Trumps klimatpåverkan kan bli mindre än väntat

Knappt hade Donald Trump svurit presidenteden förrän han undertecknade ett dekret som aviserade att USA för andra gången lämnar Parisavtalet, FN:s klimatplan. Det får konsekvenser, men förmodligen är signalvärdet större än de faktiska förändringarna. I den notoriskt komplicerade världen av klimatförhandlingar var Parisavtalet 2015 en framgång. Man hade nu ett globalt avtal där alla lovade göra något, och där det fanns ett övergripande mål: att begränsa uppvärmningen till högst 2 och helst 1,5 grader, jämfört med förindustriell tid. Dessutom var nyckelspelaren USA med, till skillnad från Kyotoavtalet.  

För att klara 1,5 grader är hypotesen att utsläppen måste toppa senast i år för att sedan minska med hela 43 procent till 2030. Det finns inga bindande krav i själva avtalet på hur detta ska gå till. Modellen är ett slags beting. Alla länder förbinder sig att lägga fram nationella planer för hur avtalets mål ska nås. Dessa utvärderas vart femte år, och tanken är att de steg för steg ska bli mer ambitiösa. Sveriges nationella mål är att inte ha några nettoutsläpp alls 2045. 

Under Joe Bidens presidenttid sattes USA:s nationella klimatmål högt: 66 procent mindre utsläpp 2035 jämfört med 2005. Då klubbades också ett paket med skattelättnader och regeländringar som gynnar fossilfri energi. Men samtidigt blev USA under dessa år världens ledande olje- och naturgasproducent. Den kontroversiella metoden fracking fortsatte i samma tempo som tidigare.  

Och förra gången Trump beslöt hoppa av Parisavtalet visade det sig mer motståndskraftigt än många befarade. Det ska dock sägas att USA i praktiken bara var ute på riktigt i drygt tre månader. Avtalet trädde i kraft i november 2016, och inget land fick ansöka om utträde under de tre första åren. När USA väl gjorde det följde en karenstid på ett år och när den hade passerat var Trumps tid i Vita huset nästan slut för den gången. 

Det är oklart om USA också denna gång respekterar ettårsregeln, eller om Washington tänker runda den. I Trumps nya dekret nämns den inte. Om regeln följs förväntas USA lämna in ännu en nationell klimatplan vid FN:s klimattoppmöte i Brasilien i november. Det skulle bli den sista, om utträdet permanentas. 

Parisavtalet är inte hela FN:s klimatapparat. Det är ett ytterhölje. Stommen är FN:s klimatkonvention, UNFCCC, och den har Trump inte flaggat för att lämna. Konventionen gäller för alla länder, även de som inte godkänt Parisavtalet. Att gå ur den vore svårare och skulle sannolikt kräva kongressens godkännande. Men det vore en ”skillnad i art, inte bara i grad”, som förra presidenten Barack Obamas klimatrådgivare Nathaniel Keohane uttrycker det. 

Att ett USA under Trump skulle kunna gå ur Paris igen har funnits i kalkylerna i resten av världen. På det senaste klimattoppmötet, som hölls efter USA-valet i november, löd refrängen att avtalet skulle överleva ändå. De länder som är kvar efter USA:s avhopp representerar trots allt mer än 90 procent av de globala utsläppen. Mellan refrängerna på mötet antyddes dock att Trumps återkomst har gett fossiljättar som Saudiarabien, Ryssland och Kina råg i ryggen. En tidigare skrivning om att fasa ut fossila bränslen så snabbt som möjligt upprepades inte i slutdokumentet. 

En annan faktor som oroar klimataktivister är att det politiska landskapet har ändrats sedan 2017. I flera västländer har tonvikten skiftat mot mer jordnära prioriteringar än globala avtal. Många av de politiker som stått på klimatbarrikaderna är borta eller på väg ut. Ska Trumps beslut smitta av sig denna gång? Om fler tunga länder ställer sig utanför kan avtalet börja tappa relevans. Men om en smittoeffekt uteblir har USA bara sällskap av Iran, Libyen och Jemen. Avtalets motståndskraften lär visa sig senast vid FN:s klimatkonferens i Brasilien i höst. 

Det kan noteras att Trump i sitt beslut egentligen inte hänvisar till klimatskepsis. Hans främsta argument är affärsmässigt, som så mycket annat i hans idévärld. Inför trogna anhängare på Capitol One-arenan i Washington i måndags sade han att det inte funkar att skära ner klimatutsläpp om inte alla gör det. ”USA kommer inte att sabotera för sina egna industrier samtidigt som Kina får förorena utan konsekvenser.” Det var ett eko av George Bushs skäl för att hålla USA utanför Kyotoavtalet. Ironiskt nog överlämnar USA nu sin tunga roll i de globala klimatförhandlingarna till sin främsta rival, Kina, som numera är den klart största utsläpparen. 

Även om Trump vann både antalet elektorsröster och folkmajoriteten är USA fortfarande ett polariserat land. Fristående aktörer kan fortsätta att arbeta med att skära ner utsläpp. Förra gången det begav sig gick 24 delstater, som representerar 60 procent av USA:s ekonomi, samman i en allians om att följa Parisavtalet. De lovar också att försöka nå Bidens nationella klimatmål. Enligt en studie kan det näst intill lyckas enbart genom insatser från ”starka icke-federala aktörer”. 

De praktiska och politiska konsekvenserna av USA:s avhopp är en sak. Men oavsett vad olika länder väljer att göra finns ett par avgörande frågor, som riktar ljuset mot själva meningen med Parisavtalet. FN konstaterar att de löften som avgivits hittills är ljusår från att kunna nå det ambitiösa övergripande målet. Men klimatutsläppen är på väg ner, och frågan är hur mycket sämre det skulle gå utan Parisavtalet. 

Ta USA:s utsläpp som exempel. De minskade med 16 procent 2007–2022, till stor del på grund av att man gick över från kol till naturgas. Trumps ”kolrenässans” under förra perioden blev till noll och intet, eftersom kol inte längre är lönsamt i USA. inte ens i Kina ökar längre kolanvändningen. De globala klimatutsläppen per person toppade för 13 år sedan. Om markanvändning tas med i kalkylen toppade de redan på 1970-talet. De totala utsläppen ökar förvisso ännu något – med 0,8 procent 2024 – men enbart på grund av befolkningsökningen. Och den klingar också av. 

Och vad betyder egentligen utsläppen för temperatur och väder? Den frågan är för stor för att avhandla här, men ändå är den central för all klimatpolitik. Låt oss bara konstatera att vetenskapen om vad som påverkar klimatet inte är avgjord. På sätt och vis har FN blandat bort korten genom att ha ett temperaturmål i stället för ett utsläppsmål. Precis hur mycket temperaturen stiger vid olika halter av koldioxid i atmosfären vet nämligen ingen. 

***

Läs även: Klimatalarmismen kan snart vara ett minne blott

Läs även: Första motorn som går av sig själv