Tusen dagar av ensamhet

»Att Kinas myndigheter behandlar en EU-medborgare på detta vis saknar tidigare motsvarighet.«

Så sa Michael Clauss, Tysklands ambassadör i Peking, efter att tio civilklädda agenter stormade in på ett tåg för att röva bort förläggaren Gui Minhai mitt framför näsan på två svenska diplomater den 20 januari i år.

Svenska myndigheter hade då, sedan mitten av oktober, fått garantier att Gui Minhai var frisläppt och fri att resa. Men någonstans längs med den kinesiska östkustens alla miljonstäder, mellan Guis födelsestad Ningbo och Peking, ändrade sig plötsligt Kinas oförutsägbara säkerhetsapparat.

De två diplomaterna skulle eskortera Gui till en läkarundersökning i huvudstaden. Under sin tid i kinesisk fångenskap sedan oktober 2015 hade han nämligen utvecklat hälsobekymmer. Motoriken hade försvunnit i vänsterhandens fingrar, vilket även började sprida sig till höger hand. Dessutom hade Gui börjat få allt svårare med balansen vid vanlig gång.

En neurolog i Ningbo gav Gui diagnosen  myotrofisk lateralskleros (ALS), en nervsjukdom som leder till gradvis förlamning genom spridning i ryggrad och hjärna, och innebär att patienten i  genomsnitt har två till fyra år kvar att leva. Hans dotter Angela Gui tror att problemen uppstått efter skador under fångenskapen.

Ett par dagar efter tågincidenten uppmanade Margot Wallström Kina att släppa Gui Minhai fri. Samtidigt var uttalandet den allra första gången under 832 dagars fångenskap som vår utrikesminister offentligt åberopade Guis frigivning. Det tog lite längre – nämligen 842 dagar – innan Wallström alls nämnde Gui på sitt mycket aktiva Twitterkonto.

Under hela denna tid ville hon inte heller, trots upprepade förfrågningar, träffa eller tala med Angela Gui på telefon.

– Jag fick aldrig någon riktig motivering av UD, förutom att Wallström inte var där eller inte hade tid. Jag fick heller ingen återkoppling, vilket gav intrycket av att ett samtal med mig inte var särskilt högt prioriterat, säger Angela Gui till Fokus.

Först efter den katalyserande tågstormningen underlät sig utrikesministern att slå dottern en signal. Då hade Angela också i ett tidigt skede blivit beordrad att inte kontakta Sveriges ambassad i Peking, utan endast UD:s kontor i Stockholm, vars bemötande hon upplever som kallt och opersonligt. .

Situationen kunde knappast ha utgjort en större kontrast mot när journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson kidnappades i Etiopien i juli 2011. När de 438 dagar senare benådades, uttryckte Schibbye en »enorm tacksamhet« för att Jens Odlander, som var ambassadör i Addis Abeba, hade arbetat »dygnet runt« med sin ambassadsekreterare Fredrik Spik för att få dem fria. De båda tjänstemännen smugglade regelbundet brev och annat mellan de fängslade svenskarna och deras familjer.

I sin bok »Tyst diplomati« (2014) avslöjade Odlander att det var just tyst diplomati som till en början användes för att försöka få journalisterna fria. Men när det inte gav önskat resultat så gjordes fallet enligt honom till en storpolitisk fråga efter bara ett par månader. Statsminister Fredrik Reinfeldt åkte sedan med utrikesminister Carl Bildt till London för att träffa Etiopiens premiärminister. Nära kontakt hölls med de anhöriga, och Bildt åkte personligen till Addis Abeba två gånger.

Men kanske än viktigare så jobbade Sverige även hårt för att andra aktörer skulle uppmärksamma fallet. Odlander framhöll i sin bok att inblandningen från USA och EU var »avgörande« för frigivningen. Att samma stöd existerar även för Gui Minhai blev tydligt efter Wallströms uttalande i januari. Hennes ord backades genast upp av USA, Tyskland och EU-delegationen i Kina.

Den tyske ambassadören Clauss förklarade öppet att alla Europas länder står bakom Sverige för att sätta större press på Kina. Han tillade att det finns en »utbredd rädsla« inom EU för att Kina annars kan behandla andra av unionens medborgare på samma vis i framtiden. Regeringen har dock inte tagit vara på denna utsträckta hand, utan i stället stretat emot när di-plomater från andra EU-länder försökt förmå Sverige till skarpare offentliga uttalanden.

Cédric Alviani, ordförande för Reportrar utan gränsers Asienkontor i Taipei, utvecklade en junidag för Fokus hur Gui utgör »ett test« från kinesiskt håll. Är Europa redo att säga ifrån? Han understryker vidare vikten av att inte vara rädd för Kina:

– Ju mer du ger till en mobbare, desto mer kommer mobbaren att kräva. Även om det kortsiktigt kan kännas som en vinst att tillmötesgå Kinas krav, så är det mer sannolikt att man i längden förlorar på sådana eftergifter.

Alviani menar att tyst diplomati endast är försvarbart om det ger snabba resultat, och därmed endast bör provas inledningsvis. Sedan är det viktigt att i stället sätta press offentligt. Han ifrågasätter därför Sveriges fortsatta passivitet rörande Gui Minhai:

– Tyst diplomati kan användas som en ursäkt för att avstå från att agera. Men det betyder i själva verket att du stödjer Kinas önskan om att vara passiv.

Vad ligger då bakom den svenska passiviteten? Sveriges handel med Kina är visserligen inte enorm: 2016 uppgick exporten till 46 miljarder kronor, vilket var 3,9 procent av Sveriges totala export och mindre än till Belgien. Men den växer fort. 2017 ökade Sveriges export till Kina med 27 procent, och under årets första kvartal har den fortsatt stiga med 33 procent. Regeringen har också en uttalad strategi att locka kinesiska investeringar, vilka även de spås nå nya rekordhöjder i år.

Bakom detta märks vissa prioriteringar. Sommaren 2017 åkte Stefan Löfven till Kina med en av de största svenska delegationerna på årtionden, inklusive flera ministrar och representanter för 60 svenska företag. I den efterföljande kommunikén på regeringskansliets webbplats listades ekonomiska samarbetsavtal som tecknats under resan – men där stod inte ett ord om att Kina låter en svensk samvetsfånge vittra bort bakom galler utan rättegång.

Det har därför varit svårt för Angela Gui att få gehör för sin önskan om ett högre tonläge från svenska myndigheter. An-gela berättar vidare hur hon sedan oktober 2017 – då Kina påstod att Gui var fri – framfört en rad specifika önskemål till UD:

– Men vad jag sa ignorerades eller togs inte på allvar. Sedan rövades pappa bort igen på tåget. Nu har jag svårt att tro att han kommer släppas inom de närmsta fem till tio åren, säger hon uppgivet.

Angela Gui säger att hon »under en lång tid hoppats, och hoppas fortfarande« att Sverige ska ta initiativ till gemensamma krav mot Kina. Liksom flera andra Fokus talat med misstänker hon att det snarast kan få motsatt effekt om Sverige håller tyst, eftersom det då är svårare för andra aktörer att gå i bräschen för detta.

Den 9 februari, ett par veckor efter tågincidenten, anordnades en »presskonferens« som i själva verket utgjorde ett tredje framtvingat erkännande från Gui Minhai i kinesisk tv.

Med polisen tätt vid sin sida sade Gui nu att Sverige försökt övertala honom att försöka fly landet via ambassaden i Peking, och därmed bär skulden för hans situation. Gui uppmanade vidare Sverige att sluta »blåsa upp« hans fall, och beklagade sig över att användas som »en schackpjäs« för svenska politiker som är ute efter billiga poäng inför höstens val genom att attackera Kina.

I utrikesdeklarationen 14 februari 2018 nämnde Margot Wallström inte Gui Minhai vid namn. På en fråga om detta i Sveriges Radio P1 Morgon samma dag, svarade utrikesministern att Sverige jobbar med »många konsulära fall«, och frågade retoriskt varför man då endast ska nämna bara ett eller två av dessa.

UD ser alltså fortfarande Gui Minhai som ett konsulärt snarare än ett politisk fall.

Sverige var ett av femton EU-länder som i mars utvisade en rysk diplomat efter mordförsöket på den brittiske dubbelagenten Sergej Skripal. Wallström sade då att »ett väldigt tydligt och omedelbart svar« behövdes efter att Ryssland brutit mot internationella regler. Ett par dagar efter giftattacken mot Skripal bröt Kina återigen mot samma slags regler genom att avvisa en läkare som rest ända från Sverige till Ningbo, trots löften om att denne skulle få träffa Gui Minhai.

Sedan början av mars har det åter varit helt tyst från Sveriges sida. Samtidigt är det tydligt hur bekymrat Kina är över uppmärksamheten kring Gui Minhai. Annars skulle man inte jobba så hårt för att sprida sin egen version av fallet.

Kinas ambassad skickade exempelvis nyligen en tjänstemän med denna uppgift till ett panelsamtal i ABF-huset. Och efter att 37 svenska tidningar i juni i år gjort ett gemensamt upprop för Gui Minhais frigivning, så kontaktade ambassaden flera av medierna för att döma ut rapporteringen om Gui som fördomsfull mot Kina.

Samma månad sände Konflikt i Sveriges Radio P1 en lång intervju med ambassadören Gui Congyou. Han hade själv kontaktat Sveriges Radio, och lät väl i radiohuset meddela att alla svenskar som vill kommentera fallet gör bäst i att först höra av sig till Kinas ambassad för fakta. I ett illa förtäckt hot sa han sedan att det kan »skada de bilaterala förhållandena allvarligt« om svenska myndigheter pressar Peking med sina synpunkter.

Under sitt tredje framtvingade erkännande sade Gui att prat om nervsjukdomen ALS endast kommit från svenskt håll. Han hade minsann fått veta av kinesiska läkare att problem med motorik och balans beror på att två ryggradskotor trycker mot nerver. Angela Gui frågar sig hur denna skada uppkommit, och noterade även att hennes far saknade en tand och såg uppsvullen ut. Enligt en ny uppmärksammad rapport från organisationen Safeguard Defenders genomförs dessa »erkännanden« i regel efter hot och tortyr..

Det är oroväckande, då så pass många politiska fångar dött av diverse åkommor i kinesisk fångenskap under de senaste åren, att misstankar höjts om att brist på adekvat sjukvård är en medveten strategi för att ta kål på dem. Det mest kända exemplet är aktivisten och Nobelpristagaren Liu Xiaobo, som i fjol avled i levercancer efter åtta år fängelse.

Lius sista önskan om specialistvård utomlands eller åtminstone i Peking avslogs. Han dog i stället på ett avspärrat sjukhus i nordöstra Kinas rostbälte, dit vare sig vänner eller medier hade tillträde.

Risken finns nu att en svensk medborgare kan gå samma öde till mötes. Samtidigt ger Sveriges tysta diplomati EU-medborgare som drar på sig den kinesiska regimens vrede en extra anledning att se sig över axeln.