han tidigare försökt sig på ett mer vänligt språk som dock inte varit särskilt långvarig.

Inte heller New York Times var i sin ledare särskilt imponerad.

Trots Trumps excentricitet och trots att han tog upp kontroversiella ämnen, levererade han ett ganska konventionellt tal till nationen, skriver NYT.

»Hela spektaklet speglade i själva verket den vibrerande fientligheten mellan de politiska sidorna, fjättrade tillsammans och bekräftade den politiska statens verkliga tillstånd: splittrad, besvärad och smärtsamt dysfunktionell«, skriver NYT.