Ubåtsstrid när USA rustar för att sänka Kinas flotta

På 72 timmar bör USA och dess allierade kunna sänka den kinesiska flottan. Det skulle avskräcka Beijing från militär ­aggression, enligt hökar i Pentagon. Att säkerställa ett sådant övertag i de kinesiska haven är det outtalade målet med Aukus, det nya militära samarbetet mellan Australien, USA och Storbritannien som kungjordes från Vita huset i förra veckan.

Det tog mindre än 72 timmar för den anglosaxiska pakten att torpedera flera diplomatiska relationer. Frankrike, som skrev under ett långsiktigt ubåtskontrakt med Australien redan för fem år sedan, reagerade häftigt på den enorma finansiella förlust som Australiens kavaljersbyte innebär för fransk försvarsindustri, och på vad man uppfattar som ett politiskt knivhugg i ryggen av USA. Som stark motmarkering kallade Frankrike för första gången i modern tid hem sina ambassadörer från Washington och Canberra.

Få har avfärdat reaktionen från Paris som alltför hetlevrad. Snarare har fransmännen skördat sympatier och besvikelsen har känts påtaglig i Europa över att förhoppningarna om en återgång till fingertoppskänslig diplomati efter Trumps otyglade era inte infriats.

Utifrån Australiens och USA:s perspektiv är dock några tacklingar på hemma­plan oviktiga jämfört med vad man upplever står på spel i den globala maktbalansen. Där utgör den nya pakten bara nästa led i en redan utmejslad maktpolitisk strategi med lång framförhållning: Aukus är nämligen inte ett enskilt initiativ från amerikansk sida utan sällar sig till redan etablerade USA-ledda samverkansprogram med aktivitet i regionen, som underrättelse­fokuserade Five Eyes och teknologinätverket The Quad. Tillsammans manifesterar allianserna ett långsiktigt beslut att agera utifrån synen på Kina som ett påtagligt militärt hot.

Varje sådant steg i en mer konfrontativ riktning ökar en spänning inom Nato som funnits länge mellan allierade som främst tolkar skeenden utifrån säkerhetspolitiska implikationer, och de som vill prioritera ekonomiska intressen och samarbete med Kina, dit flertalet EU-länder hör.

– Den nya pakten slänger verkligen in en bomb i geopolitiken. Den skickar en stark signal om hur USA ser på världen: att det stora slaget mellan autokratier och demokratier ligger nära i tiden; att man inte kan utesluta ett krig i den delen av världen, och att USA i så fall är fast beslutet att vinna. Denna nya bild måste sjunka in hos EU som hittills haft en helt annan hållning till Kina, säger Anna Wieslander, Nord­europachef för amerikanska tanke­smedjan Atlantic Council, och generalsekreterare i Allmänna försvarsföreningen.

Hon pekar på att Beijing uppträder alltmer djärvt i den indo-pacifiska regionen, bland annat genom upprepade flygningar i Taiwans politiskt känsliga luftrum. Dessa provokationer och Kinas påstridiga agerande i allt från försök att påverka det demokratiska systemet till utfärdande av handelshinder – som Wieslander uttrycker det, »mobbingen« av Australien – har fått premiärminister Scott Morrison att vilja stärka landets militära ställning och ta tydligt parti för en västallians med mål att trycka tillbaka Kina. 

USA å sin sida visar med Aukus att landet siktar på en proaktiv roll även om det innebär att man för första gången måste dela med sig av de militära amerikanska »kronjuvelerna«: extremt känsliga atom- och undervattensteknologier.

Dessa kommer att möjliggöra för Australien att på några år bygga åtta atomkraftdrivna ubåtar som kan cirkulera i de sydöstasiatiska haven i månader utan att behöva gå upp till ytan och riskera upptäckt. Australien blir därmed världens sjunde nation med atomdrivna ubåtar, men den första som inte samtidigt har ett kärnvapenprogram. Det utesluter bestyckning med atomvapen.

– Men kapaciteten att bära atomvapen skapar förstås en gråzon som försvårar riskkalkylen för andra länder. En osäkerhet hos Kina eller Ryssland om vad som finns ombord kan utnyttjas strategiskt, säger Wieslander på Atlantic Council.

En första indikation på konsekvenserna av Aukus för Nato-samarbetet kommer nästa år när Atlantpakten ska presentera ett nytt strategiskt koncept. Knutar som måste lösas tills dess handlar inte bara om Kina utan även om hållningen till Ryssland, där Washington visar tendenser till nedprioritering medan Öst- och Nord­europa är av annan åsikt.

– Frankrike har alltid varit en »motvillig allierad« till Nato, bland annat stod landet utanför kommandostrukturen under många år, och kommer sannolikt att bli besvärliga inom alliansen nu när landet är känslomässigt kränkt och affärsmässigt sårat. Tyskland är typiskt sett mer inåtriktat och kan vara ännu otydligare tills tyskarna fått en handlingskraftig regering efter valet, säger Wieslander.

Tumultet inom den allierade sfären har till stor del skymt den kanske viktigaste reaktionen på Aukus: Beijings. Trots att Kina inte nämndes under presskonferensen i Vita huset tvivlade ingen på den nya paktens strategiska motiv och en talesman för kinesiska UD beskrev den omedelbart som ett resultat av förlegat tankegods. 

Men att planerna på ökad västlig närvaro i Kinas intressesfär skulle riskera att eskalera situationen på kort sikt, tror inte Wieslander.

– Snarare tycks Beijing fundera på hur man ska navigera. Det kan visa sig vara ett väldigt lyckat drag från USA att göra detta just nu, innan Kina samlat tillräcklig militär kraft.