Ukraina brinner, och röstar

Kampanjerna inför EU-parlamentsvalet är i full gång. Partiledare grillas i tv-debatter och politiker ler mot väljarna från sina valplakat. Men i Ukraina, som samma dag står inför det viktigaste presidentvalet sedan självständigheten 1991, är det tyst. Av valdebatter, torgmöten eller kampanjer syns inte många spår. Alla är upptagna av hur man ska få ett slut på våldsamheterna i landet, speciellt efter förra veckans brandattack i Odessa med över fyrtio döda. Många frågar sig i dag om det egentligen är lämpligt att hålla val i ett land som har förlorat kontrollen över sitt territorium och närmast står på randen till inbördeskrig.

Problemet är att det både är svårt att hålla valet och att skjuta på det. Risken för valfusk är överhängande om valobservatörer inte kan skickas till östra Ukraina, där risken för fusk är störst. Det blir också svårare att legitimera ett val som inte har föregåtts av öppna politiska diskussioner i medierna och tydliga valkampanjer, särskilt på lång sikt, påpekar Mi Lennhag som är Östeuropaexpert vid Lunds universitet. Dessutom är det fortfarande oklart om merparten av de två miljoner invånarna på den annekterade Krimhalvön kommer att ha möjlighet att rösta.

Å andra sidan är det av största vikt att landet så fort som möjligt får ett fast styre efter den tillfälliga regering som tillsattes efter att Viktor Janukovytj gick i exil i februari.

– En demokratiskt vald president kan garantera stabiliteten i landet och lindra krisen, säger Neil Melvin, Ukrainaexpert vid fredsforskningsinstitutet Sipri.

En president som valts genom ett demokratiskt, fritt val har auktoritet att mobilisera de ukrainska säkerhetsstyrkorna och lugna läget i östra Ukraina. Oleksandr Turtjynov, som tillträdde i februari, har haft svårt att styra säkerhetsstyrkorna på grund av den utbredda illojaliteten mot den tillfälliga regeringen.

– Valet handlar i grund och botten om  huruvida Ukraina ska förbli självständigt eller inte och är därför avgörande, slår Neil Melvin fast.

Men det råder brist på kandidater som kan ena det splittrade folket. Hälften av Ukrainas befolkning stödde revolutionen på Majdan och många demonstrerade för ett bättre samhälle med livet som insats.

– Det tragiska är att det nu inte finns någon kandidat som inte representerar det gamla, korrumperade systemet, säger Kristi Raik, Ukrainaexpert vid Utrikespolitiska institutet i Finland.

Valet verkar stå mellan chokladkungen Petro Porosjenko, som gjort sig en förmögenhet på sina chokladpraliner, och gasdrottningen Julia Tymosjenko. Båda är västorienterade, båda oligarker. Alla undersökningar tyder på att Porosjenko blir valets överlägsna segrare, förutsatt att valet kan hållas. Han klassas som oberoende, har en internationell profil och är Majdan-demonstranternas kandidat. Han är inte fläckad av det förflutna på samma sätt som Tymosjenko, som fått bära skulden för att löftena från den orange revolutionen 2004 inte infriades.

Utmaningen är Ryssland, som fortfarande endast är villigt att erkänna Viktor Janukovytj som president och sätter käppar i hjulet för valet 25 maj. Därför skulle det bästa ha varit om också Janukovytj ställt upp i presidentvalet, och förlorat, anser experter. Det kanske mest intressanta är vad som händer efter valet. Ryssland har med sin propaganda skapat en osämja mellan ukrainska och ryska medborgare, städer och landsbygd, språk och etnicitet – plötsligt har folkgrupper mer otalt med varandra än de haft på tjugo år. Mi Lennhag konstaterar att läget är oroande.

– Så här extrem rysk propaganda har vi inte sett i Europa sedan Berlinmurens fall.