Trumps ekonomiska problem

I mars 1990 intervjuades Donald Trump i tidningen Playboy. Han fick frågan vad han skulle göra om han blev president. “Jag skulle lägga en skatt på varje Mercedes-Benz som rullar in i det här landet, och på alla japanska produkter.” Trumps utspel må verka impulsiva och oöverlagda, men när det gäller synen på USA:s roll i världsekonomin har han varit påfallande konsekvent.

“Vi amerikaner blir utskrattade världen över för att vi förlorar hundrafemtio miljarder dollar år efter år, för att vi försvarar rika nationer utan att få någonting tillbaka – läne34 som skulle vara utplånade från jordens yta på ungefär femton minuter om det inte vore för oss. Våra ”allierade” tjänar miljarder på att köra över oss,” sa han till Playboy. Han var tydlig med en annan sak också:

“Jag vill inte bli president. Det är jag hundra procent säker på. Jag ändrar mig bara om jag ser det här landet fortsätta gå käpprätt åt skogen.” Är det vad han ser nu och därför har åtagit sig uppdraget att make America great again? Och vad har i så fall gått så dåligt sedan den där intervjun för 35 år sedan? Donald Trump brukar lyfta fram flera saker: invandringen, brottsligheten, wokevågen och fentanylkrisen. Men framför allt ekonomin. Fabriker stänger, jobb flyttar ut, Kina utgör ett hot och USA lägger för mycket pengar på att skydda sina allierade, som tackar genom att sätter upp tullar som missgynnar USA. Så hur är det egentligen ställt med USA:s ekonomi? Utifrån sett: inte så dåligt som Trump får det att låta.

Nobelpristagaren Paul Krugman beskrev i januari den ekonomi som Donald Trump då tog över som en guldlocksekonomi där det mesta var i balans. Tillväxten 2024 låg på 2,8 procent, inflationen på 2,9 procent och arbetslösheten 4,1 procent, en nivå som brukar kallas naturlig i USA. Den amerikanska ekonomin är dynamisk, landet återhämtar sig snabbt efter kriser och företagens vinster är höga. Paul Krugmans tips till Trump var att göra få förändringar: “om det inte är trasigt, laga det inte”. 

En jämförelse mellan USAs ekonomi 2016 och 2024 visar att landet rullade på bra både under Trumps och Bidens presidentperioder, med ett hack i kurvan under pandemin. Den genomsnittliga årliga BNP-tillväxten var 2,7 procent mellan 2017 och 2019 och 2,6 procent mellan 2022 och 2024.

Inflationen var klart lägre under Trump, delvis beroende på faktorer utanför Bidens kontroll, som covid och Ukrainakriget. Det tvingade Fed att höja räntan, vilket satte spår hos amerikanska hushåll, som lånat ansenliga summor pengar under åren när räntorna var låga. Hushållens skulder uppgick till 61,7 procent av BNP i december 2024, väsentligt lägre än i Sverige där siffran är cirka 90 procent. Arbetslösheten steg under covid, men har annars varit låg. Under Trumps första år sjönk den från 4,7 till 3,5 procent, under Biden sjönk den från 6,4 till 4,1. Fler jobb skapades under Biden och jobbsiffran ligger idag 15 procent högre än under de bästa åren med Trump. Så långt ser alltså det mesta bra ut.  

Ändå är många amerikaner missnöjda med det ekonomiska läget. Det kan bero på att ekonomin under Trump 1 fick ett uppsving efter åren med svag tillväxt under Barack Obama. Det kan också vara en följd av att börsen gick något starkare under Trump, men det har sannolikt även sin förklaring i Trumps ihärdiga påståenden att ekonomin “gick åt helvete” under Biden. I maj 2024 lät brittiska The Guardian genomföra en undersökning som visade att tre av fem amerikaner felaktigt trodde att USA befann sig i en lågkonjunktur. En majoritet la skulden på Biden-administrationen. Samtidigt saknar inte USA ekonomiska problem. Klyftorna har ökat sedan åttiotalet och parallellt har medelklassen minskat, enligt analysfirman Pew Research Center. I början av sjuttiotalet räknades 61 procent av amerikanerna till medelklassen, 50 år senare hade siffran sjunkit till 50 procent. Medelklassens andel av de totala inkomsterna har också fallit, liksom deras andel av landets samlade förmögenhet.

Det som utmärker medelklassen är dess förmåga att betala för bra boende, adekvat sjukvård och god utbildning till barnen, där boende är det allra viktigaste. Och att finansiera boendet har blivit svårare för många amerikaner. Statistik från Atlanta Fed visar att bostadspriserna är relativt sett högre nu än före bostadsbubblan 2008, trots markant högre räntor då. En genomsnittlig amerikan behöver lägga 42,9 procent av sin inkomst för att ha råd med ett hus till medianpris.

Forskning från University of Southern California och Colombia pekar också på att statistikerna tenderar att glömma den lägre medelklassen. Medan de som har det allra sämst ställt har fått tillgång till fri sjukvård, bostadsbidrag och matkuponger, har den lägre medelklassen halkat efter. Deras inkomster har stigit marginellt och färre äger sina bostäder i dag, vilket gör förmögenheterna lägre. Samtidigt har folkhälsan försämrats och just hälsan börjar bli ett rejält problem för många amerikaner. 

“Amerikaner i den lägre medelklassen förväntas ha omfattande vårdbehov under en större andel av sina återstående år i livet – men utan att ha större ekonomiska resurser för att hantera dessa behov än liknande grupper hade för 20 år sedan”, sa Dana Goldman, en av artikelförfattarna.

I den andra änden av den USA:s ekonomi, på den federala nivån, finns också en rad bekymmer där det mest påtagliga är det växande budgetunderskottet. Det fortsatte öka under både Trump och Biden och även om USA kan finansiera det med förhållandevis låga räntor – en följd av att dollarn är världens reservvaluta och efterfrågan på amerikanska statspapper därför är stor – oroar sig allt fler ekonomer för att lånekarusellen inte är långsiktigt hållbar. Statsskulden uppgår nu till 124 procent av BNP och räntekostnaderna utgör 13 procent av den federala budgeten, mer än vad som läggs på försvaret. Donald Trump återkommer också ständigt till USA: stora handelsunderskott. Landet importerar långt mer än det exporterar, delvis en följd av att många amerikanska företag har flyttat sin tillverkning till Kina eller andra låglöneländer plus att dollarn är så stark.  

Ett annat problem som upptar den nuvarande administrationen är USA:s krympande andel av världsekonomin. År 1960 utgjorde den 40 procent av den globala kakan och 2023 var samma siffra 26 procent. Men nedgången har inte varit linjär och USA har klarat sig bra, om man väger in tillväxten i utvecklingsländerna de senaste åren. Kinas andel av världsekonomin har stigit från 4 till 16 procent, något Donald Trumps ekonomiska rådgivare oroar sig över. Presidenten har samlat ett stort antal ekonomer omkring sig. Några namn är nya, andra var med redan under förra tiden i Vita huset. Genom att titta närmare på dem får man en bild av vad administrationen vill åstadkomma och dess förutsättningar att lyckas.

Viktigast är finansministern Scott Bessent, Stephen Miran som är ordförande i presidentens ekonomiska råd samt handelsministern Howard Lutnick. Dessutom har Kevin Hassett, ordförande i ett annat ekonomiskt råd, utrikeshandelsspecialisten Peter Navarro samt budgetchefen Russel Vought stort inflytande.

Republikanernas syn på frihandel är delad, det visar det konservativa idéprogrammet Project 2025 som lades fram inför presidentvalet. Där har två ekonomer har skrivit om handel där den ene, Kent Lessman, är en varm förespråkare av frihandel, medan den andre, Peter Navarro, anser att USA behöver tullar. Och ja, det är den senare som Trump har valt som rådgivare i handelsfrågor. Navarro anser att USAs dominerande ställning i världen – och i förlängningen demokratin – hotas av framför allt Kina. Enligt Navarro hänger ekonomisk, politisk och militär makt ihop och för att bevara sin position måste USA stärka sin tillverknings- och försvarsindustriella bas och öka kontrollen över leveranskedjorna.

Han ser den nuvarande världsordningen som ett hot mot USA och pekar ut institutioner som är den liberala världsordningens fundament – som FN:s frihandelsorgan WTO – som skadliga. Deras “most favored nation”-regler, som stipulerar att USA inte kan ha låga tullar gentemot strategiska partners utan att också ha det mot ekonomiska rivaler som Kina, missgynnar USA anser Navarro som vill sätta hårt mot hårt mot kineserna, som han ser som opålitliga och ständigt bryter mot överenskomna regler. De förfalskar, piratkopierar och mixtrar med sin valuta för att hålla sin export uppe och importen nere. I grunden är frihandel bra, anser Navarro, men den fungerar inte om den ena parten fuskar.

Dollarns ställning är också ett återkommande tema hos den nya administrationen. Att den är världsvaluta gör den efterfrågad och därmed stark. Fördelen är att den därför kan användas som påtryckningsmedel, nackdelen är att den höga växelkursen hämmar exporten. Valutan är ovan nämnde Stephan Mirans käpphäst. Han har skrivit A User’s Guide to Restructuring the Global Trading System, där han tar upp konflikten mellan att förse omvärlden med dollar genom import och det oundvikliga tryck uppåt på växelkursen som det innebär, vilket förstås försvårar exporten. Situationen leder till konstanta handelsunderskott.  

Miran vill ha något som liknar Plaza-överrenskommelsen från 1985. Då enades USA med flera allierade länder om valutainterventioner för att försvaga dollarn. För att få andra länder att gå med på en ny uppgörelse vill Miran att USA hotar med både tullar och uteslutning från USA:s kärnvapenparaply. För att tullarna inte ska spä på inflationen, krävs enligt Miran lägre energikostnader. Det kan förklara Trumps utspel om att borra mer olja: men också hans hot om höga tullar mot Kanada, som står för en ansenlig del av USA:s import av olja och gas. USA kan då lätta på tullarna i utbyte mot lägre energipriser.

Miran har flera förslag på hur själva genomförandet av valutainterventionerna ska ske, men det mesta är tekniskt komplicerat och kräver ett lugnt och strategiskt genomförande. Återstår att se om Trump har tålamod till detta.

Rådgivaren Kevin Hassett är en annan gammal trotjänare. Han vill få fart på ekonomin och få ner statsskulden. Han har forskarbakgrund och har skrivit artiklar om vilken typ av skattesänkningar som gynnar ekonomin. Han hävdar att bolagsskatter sätter tryck på arbetarnas löner och har föreslagit att företag ska få göra större skatteavdrag för att få de ekonomiska hjulen att snurra snabbare. Han har dessutom analyserat 100 länder som velat komma till rätta med sina budgetunderskott och dragit slutsatsen att man har betydligt större chans att lyckas om man skär i utgifterna, än om man höjer skatterna.

Handelsminister Howard Lutnick är liksom Trump och Navarro en varm förespråkare av tullar. Tidningen Fortune skrev visserligen att han i slutna rum har kritiserat Trump för dennes aggressiva tullhot mot Kanada och Mexico, men offentligt har han försvarat dem.

Russell Vought är den enda som har kvar samma roll nu som han hade under Trump 1. Han är en religiös nationalist vars hjärtefråga är att minska staten. ”Jag vill krossa den djupa staten. Jag tror att det finns många olika sätt att göra det,” sade han till CNN vid ett möte strax före valet.

Han vill att Vita huset ska frysa utgifter godkända av kongressen och avskaffa anställningsskyddet för tusentals tjänstemän. Även han har skrivit ett inslag i Project 2025, där han vill att presidenten ges ökade befogenheter att ta kontroll över byråkratin. Hans förslag är drastiska, men de ska igenom kongressen och Högsta domstolen, innan de blir verklighet.  

Donald Trumps val av finansminister är kanske det som förvånat mest. Scott Bessent är den minst radikale av Trumps ekonomiska rådgivare. Han vill dock skära i budgeten och ha kvar dollarn som reservvaluta. Han anser också, liksom Miran, att USA:s allierade ska förmås att lägga om kortfristiga innehav av amerikanska statspapper till långfristiga, för att få vara kvar under kärnvapenparalyet. Han är mindre positiv till tullar än flera av de övriga, men anser att de bör användas som påtryckningsmedel och har försökt försäkra Wall Street om att presidentens hot om tullar bara är en förhandlingstaktik. ”Min allmänna uppfattning är att han i slutändan är en frihandelsvän,” sa Bessent till Financial Times i höstas. ”Det handlar om att eskalera för att sedan de-eskalera.”

Exakt vad som är Donald Trumps plan kan vara svårt att utläsa av hans många utspel. Men att trycka tillbaka Kina, öka den inhemska varuproduktionen, krympa staten och bevara dollarn som reservvaluta – fast ändå försvaga den för att få fart på exporten – är några idéer som förenar flera av Trumps rådgivare. De flesta är nationalister snarare än globalister. Om den liberala världsordningen måste överges för att nå målen, så må det vara. Tullarna har ett värde i sig, men är framför allt användbara som påtryckningsmedel i förhandlingar. Hur väl genomtänkta är då hoten och utspelen? Intervjun i Playboy för 35 år sedan kanske ger en vägledning. Finns det någon master plan när du gör “deals” eller improviserar du?, frågade reportern.

”Det är mycket mer improviserat än folk kanske tror”, löd Donald Trumps svar.

***

Läs även: ”Det vore en katastrof för vår säkerhet”

Läs även: Trump vill hålla Kina borta från Grönland