Tysk våldsvåg skapar ”svensk” migrationsdebatt

Förra året slogs flera dystra rekord i Tyskland. Som om inte lågkonjunktur, kriget i Ukraina och en ständigt hotande regeringskris vore nog så var våldsbrottsligheten den högsta på 15 år med 214 000 anmälda fall. Och aldrig tidigare har så många fall av särskilt otäcka brott som grov misshandel rapporterats; 154 000. Sedan året före pandemin, 2019, har den totala brottsligheten ökat med 9 procent till nära 6 miljoner fall. 

Av totalt över 2,2 miljoner gripna saknade 41 procent tyskt pass, enligt Die Welt, och i delstaten Nordrhein-Westfalen med 18 miljoner invånare har inrikesministern Herbert Reul (CDU) sagt att det är dags att öppet tala om migrationens påverkan på kriminaliteten. Överrepresentationen är tydlig: var tredje uppklarat brott i delstaten har begåtts av utländsk medborgare, samtidigt som den totala andelen utrikesfödda är drygt 15 procent. Här bör tilläggas att hälften av de som utsätts för brott också är utrikesfödda, enligt nyhetsmagasinet Focus. 

Kopplingen mellan migration och kriminalitet är fortfarande känslig i tysk politik. Framförallt vill inte partierna till vänster peka ut grupper och talar därför hellre om socioekonomiska faktorer som huvudorsak till att kriminaliteten ökar. Dessutom har den sittande förbundsregeringen under socialdemokraten Olaf Scholz – bestående av hans eget SPD, De gröna samt liberala FDP – en positiv grundinställning till migration. För De gröna handlar det om medmänsklighet och för FDP om att locka till sig fackkompetens, något som Tyskland är i starkt behov av. I praktiken har resultatet blivit att den tyska migrationspolitiken varken är hackad eller malen. Baksidorna som uppstår när många människor (varav en majoritet unga män) under kort tid söker sig till ett land är därför obekväma att närma sig för regeringspartierna.  

Även knivvåldet har ökat markant. I februari 2023 dödades två personer och fem skadades svårt när en statslös palestinier med utvisningsbeslut attackerade passagerare på ett tåg nära staden Brokstedt. Några månader tidigare dödade en man från Eritrea en 14-årig flicka och skadade en 13-åring ombord på ett tåg i delstaten Baden-Württemberg. I våras mördades en polis i staden Mannheim av en 25-årig man från Afghanistan med utvisningsbeslut. Och i fredags var det dags igen. Tre personer mördades och åtta personer skadades när en man gick till attack med kniv under en pågående stadsfestival i staden Solingen i västra Tyskland. Den misstänkte gärningsmannen är 26-årig syrier som sökte asyl i Tyskland 2022. Han skulle egentligen ha skickats tillbaka till det första mottagarlandet Bulgarien. Men 26-åringen gick i stället, som så ofta är fallet, under jorden och stannade kvar i Tyskland. Ingen efterlysning gjordes eftersom mannen inte ansågs utgöra ett hot. Efter att ha uppehållit sig illegalt i Tyskland i ett halvår kunde mannen söka asyl på nytt som ”alternativt skyddsbehövande” och han placerades på en flyktingförläggning i Solingen. Mannen ska, enligt åklagarmyndigheterna, haft som mål att döda och skada så många människor som möjligt på festivalen i enlighet med hans islamistiska övertygelse. Terrorgruppen IS har tagit på sig ansvaret för dådet. 

Eftersom den gemensamma nämnaren i många av knivmorden är utländska gärningsmän var rapporteringen och den efterföljande debatten länge både nervös och tillrättalagd. Att koppla ihop dåden med en misslyckad migrationspolitik har bland partierna till vänster ansetts som suspekt och rädslan för att spela högerradikala AfD i händerna har ofta varit vägledande för nyhetsredaktionerna i deras rapportering. Efter varje dåd har ett slags ritual följt där politiker upprepar att samhället är starkare än ondskan och att våldsverkare ska utvisas. Sedan händer inte mycket tills nästa dåd sker. 

Helgens knivattack i Solingen fick dock oppositionsledaren från CDU, partiledaren Friedrich Merz, att kräva ett totalstopp för flyktingar från Syrien och Afghanistan. I en intervju med tv-kanalen ARD dömde Merz ut den sittande regeringens migrationspolitik med orden: ”Es reicht!” – det räcker nu! 

För en svensk betraktare är det ganska uppenbart att den tyska migrationsdiskursen befinner sig ungefär där den svenska var för cirka tio år sedan. Om än att den förflyttar sig i allt snabbare takt. Då, i Sverige, gjorde de flesta riksdagspartier analysen att Sverigedemokraternas framgångar berodde på att de spelade på människors sämsta sidor och förde väljarna bakom ljuset om invandringen. Att katalysatorn bakom SD:s tillväxt faktiskt var många år med stor invandring och de påfrestningar på samhället som följde i dess spår, erkändes inte eftersom det vore att ge SD “rätt” om verklighetsbeskrivningen.  

Samma logik styr i dag stora delar av det tyska etablissemangets förhållningssätt till AfD. För Sveriges del tvingade flyktingkrisen 2015 fram en ny situation. I Tyskland skedde däremot aldrig någon stor offentlig uppgörelse med den förda politiken. Flyktingkrisen ebbade i stället ut, mycket på grund av att Balkanrutten stängdes, och Angela Merkel lade effektivt locket på all debatt inom det egna partiet CDU. När regeringen Scholz tillträdde i december 2021 kunde den därför presentera en ny och generösare migrationspolitik. Följden blev att Tyskland har haft en lågintensiv flyktingkris de senaste åren men som nu bryter ut. 

Friedrich Merz har, likt Moderaterna under Ulf Kristersson, lagt om CDU:s migrationspolitik rejält i hopp om att hämta tillbaka de röster som har tappats till AfD. Om det fungerar återstår att se. För de rödgröna partierna går det än så länge inte att erkänna att den nuvarande politiken är ohållbar. I brist på egna idéer på området rustar man för kamp mot AfD. Det mobiliserar väljare och håller ihop rörelsen. Dessutom sätter det press på CDU. Även detta känns väl igen för en svensk betraktare. För AfD:s del är det bara att tacka och ta emot. 

En indikation på hur Tysklands politiska framtid kan gestalta sig lär komma i delstatsvalen i Sachsen, Thüringen och Brandenburg nu i september. 

***

Läs även: AfD närmar sig makten i den grumliga förtretens land

Läs även: Den minskade utvandringen – en illusion