Ett land som alla andra

Tyskland, som i sitt parlament inte haft något parti långt ut på högerkanten, har länge varit tämligen unikt i Europa. När Sverigedemokraterna klev över fyra­procentsspärren 2010 och tog plats i riksdagen höjde tyskarna på ögonbrynen. Bilden av det idylliska Sverige fick sig en törn, de undrade vad som stod på i Bullerbylandet.

Sedan valet i söndags är tyskarna i samma situation. När den nya förbundsdagen öppnar senare i höst tar 93 AFD:are plats bland de blå stolsrader som bildar halv­bågar framför den tyska örnen.
Fem miljoner tyskar röstade på det nya partiet. Av dessa var drygt en miljon tidigare ickeväljare som hade mobiliserats, en miljon röster kom från Angela Merkels CDU; Socialdemokraterna och vänsterpartiet, Die Linke fick också se hundra­tusentals röster fara iväg högerut.

Det är en brokig skara som bänkar sig och bildar förbundsdagens tredje största partigrupp, alltifrån nationalkonservativa till högerextrema. I östra Tyskland, i före detta DDR, är AFD numera det näst största partiet. I Sachsen, delstaten som gränsar till Polen och Tjeckien, blev nykomlingen det stör­sta partiet med 27 procent.

Att detta sker i Tyskland har givetvis en mörk symbolisk karaktär. Å andra sidan kan någon också säga att Tyskland därmed har normaliserats, så ser det ut i dagens Europa.

Länge var Tyskland också unikt eftersom flerpartisystemet i praktiken bestod av två stora partier, kristdemokratiska CDU och Socialdemokraterna samt det lilla liberala FDP. SPD dominerade på 1970-talet, annars har CDU för det mesta regerat.

Vid valet 1976 fick de två stora partierna tillsammans 91,2 procent av rösterna, ett svårslaget rekord och långt från mellankrigstidens instabila Weimarrepublik.

På 1980-talet inleddes en ny era med det nybildade gröna partiet. Efter återföreningen tillkom PDS, sedermera Die Linke, det reformerade kommunistpartiet från DDR-tiden. Vid det första samtyska valet efter återföreningen 1990 fick de två stora därför endast 77 procent av rösterna.

Siffran hade sjunkit till 56 procent vid valet 2009, då hade Angela Merkels CDU regerat tillsammans med SPD i fyra år i en så kallad stor koalition.

När AFD etablerade sig på den politiska scenen i söndags satte de två stora ett nytt bottenrekord, 53,5 procent, efter att ha rege­rat tillsammans i ytterligare fyra år.

Trängseln i politikens mittfåra har krävt sin tribut. AFD och Die Linke på ytterflankerna fick tillsammans fler röster än SPD.

För SPD var de 20 procenten det sämsta resultatet sedan förbundsrepublikens bildande 1949. För CDU var det nästan lika illa, 32,9 procent var den näst sämsta noteringen.
Hela sju partier tar plats i förbunds­dagen om man räknar in CDU:s bayerska systerparti CSU, och komplicerade koa­litionsförhandlingar väntar. Angela Merkel hoppas­ att en ny regering ska kunna ta vid åtminstone till jul.

Så ser det ut i många västeuropeiska länder. Sverige har åtta riksdagspartier och Danmark ännu fler. I Nederländerna med hela tretton partier finns det ännu ingen regering, ett halvår efter valet. Tyskland har därmed normaliserats även i det här fallet. Frågan är hur glada vi ska vara för att EU:s ledarland försvagas politiskt.

Fakta | Resultat i det tyska valet

CDU/CSU: 33,0

SPD: 20,5

AFD: 12,6

FDP: 10,7

Linke: 9,2

De gröna: 8,9

Socialdemokraterna (SPD) deklarerade redan i söndags efter valet att partiet går i opposition och säger nej till regeringsförhandlingar.