Rökridå för Trumps klimatvägran

Först uppsägningen av det asiatiska handelsavtalet Trans Pacific Partnership. Sedan uppsägning för omförhandling av det nordamerikanska handelsavtalet, NAFTA. Och i förra veckan beskedet från USA:s president Donald Trump att landet drar sig ur Parisavtalet. Därmed vänder världens största ekonomi ryggen åt de åtaganden som Barack Obama gjorde för att minska USA:s utsläpp av växthusgaser samt bidra till att finansiera klimatomställningen i utvecklingsländerna.

Ord har uppenbarligen betydelse för Donald Trump. Ingen kan längre tvivla på det. För i alla de nämnda tre fallen har presidenten genomfört det han sa att han skulle göra under sin valkampanj. Och i synnerhet Parisavtalet som undertecknades av alla världens länder – utom Syrien och Nicaragua – i december 2015, handlar mest om ord. Varje medlemsland har nämligen själv fått formulera de åtaganden det ikläder sig för att minska utsläppen av växthusgaser. De rika länderna har även förklarat hur de vill stödja motsvarande utveckling för fattiga länder. Det finns inga direkta sanktionsmöjligheter att ta till mot länder som inte lever upp till sina egna åtaganden.

Donald Trump skulle således lika gärna ha kunnat låta USA vara kvar i Parisavtalet, men strunta i att leva upp till det. Men symbolhandlingar är uppenbarligen viktiga för att visa väljarna att han menar allvar med sitt »America First«. För faktum är att Trumps val att säga upp det senaste Parisavtalet från 2015, men inte FN:s underliggande klimatavtal från 1992, gör att det kommer att dröja ända fram till december 2020, tre år från undertecknandet och plus ett år till för att uppsägningen ska effektueras. Det blir alltså i samband med USA:s nästa presidentval. Den som då väljs kan antingen fullfölja Trumps utträde eller ansluta USA igen, vilket bara skulle ta någon månad.

Fram till dess är emellertid USA formellt bundet av Parisavtalet och de åtaganden som president Obama iklädde landet. Huvudåtagandet är att minska landets utsläpp av växthusgaser med en dryg fjärdedel till 2025, jämfört med nivån 2005. Till det kommer att sätta upp en fond för klimatomställningen i fattiga länder. Samtidigt har Trumpadministrationen visat att den inte har för avsikt att leva upp till avtalet. Uppsägningen kan därmed sägas ge viss legitimitet åt hur USA agerar i praktiken.

Men det är ett vågspel från president Trumps sida att gå emot något som det råder en så bred internationell samsyn runt. Nicaraguas vägran att underteckna avtalet var för att landet ansåg att det inte gick tillräckligt långt. Och Syrien har haft annat att tänka på. För även om det saknas direkta sanktioner att ta till mot USA så är det fritt för andra länder att vidta motåtgärder som annars inte skulle godkännas av världshandelsorganisationen WTO. De kan belägga amerikanska varor med en klimattull, även om det också skulle kräva bred internationell uppslutning för att få någon effekt på en sådan ekonomisk jätte och viktig handelspartner.

Ur det perspektivet – plus säkert i många fall också en genuin önskan att bidra till ett bättre globalt klimat – blir det begripligt att många amerikanska storföretag öppet har gått emot Trumps åtgärd. Begreppet »Made in USA« har fått en vidhängande, och inte helt angenäm, rökdoft.