Tvåsamt mot samkönat

»Jag har sagt upp kontakten med flera familjemedlemmar.« »Jag svarar inte längre på mejl från min bror.« »Den här regeringen har gjort mig militant«.

Kommentarerna fanns i tidningen Le Monde, som uppmanat privatpersoner att berätta om hur diskussionen om köns-neutralt äktenskap och homosexuellas rätt till adoption påverkat deras liv.

Nyligen röstades lagen igenom i nationalförsamlingen efter månader av allt våldsammare protester. Men motståndarna ger sig inte och har lovat att demonstrera varje vecka fram till dess att lagen träder i kraft i slutet av maj.

När proteströrelsen startade för ett halvår sedan var det den största samlingen av konservativa och högeranhängare i Frankrike på trettio år. Rörelsen samlar människor från olika bakgrund som förenas i sina traditionella, inte sällan katolska, värderingar. Men under de senaste veckorna har ett allt tydligare inslag av högerextrema grupper synts i leden. För en tid sedan misshandlades ett homosexuellt par utanför en gayklubb i Lille och förra veckan greps en person med tårgasburkar under en demonstration i Paris där politiker från såväl konservativa UMP som högerextrema Front National deltog.

De flesta är överens om att det ökade våldet på gatorna speglar det hårda tonläget i parlamentet. Högerpolitiker har anklagat regeringen för att »döda barn« genom att tillåta homoadoption. De har också jämfört homosexuella äktenskap med att gifta sig med ett djur eller ett objekt. Verbala attacker med nazistliknelser har blivit legio. Under debatterna har högerpolitiker också förhalat processen genom att föreslå tusentals, ofta bisarra tillägg såsom legalisering av polygama och incestuösa äktenskap. Detta för att markera det, i deras tycke, absurda i förslaget.

Frågan är varför motståndet är så hårt just i Frankrike. Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och som har specialiserat sig på fransk politik, menar att det är en ovanlig situation.

– Frankrike är ett väldigt polariserat och hierarkiskt samhälle. De politiska frågor som får störst utrymme är sådana som rör dessa strukturer såsom löner, pensioner och olika ekonomiska privilegier. De är också lätta att förhålla sig till längs en traditionell höger-vänsterskala. Lagen om homosexuellas rätt till giftermål och adoption är en moralfråga som går utanför de vanliga politiska skiljelinjerna.

Hon räknar upp ett antal frågor med liknande sprängkraft: anklagelser om kollaboration under andra världskriget, antisemitism, frågor rörande reproduktion och samlevnad. När sådana debatter blossar upp riskerar det politiska livet att lamslås.

Många som aldrig förut har deltagit i en demonstration har gett sig ut på gatorna de senaste månaderna. De flesta uppger att de känner sig förnedrade och överkörda av regeringen. En särskild händelse tidigare i år spädde på stämningen. Då fick en namninsamling – den största någonsin – över sjuhundratusen underskrifter för att kräva en folkomröstning om lagen. Den accepterades dock inte. Sedan dess beskrivs president François Hollande av motståndarna som en diktator. Många upplever sig vara del av »folkets röst« och hävdar att lagen i sig är odemokratisk. Och det som verkligen sticker i ögonen är inte i första hand äktenskap för samkönade (femtioåtta procent av befolkningen är för) utan deras rätt till adoption.

Enligt Marie Demker är protesterna ett uttryck för den starka katolska identitet som fortfarande genomsyrar samhället.

– Officiellt är Frankrike sekulärt men den katolska rörelsen är stark och ständigt mobiliserbar. Det finns en djup konservatism och traditionalism i vissa läger. I det gamla statsbärande gaullistpartiet som numera är en del av UMP finns en tydlig katolsk identitet, även om den gruppen är krympande, säger hon.

De flesta demonstranterna känner sig föraktade av medierna, som de tycker beskriver dem som fascistoida extremister när det i själva verket är oron för barnen som driver dem. Flera vittnar också om att det blir allt svårare att leva som troende katolik i Frankrike.

– Könsneutrala äktenskap är en liberal ideologisk fråga som i stort sett redan är vunnen i västvärlden. Nu återstår bara att genomföra den och i de katolska länderna är det svårare än på andra håll, säger Marie Demker och drar paralleller till protesterna mot abort i Portugal för några år sedan.

Varför har då dessa protester inte uppstått tidigare? Lagen om homosexuellas rätt till giftermål och adoption var ju ett av Hollandes vallöften och ett liknande förslag låg på bordet även inför förra valet. Det hamnade i skymundan under valrörelsen, säger vissa. Enskilda förslag drunknar i massan av löften som politikerna ger då, säger andra.

Klart står i alla fall att frågan är explosiv. En av proteströrelsens huvudfigurer, komikern Frigide Barjot, skanderade nyligen: »Hollande vill ha blod, han ska få det!« Den här typen av retorik menar vissa kritiker har hjälpt till att legitimera det alltmer homofoba klimatet de senaste månaderna. Företrädare för rörelsen har dock tagit avstånd från våldsbrott och homofobi och hävdar att ordvalet helt enkelt är uttryck för ilska. Frågan är hur länge den håller i sig. Förre premiärministern François Fillon har lovat att riva upp lagen om UMP vinner valet 2017. Men socialisterna pekar självsäkert på Spanien som haft lagen sedan 2005. Det ser onekligen ut som att den katolska högern har blivit frånsprungen av utvecklingen.