Ukraina hårdsatsar på kärnkraft

Tjernobyl, 26 april 1986. Klockan är strax efter midnatt och skiftledaren Jurij Andrejev har just gått av sitt tiotimmarspass. Den planerade testkörningen av reaktor 4 kom aldrig i gång som planerat utan flyttas till nästa skift.

Jurij Andrejev cyklar hem i den ljumma försommarnatten. När han somnat händer det som inte får hända. Testkörningen av reaktor 4 går överstyr och världens största kärnkraftsolycka är ett faktum.

– Jag trodde först inte det var sant. Kvällen efter åkte jag dit och såg röken och förödelsen. Jag blev livrädd. Jag jobbade kvar i tre år med att bygga sarkofagen för att täcka över reaktorn. Jag såg det som min plikt, berättar Jurij Andrejev när Fokus träffar honom på ett slitet kontor i Kiev.

Bakom högar av papper och dokument lever Jurij Andrejev fortfarande med Tjernobyl. Dag som natt. Han är ordförande för en av de många organisationer som kämpar för ersättningar för Tjernobyls offer.

En kamp som aldrig tar slut, menar han. Olyckan har inte bara fångat Jurij Andrejev. Den är som ett öppet sår i Ukraina. Nu planerar landet att bygga 22 nya reaktorer.

Energodar. Dryga 60 mil söder om Kiev är det helt andra tongångar. Här där den mäktiga floden Dnjepr närmar sig Svarta havet ligger Energodar med 60 000 invånare, hjärtat av Ukrainas kärnkraftsindustri. Resan hit är en resa från kärnkraftens sovjetiska historia präglad på människor som Jurij Andrejev. Till kärnkraftens ukrainska framtid. Och den spirar av optimism.

– Du hittar knappt en enda människa i staden som är mot kärnkraft, säger Jaroslav Kliukin, som ansvarar för alla utländska besök på Energodars kärnkraftverk, som ägs och drivs av det statliga Energoatom.

På 70-talet fanns här bara en enda lång buskageprydd sandbank. På ett par år byggdes sedan en sovjetisk »bruksort« med långa rader av grå åttavåningshus, som får det svenska miljonprogrammet att framstå som småmysigt. Här skulle arbetarna i kärnkraftverket och det stora kolkraftverk, som också skulle byggas, bo.

Staden hade inte ens ett namn från början. En tävling utlystes bland de första invånarna och en 12-årig pojke vann med »Energodar« som betyder »Energistaden«. I Energodar finns egentligen ingenting som är värt ett besök. Förutom kolkraftverket med sina 7 000 anställda och så stadens stolthet, kärnkraftverket med 11 000 anställda.

En halvmil utanför Energodars centrum tornar sex rödbruna kolosser upp sig. Det är sex reaktorer på vardera 1 000 megawatts effekt.

Det är Europas största kärnkraftverk och det tredje största i världen. Jaroslav Kliukin säger att vi är de första svenska journalisterna som varit här. Säkerhetskontrollen som möter oss är minutiös. Arlanda gånger fem.

Det första vi ser bredvid de enorma reaktorbyggnaderna är ett märkligt bevattningssystem på gräsmattorna.

Jaroslav Kliukin förklarar:

– Det brukar vara 35 grader varmt här på sommaren. Om vi inte vattnar blir det som en ökenstorm så fort det blåser.

Nu blåser det bara iskalla vindar från stäppen när vi lotsas in i reaktorbyggnad nummer sex. Det är den nyaste reaktorn, byggd 1995. De fem andra byggdes under sovjettiden på 1980-talet. Alla sex är tryckvattenreaktorer, till skillnad mot grafittekniken som användes i Tjernobyl.

I dag anser det internationella atomorganet IAEA att kärnkraftverket i Energodar håller måttet. Annat var det när Sovjetunionen föll.

Då var verket en tickande bomb. Underhållet var eftersatt och den ukrainska staten hade ont om pengar. Det fanns långt gångna planer på att stänga. Men till och med det hade varit för dyrt.

Då sträckte USA ut en hjälpande hand. USA skrev snabbt ett avtal med Ukraina om att hjälpa till ekonomiskt. Men inte utan motprestation. Ukraina förband sig att kärnkraften i landet enbart skulle användas för fredliga ändamål.

Några kärnvapen hade Ukraina varken då eller nu. När landet blev självständigt 1991 lämnade de över all kärnvapenutrustning som fanns till Ryssland. Kärnkraften, då tolv reaktorer, behöll man självklart.

Det amerikanska energidepartementet, DOE, stöttar fortfarande Energodar både med teknisk kompetens och med pengar, liksom IAEA, det internationella atomenergiorganet.

– Så fort vi ska föra bort det använda kärnbränslet och fylla på med nytt övervakas hela proceduren noggrant av IAEA, säger Sergej Maslow, chef för bränslelagringen, när han visar oss det stora utomhusområde där det använda bränslet lagras i gigantiska cementcylindrar.

Här ska det vara i minst 100 år innan det ska slutförvaras. Var är inte på något sätt bestämt.

Även om USA och Europeiska investeringsbanken gett fördelaktiga lån för Ukrainas kärnkraft har Ryssland blivit den största och viktigaste samarbetspartnern.

Sedan Viktor Janukovitj blev president förra året har Ukrainas relationer med Ryssland förbättrats. Ett långsiktigt gasavtal har skrivits på. Även ett för kärnkraften.

En stor del, 85 procent, av de 35 miljarder kronor som det kostar att bygga klart två reaktorer i kärnkraftverket i Chmelnytskyj i västra Ukraina, finansieras med ryska lån. Endast 15 procent kommer från ukrainska staten. Rosatom, ryska statens kärnkraftsbolag, har erbjudit Energoatom ett 25-årigt avtal för att köpa kärnbränsle. Om Energoatom nappar har Rosatom lovat sju miljarder kronor i rabatt. Ryssland vill även starta ett gemensamt bolag för att utvinna mer av de stora uranfyndigheter, Europas största, som finns i Ukraina.

Dagens ukrainska energipolitik är långtifrån vad den orangea revolutionens radarpar Julia Timosjenko och Viktor Jusjtjenko eftersträvade. De ville bort från ändlösa konflikter om gas och oljepriser med Ryssland. Ukraina skulle klara sin egen energiförsörjning. Men nu ska deras beslut genomföras med hjälp av storebror i öst.

– Men frågan är om ens de ryska pengarna räcker för hela utbyggnaden. Det handlar om enorma pengar, säger Sergej Maslow.

Ukraina tillhör de länder som drabbades hårdast i Europa av finanskrisen 2008. Året efter rasade bruttonationalprodukten med över 15 procent och drygt 25 procent av befolkningen lever i dag i fattigdom.

En del av dem är medlemmar i Atomarbetarförbundet, som huserar i det stora fackföreningshuset vid Maidan, frihetstorget, i hjärtat av Kiev. I en mörk korridor hittar vi till slut Vasyl Struk, ordförande för det 80 000 medlemmar starka förbundet.

Precis som de flesta ukrainare har han en koppling till Tjernobylolyckan.

Han föddes i byn Ljubljanka, en och en halv mil från Tjernobyl, och jobbade på kärnkraftverket till Lenins minne, som Tjernobylverket officiellt hette.

– Jag var där i elva år, som ingenjör. Jag var med i räddningsarbetet efter olyckan och glömmer det aldrig. Tjernobyl är ett trauma för hela det ukrainska folket. Jag vet inte hur många begravningar jag varit med på som på ett eller annat sätt hänger ihop med olyckan. Betydligt fler än antalet dop, säger han.

Efter Sovjetunionens fall har historien om Tjernobyl delvis skrivits om. Det imponerande Tjernobylmuseet i Kiev visar effektfullt med hjälp av två tidningsklipp Sovjetunionens syn. Medan New York Times förstasida pryds av katastrofrubriker finns en minimal notis i Pravda om ett tillbud i Tjernobyls kärnkraftverk, som »nu är avvärjt«.

Men fortfarande hyllas de drygt 500 000 militärer, brandmän, tekniker och andra, som var med under det flera år långa räddnings- och saneringsarbetet, som hjältar som ställde upp frivilligt för sitt land.

– Visst, vi gjorde en viktig insats. Men historieböckerna ljuger när de säger att vi ställde upp av fri vilja. Vi hade inget val, säger Vasyl Struk.

Trots att han sett baksidan av kärnkraften är han ingen motståndare. Tvärtom. Han tycker det är bra att landet ska satsa mer på kärnkraft. Han ser kolkraften som en större miljöbov.

– Vi måste ha energi. Och vad ska vi annars ha än kärnkraft? Det är dags att lägga historien åt sidan. För det fanns ett liv före Tjernobyl och nu bygger vi ett liv efter, säger han.

Vasyl Struk är långt ifrån ensam i sin kärnkraftsoptimism. Även om en majoritet av ukrainarna är negativa till kärnkraften, 67 procent enligt en undersökning av brittiska BBC för några år sedan, finns det inget kraftfullt motstånd. Miljö- och antikärnkraftsgrupperna är både ovana att driva opinion och saknar ekonomiska muskler. De organisationer som jobbar för upprättelse och ersättningar för Tjernobyls offer, som den som Jurij Andrejev representerar, är betydligt starkare och mer högljudda.

Den 26 april hålls den årliga minneshögtiden i Tjernobyl. President Viktor Janukovitj kommer sannolikt att vara där. Han har flera gånger sagt att Ukraina inte klarar sig utan den nya kärnkraften.

Men samtidigt har han enorma problem med den gamla, med Tjernobyl. Det gigantiska stålskal, 260 meter långt, 150 meter brett och 110 meter högt, som ska byggas över den havererade reaktorn för att undvika mer radioaktivt läckage, har försenats och fördyrats.

De 12 miljarder kronor en rad länder bidragit med, bland annat Sverige, räcker inte.

– Tjernobyl är fortfarande ett hot mot världen. Bygget av stålskalet för att »stänga« Tjernobyl har försenats 8,5 år och vi saknar 400 miljoner euro (ca 3,5 miljarder kronor). Vi behöver er hjälp, sa Janukovitj när han deltog på World Economic Forum i Davos i vintras.

Den 20–22 april, dagarna före 25-årsminnet av olyckan, kommer Viktor Janukovitj att återigen att ta upp faran med ett läckande Tjernobyl. Då hålls i Kiev konferensen »Säkerhet för framtiden« med fokus på Tjernobyl. Dit kommer bland andra FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, José Manuel Barroso, EU-kommissionens ordförande, och Thorbjörn Jagland, Europarådets sekreterare.

Janukovitj kommer att prata säkerhet. Men framförallt om det som krävs för att en gång för alla göra Tjernobyl så säkert det går. Pengar. Mycket pengar.

Fakta | Ukraina

Invånare: 45 miljoner.

Huvudstad: Kiev, 4,5 milj inv.

Kärnkraftens andel: Liksom Sverige får Ukraina närmare 50 procent av sin energi från kärnkraft (81,9 TWh. Sverige drygt 60 TWh).

Annan energi: Kol, 21 procent, gas, 20 procent, vatten, sju procent.

1977 Den första reaktorn invigs i Tjernobyl i dåvarande Sovjetunionen.

1986 Olyckan i Tjernobyl.

1991 Några månader efter Ukrainas självständighet utbryter en brand i en av Tjernobyls reaktorer som då fortfarande är i drift. Reaktorn stängs och parlamentet beslutar att inga fler kärnkraftverk ska byggas.

1993 En inhemsk energikris gör att kärnkraftsbeslutet rivs upp. Nu är det öppet för nya reaktorer.

2000 Efter starka internationella påtryckningar stängs den sista reaktorn i Tjernobyl.

2006 Den orangea revolutionens radarpar Julia Timosjenko och Viktor Janukovitj beslutar att 22 nya reaktorer ska byggas fram till 2030. Huvudargumentet är att Ukraina ska slippa vara beroende av rysk gas och olja.