Turbulent i Turkiet

Turkiets Sverigeambassadör, som skickats hem sedan Sveriges riksdag med knapp marginal röstat igenom att massakrerna på armenier under första världskriget bör kallas för ett folkmord, återvände till Stockholm efter bara några veckor. Det gjorde också ambassadören i USA, som skickats hem av samma anledning. Det innebär inte att frågan är utagerad och på lördag hålls stora manifestationer runt om i världen för att uppmärksamma 95-årsdagen av det armeniska folkmordet.

Men premiärminister Recep Tayyip Erdogan har egentligen viktigare saker att tänka på. Lite i skymundan av det internationella jättebråket om att folkmordsklassa massakrerna på armenier rullas det just nu upp en inhemsk politisk skandal av enorma mått. En affär som innehåller planer på att störta regeringen och genomföra ett militärt makt­övertagande.

Planerna på att störta religiöst färgade regeringspartiet AKP avslöjades av dagstidningen Taraf i februari i år. Utredningen har pågått i flera år och hittills har ett par hundra personer gripits av polisen, misstänkta för inblandning.

Det var i början av 2008 som den turkiska säkerhetspolisen sprängde ett terrornätverk bestående av ett trettiotal personer. Bland dessa fanns några av samhällets verkliga stöttepelare och högt uppsatta militärer och advokater. Terrorgruppen hade inga som helst kopplingar till vare sig al-Qaida eller militant islamism. Tvärtom – i fallet Tukiet är det de sekulära och västvänliga som misstänks för terroristplaner mot det muslimska regeringspartiet AKP.

Täckmanteln för gruppen var en kyrka, där man kunnat verka ostört under lång tid. En av de gripna och sedermera åtalade för förberedelse av militärkuppen, var en medelålders kvinna som sa sig vara pr-representant för den turkisk-ortodoxa kyrkan.

Ergenekon, som gruppen kallar sig, representerar »den djupa staten«, en samling jurister, militärer och byråkrater som säger sig förvalta arvet efter landsfadern, den sekulära Kemal Atatürk. Namnet Ergenekon kommer från en mytologisk plats i bergskedjan Altaj, där den turkiske ledaren Bumin Khan enade det turkiska folket. Om man ska tro legenden så utrotades en hel turkisk stam i Ergenekon, bortsett från ett enda litet barn. En varghona tog sig an uppfostran av människobarnet som sedan fortplantade sig (oklart hur) och så fick den nya turkiska stammen hjälp av ännu en varghona att finna vägen ut ur det oländiga bergsområdet.

Bara sedan i februari har tre stora massgripanden genomförts simultant på olika ställen i landet. Ett fyrtiotal av de 70 gripna i den första omgången åtalades men släpptes på fri fot av en domare. Åklagaren lyckades i början av april få ett domstolsbeslut om att 21 av dessa skulle placeras i häkte igen i väntan på rättegång.

Den 18 mars greps ett 20-tal nuvarande och pensionerade militärer. Och måndagen den 5 april 2010 greps 86 personer, majoriteten militärer, av turkisk polis. Enligt utredningen innehåller militärkomplotten, förutom planer på en statskupp, även strategier för att bomba moskéer och försök att försämra relationen till Grekland. På så viss hoppades medlemmarna i Ergenekon frammana ett inrikespolitiskt kaos som skulle bana vägen för ett militärt återtåg i den turkiska politiska ledningen.

För att förstå hur den djupa staten fungerar krävs en titt i backspegeln, till tiden efter första världskriget då det osmanska riket gått under. 1920 fick de förlorande turkarna skriva under ett i deras ögon mycket förnedrande fredsavtal, som innebar att landet skulle styckas upp mellan de fyra segrarna Storbritannien, Frankrike, Italien, Grekland.

Men Kemal Atatürks motståndsrörelse lyckades förhindra delningen, vilket gjorde honom omåttligt populär och tillät honom att genomföra en modernisering av landet i auktoritär anda. Frankrike stod modell för det nya Turkiet, en enorm och centraliserad statsapparat infördes och ut åkte det gamla – såväl lagstiftning som alfabet, tideräkning och pluralism. Denna ordning var relativt ohotad fram till 2002, då det muslimska rättvise- och utvecklingspartiet AKP överraskande vann valet. 2007 upprepades segern, till Atatürks efterföljare, samhällseliten inom den djupa statens stora förtvivlan.

Den sekulära militärens företrädare och sympatisörer hävdar att den moderata religiösa regeringen använder Ergenekon som ett vapen i kampen mot sina politiska motståndare. Deras anklagelser att AKP-ledningen försöker skapa en renodlat islamistisk stat fick nytt bränsle av de konstitutionsreformer som regeringen nyligen presenterade. Regeringen under ledning av Recep Tayyip Erdogan hävdar att de föreslagna reformerna av författningen kommer att göra Turkiet både mer demokratiskt och mer EU-anpassat.

Oppositionen å sin sida, hävdar att reformförslagen hotar demokratin eftersom de stärker regeringens ställning över den dömande makten. Förutom reformförslag av rättsväsendet vill Erdogan att militären ska kunna ställas till svars i civila domstolar samt göra det svårare att förbjuda politiska partier. Oppositionen är uppretad över att regeringspartiet AKP sedan det kom till makten 2002 har ökat andelen partianhängare i statsförvaltningen. AKP anklagas för att planera ett islamistiskt maktövertagande och var därför nära att förbjudas 2008.

Och reformkritikerna har fått visst stöd av president Abdullah Gül, som varnat sin premiärminister och partikamrat för att de föreslagna förändringarna är alltför genomgripande och förhastade.

I måndags startade debatten i parlamentet, en debatt som väntas pågå i flera veckor. Om regeringen inte lyckas skrapa ihop tillräckligt stor majoritet i parlamentet så kan det bli aktuellt med en folkomröstning.

Religionen och militären är ständigt närvarande inom den turkiska politiken. Enligt den turkiska grundlagen får presidenten inte göra politik av sin religiösa tillhörighet. De sekulära kemalisterna har sedan Abdullah Gül tillträdde på presidentposten 2007 varit övertygade om att det är precis vad som kommer att hända med en troende muslim, vars fru dessutom bär huvudduk, på denna post. I kemalisternas ögon är president Gül och premiärminister Erdogan på väg att göra Turkiet till en islamistisk stat.

Islam, som tidigare varit den gemensamma nämnaren för turkar ur olika samhällsskikt, förlorade denna roll i och med den nya, sekulariserade och högutbildade klass som Atatürk skapade. Den största religiösa gruppen, sunnimuslimerna, fann sig aldrig riktigt tillrätta i Atatürks nya, sekulära samhälle.

Det gjorde inte heller kurderna, som inte kände sig hemma i den superturkiska staten. Det förklarar varför anhängare till det religiösa AKP-partiet och den kurdiska befolkningen i dag är mest positivt inställda till ett turkiskt EU-inträde. De ser EU som en garant för att deras religiösa och politiska intressen ska tillvaratas. I stället är det i Atatürks eget parti, det republikanska folkpartiet CHP, och inom den turkiska armén, som motviljan mot EU är som starkast. Paradoxalt nog, eftersom Kemal Atatürk skapade CHP i hopp om att Turkiet skulle närma sig övriga Europa.

Men de turkiska medlemsförhandlingarna går trögt. De inleddes 2005, men hittills har Turkiet bara inlett förhandlingar på 12 av de 35 områden som finns. I en EU-rapport från oktober 2009 påtalas brister både när det kommer till demokrati, sociala och politiska rättigheter. Dessutom kritiseras landets rättsväsende för att vara godtyckligt.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel har föreslagit ett så kallat priviligierat partnerskap i stället för ett fullvärdigt turkiskt EU-medlemskap. Även Frankrikes president Nicolas Sarkozy är skeptisk till att bjuda in Turkiet i EU-klubben. Men för den turkiska regeringen finns inget alternativ till ett fullvärdigt medlemskap.

De senaste månaderna har EU-frågan överskuggats av Ergenekon-härvan. Med tioårsintervaller har den turkiska militären störtat sittande regeringar och presidenter: 1960, 1970 och 1980. Ännu är det för tidigt att säga vilka inrikespolitiska konsekvenser massgripandena kommer att ha på det turkiska politiska landskapet.

Den turkiske politiske kommentatorn och författaren Mustafa Akyol tror att militärens makt nu är på väg in i en tredje fas. I den första fasen, mellan 1960 och 2002, var militären dominant och onåbar. Från 2002 och fram till början av Ergenekon-härvan hade militären förlorat en del av sitt inflytande men var fortfarande onåbar. Sedan dess, med utvecklingen och massgripanden och avslöjanden om Ergenekons planer på en militärkupp, har Turkiet gått in i en tredje fas. Nu börjar även de mäktigaste elementen inom militären frukta att ställas inför rätta. Ännu är denna fas bara i sin linda, men den djupa staten har i alla fall uppvisat de första tecknen på att börja rämna.

Cypern spökar igen

I söndags vann utmanarkandidaten Dervis Eroglu det turkcypriotiska presidentvalet. Den sittande presidenten Mehmet Ali Talat fick se sig slagen av Eroglu, som fick 50,4 procent av rösterna. Segraren förespråkar en mer permanent delning av Cypern än den som finns sedan krisen 1974. Eroglu vill att den turkcypriotiska och den grekcypriotiska delen av ön går samman i en konfederation, ett statsförbund. Denna ståndpunkt kan sätta käppar i hjulet för Turkiets planer på ett EU-medlemskap. Landet står ensamt om att erkänna norra delen som en självständig stat, och grekcyprioterna, som företräder Cypern i EU, har sedan länge meddelat att de tänker blockera ett turkiskt medlemskap så länge Cypern är en delad nation. EU erkänner inte den turkcypriotiska norra delen som ett eget land, och denna del av Cypern är därför helt beroende av Turkiet. Både för ekonomiskt och militärt stöd. Och detta stöd får EU att se rött.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt hör till dem som varnat för att fredsförhandlingarna mellan den turkiska och cypriotiska sidan nu kommer att rinna ut i sanden. Officiellt är Cypern trots indelningen ett enda land med medlemskap i EU. Under 1950-talet var Cypern en brittisk koloni. Grekcyprioter krigade mot britterna och det slutade med att republiken Cypern utropades 1960.

1974 utsattes ön för en grekisk militärkupp för att förhindra presidentens försök att fördröja en sammanslagning mellan republiken Cypern och Grekland. Turkisk militär invaderade, vilket ledde till delningen mellan turkiska cyprioter (norra Cypern) och grekiska cyprioter (södra Cypern). 1975 bildades »Turkiska Federala Staten« av Cypern och 1983 proklamerades Turkiska Republiken av Norra Cypern. 1990 ansökte Republiken Cypern, i praktiken den grekcypriotiska södra delen av Cypern, om fullt medlemskap i EU. 2002–2003 förhandlade de bägge lägren för att få till en återförening, men utan framgång. 2004 lade FN fram sin återföreningsplan som byggde på folkomröstningar i de två delarna. I valen antog turkcyprioterna planen medan grekerna förkastade den. Samma år blev Cypern medlem i EU.