Trumps triangeldrama

Kväll i Florida, den 6 april. Strax innan Donald Trump satte sig för att äta middag med Kinas president Xi Jinping, beordrade han sin militär att bomba den syriska regimens flygfält med 59 kryssningsmissiler. Detta fick Xi reda på förstvid efterrätten. Han stelnade till och tystnade i tio sekunder, och bad sedan tolken upprepa vad som just skett.

För Xi var denna första träff med USA:s nya ledare en möjlighet att framhäva Kinas nyvunna styrka och ambitioner. Mötet överskuggades nu i stället av den första amerikanska bombattacken hittills mot Syriens regim. Rubriker världen över uppmärksammade främst att Trump bjudit in Kinas president till USA, för att sedan bokstavligt talat bomba en kinesisk allierad vid middagsbordet.

Sedan 2011 har Kina vid sex tillfällen röstat med Ryssland i FN:s säkerhetsråd för att blockera resolutioner gällande Syrien. Förra sommaren besökte en kinesisk amiral Damaskus, för att utlova ökat militärt bistånd och utbildning av diktatorn Bashar al-Assads trupper. I en intervju i mars i år kallade Assad Kina för »en riktig vän« som alltid går att lita på.

Det tog 24 timmar innan statliga kinesiska medier rapporterade om attacken. Först efter att Xi lämnat amerikansk mark skrev nyhetsbyrån Xinhua om bomberna som en handling »från en försvagad politiker som behöver visa sina muskler«. Byrån sa även att Trump beordrat det hela för att ta död på ryktet att han är ryssvän.

Xinhua valde att inte ens nämna Nordkorea, men flera kinesiska analytiker uttryckte snart uppfattningen att Donald Trumps tajmning var medveten: Attacken mot Syrien var en varning för vad som kunde ske i Nordkorea om kineserna vägrade hjälpa till med att stoppa landets kärnvapenprogram.

Dessa farhågor ökade då den amerikanske presidenten – strax efter att Xi lämnat USA – beordrade hangarfartyget USS Carl Vinson att sätta kurs mot den koreanska halvön, samt dödade minst 94 islamistkrigare genom att släppa den största icke nukelära bomb som hittills använts, »Mother of all bombs« i östra Afghanistan.

Paul Haenle, tidigare amerikansk diplomat med fokus på Kina, har framhållit hur Trump i början uppfattades som »en papperstiger« av ledarna i Peking. Dels hade han misslyckats med flera inrikespolitiska vallöften, till exempel sjukvård och migration, och dels hade han avstått från att brännmärka Kina som valutamanipulatör, och vikt ner sig gällande Taiwan under sitt första telefonsamtal med Xi.

Men jättebomber och hangarfartyg kan ändra på det. »Kinas president måste nu dra slutsatsen att Trump är en beslutsam amerikansk president som inte tvekar att använda USA:s styrka, inklusive militär styrka«, kommenterade Bonnie Glaser, ordförande för China power project vid tankesmedjan Center for Strategic and International Studies. Och veckan efter attacken mot Syrien  avstod Kina från att rösta i FN:s säkerhetsråd om ett fördömande av Assads användning av kemiska vapen.

Enligt Glaser uppfattade många att Barack Obamas administration inte var villig att använda militär styrka för att backa upp sina hot, vilket kan vara huvudanledningen till Kinas snabba och våghalsiga expansion med konstgjorda öar i Sydkinesiska havet. Glaser tror nu att Trump kommer att behandlas med större respekt, samt att hans handlingar kan få Kina att tveka inför militär upptrappning i Sydkinesiska havet eller Taiwan.

Detsamma gäller Nordkorea, vars kärnvapenprogram möjliggjorts av de senaste årtiondenas ekonomiska stöd och diplomatiska skydd från Kina. Låt vara att Kina inte kan styra över diktatorn Kim Jong-un, men dess ekonomiska makt över den isolerade grannen är otvivelaktig. Kina står för 90 procent av Nordkoreas totala handel, en handel som dessutom mer än tiodubblats de senaste 15 åren, och ökade med 37,4 procent under årets första kvartal. Dessutom har kinesiska banker och finansinstitut gett Nordkorea tillgång till internationella marknader.

I mars visade en FN-utredning att Kina, trots sanktioner, länge har försett Nordkorea med teknologi som varit absolut nödvändig för utvecklingen av landets kärnvapenbestyckade missiler.

Det ekar därför ihåligt när Kina återigen manar alla parter till lugn och dialog när spänningarna stiger på den koreanska halvön. Professor Richard Gunde vid University of California jämförde rent av situationen med eftergiftspolitiken mot Nazityskland och Neville Chamberlains tal om fred i vår tid 1938.

Men Donald Trumps retorik om att om nödvändigt handla på egen hand för att stoppa Nordkorea, verkar ändå ha satt fart på kineserna. I slutet av februari lovade Kina, återigen, att sluta importera kol från Nordkorea. Men det var först den 7 april – samma dag som Syrien bombades – som Kinas tullmyndighet utfärdade en officiell order om att inte ta emot detta kol. Snart sågs flera nordkoreanska fartyg återvända från kinesiska hamnar med full last.

Sista veckan i april har bränslepriserna också ökat i Nordkorea, vilket tyder på minskad oljeimport från Kina. Ett aldrig tidigare skådat ordkrig mellan de båda kommunistländernas statsmedier har vidare utspunnit sig, och Air China slutade flyga till Pyongyang efter Nordkoreas misslyckade provskjutning av en missil den 16 april.

Samma dag landade USA:s vicepresident Mike Pence i Sydkorea, där han under ett besök vid gränsområdet underströk att »ingenting är uteslutet« vad gäller hanteringen av Nordkorea. Då Nordkorea hotade att sänka USS Carl Vinson skickade USA genast en av sina bästa ubåtar att lägga  till vid en hamn i Sydkorea.

Sedan Xi lämnade USA har minst två telefonsamtal ägt rum mellan honom och Trump, som ofta pratar om sin »goda personkemi« med Xi. Men samtidigt som Trump uttrycker hopp om Kina som en del av lösningen, gör han även klart att den pågående utvecklingen inte är acceptabel.

Någonting är i görningen. För under onsdagen kallades hela amerikanska senaten till ett ovanligt, slutet lägesmöte om Nordkorea. Och under fredagen, då Fokus  når läsarna, ska USA:s utrikesminister hålla ett liknande möte med FN:s säkerhetsråd.

Förvisso kan Trumps tuffa linje framstå som vårdslös. Men den har redan tvingat ytterligare en vårdslös aktör, Kina, att kompromissa mer än under det senaste årtiondets avvaktande amerikanska återhållsamhet.