Under det röda täcket

»Min riktiga fiende har inget namn, inget ansikte, inget parti. Min riktiga fiende är finansvärlden!«

Socialistpartiets presidentkandidat François Hollande skrädde inte orden när han den 22 januari lade ut texten inför 10 000 entusiastiska partimedlemmar i Bourget. Lutad över podiet med axlarna uppdragna och den bekymrade blicken fixerad i fjärran intog han med obestridlig inlevelse rollen som folktribun. Med en retorik som närmast för tankarna till Olof Palme svor Hollande att till varje pris försvara det franska folket mot storfinansernas välde. Bland vapnen finns bland annat omförhandling av europakten, skatt på finansiella transaktioner, sänkt pensionsålder till 60 år, 75 procents marginalskatt för de allra rikaste, skattehöjning för de största företagen, 150 000 nya jobb i -offentlig sektor.

Vid en första anblick kan det tyckas som om den svenska socialdemokratin från 1970-talet återuppstått i fransk skrud. Och faktum är att det franska socialistpartiet sedan grundandet 1969 noga studerat sin svenska motsvarighet. Men historiskt har den franska vänstern haft en betydligt skakigare väg än den svenska. I stället för en bred socialdemokratisk rörelse av nord-europeiskt snitt har vänstern ofta grupperat sig i flera mer eller mindre radikala partier som gått i hätsk polemik med den gaullistiska högern.

Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet med inriktning på fransk politik, menar att det är den polariserade debatten och det historiska arvet som gjort det svårt för socialistpartiet att bli en enande kraft för vänstern.

– Frankrike har alltid varit ett djupt delat klassamhälle. Tydliga skillnader mellan vänster och höger har funnits ända sedan den franska revolutionens dagar, och den politiska historien har primärt präglats av vänster-höger-strider. Detta har satt djupa spår.

Och striderna har varit många. Från 1789, över Pariskommunen och de fascistiska ligorna på 1930-talet till general de Gaulles nationalistiska högerprojekt efter andra världskriget. Under efterkrigstiden stod kampen om makten mellan gaullisterna och kommunisterna. De senare var det största kommunistpartiet i Europa med ett stöd på omkring 25 procent och gaullisterna gjorde allt för att hålla dem stången.

– Ett stort brett mitten-vänstern-parti har inte haft förutsättningar att skapas bland dessa kast, säger Demker.

Till slut valdes dock François Mitterand 1981 till femte republikens första socialistiska president. Nationaliseringar, höjning av minimilönen och stärkande av arbetarrättigheter följde i rask takt. När presidentmakten gled ur händerna på socialistpartiet 1995 inleddes en period av  politiskt rannsakande. Socialisten Lionel Jospin lyckades visserligen bli vald till premiärminister under Jaques Chiracs mandat-period och politiska troféer som 35 timmars arbetsvecka kunde spikas upp på väggen. Men sedan Jospins bittra nederlag redan i första presidentvalomgången 2002 har vänstern hållits ute i kylan.

2012 verkar dock vara vänsterns år igen med François Hollandes seger i första val-omgången och en säker ledning i samtliga opinionsmätningar inför den andra. Dessutom har partiet vänsterfrontens kandidat Jean-Luc Mélenchon seglat upp som ett nytt alternativ för den icke-kommunistiska radikalvänstern och har satt press på Hollande att gå vänsterut för att säkra röster inför den avgörande omgången.

Men när François Hollande nu ser ut att gå mot en slutgiltig seger är det en skenbart vänsterorienterad socialistisk rörelse som kan ta över makten. Enligt Aurélien Beleau, doktorand i ekonomi vid Sorbonne-universitetet i Paris som har specialiserat sig på ekonomisk politik, rör det sig mest om en retorisk manöver.

– Mélenchon har helt säkert tvingat Hollande att lägga tonvikt på mer vänsterorienterade teman under valrörelsen. Till exempel som i talet i Bourget där han förklarade sig vara fiende till finansen. Men det står klart att det inte är finansen i sig utan de som spekulerar på den utan att investera i den reella ekonomin som avses. Samma sak gäller för den utlovade skatten på 75 procent för de allra rikaste. Det är snarare en symbolisk åtgärd än en ekonomisk sådan. Och det har Hollande själv erkänt, säger han.

Den bilden förstärks när Le Monde skriver att Hollande föreslagit att chockhöja skatten på lyxprodukter, något som direkt stötte på patrull hos EU-kommissionen. Tydligare än så går det nog inte att spela på det folkliga missnöjet över den berikade finanseliten i kristider utan att egentligen komma med konkreta lösningar. I själva verket har Hollande utlovat rätt blygsamma reformer, till och med för en socialistisk presidentkandidat. Skapandet av 60 000 nya lärarposter står sig slätt i jämförelse med Mitterands »110 förslag för Frankrike« i keynesiansk anda. Vad gäller de tyngre förslagen verkar dessutom högern ha anpassat sig till socialisterna.

– När det kommer till omförhandling av europakten har Sarkozy i princip anslutit sig till Hollandes krav på en tillväxtkomponent i fördraget, säger Aurélien Beleau.

Faktum är att Hollande tillhör högerlägret inom socialistpartiet. I sin bok »Devoirs de vérité« (»Sanningens plikter«) anklagar han radikalvänstern för att ständigt idissla samma gamla budskap i vredesmod i stället för att göra ett realistiskt val. Och när Sarkozy hävdar att en röst på socialisterna är att välja Grekland är det ett rätt tafatt försök att anspela på bilden av vänstern som slösaktig och regeringsoduglig. Hollande har hela tiden varit mån om att i bästa moderatanda försäkra att ansvar för statsfinanserna kommer i första hand. Trots sina utgiftsstinna »60 löften för Frankrike« räknar han med att ha tagit igen budgetunderskottet 2017 – bara ett år senare än Sarkozys plan.

Någon vänstervåg är därför svår att tala om, trots Mélenchons överraskande 11 procent i väljarstöd. Marie Demker urskiljer i stället två parallella rörelser i valet.

– Den kortsiktiga är tröttheten på Sarkozy som sammanfattas i »anti-sarkozysismen«. Den långsiktiga rörelsen är en allmän protest mot eliter och övernationella EU-beslut som kan ta sig både vänster- och högeruttryck. Detta är inte på något sätt unikt för Frankrike utan går igen i flera andra länder, säger hon.

Paralleller går att dra till såväl nationella fronten och andra europeiska högerextrema partiframgångar som till Occupy Wall Street, proteströrelserna i Spanien och Grekland samt piratpartiets uppgång i Tyskland. De sistnämnda förenas i kraven på ekonomisk rättvisa och jämlikhet och man organiserar sig på gräsrotsnivå. Det är den rörelsen som vänstern får draghjälp av nu i Frankrike.

Man föredrar rättvisa och jämlikhet framför regeringsfähighet och expertkunskap, säger Demker och får medhåll av Beleau som hänför radikal-vänsterns framgångar till ökade inkomstskillnader och åtstramningspolitik.

Även om Hollande ser ut att ta hem matchen på söndag fortsätter spelet. Parlamentsvalet i juni som sedan 2002 följer presidentvalet med en månads fördröjning förtigs ofta i svenska medier som om det inte spelade någon roll. I själva verket är det då som utformningen på regeringen äger rum. Det är ett majoritetsval i två omgångar där en parlamentariker väljs i varje valkrets. Vänsterpartierna och de gröna brukar inte ha något problem att enas om en gemensam kandidat inför andra omgången och i år är inget undantag – både Jean-Luc Mélenchon och de grönas Eva Joly har gett sitt stöd till Hollande.

Att högern skulle inleda ett samarbete med nationella fronten är dock mindre troligt (i synnerhet som Le Pen har sagt hon tänker rösta blankt i andra omgången). Och med tanke på att valet följer så tätt inpå presidentvalet borde vänstern inte ha något problem att bilda majoritet. Beroende på utfallet kan både vänsterfronten och de gröna få ministerposter i en socialistregering och därmed sätta ytterligare prägel på Hollandes politik. Därmed kan nya konflikter uppstå.

– Mellan vänsterpartierna skulle konflikten gälla den ekonomiska politiken, säger Aurélien Beleau som inte tror att socialistpartiet kommer att tvingas ge bort alltför många poster till stödpartierna.

Ett annat problem är stödpartiernas inbördes relationer. Mélenchon och Joly står till exempel i motsatta hörn i kärnkraftsfrågan. Men oavsett hur en socialistisk regering skulle se ut kommer Hollande, argumenterar Beleau, ändå att ställas inför stora utmaningar.

Det största problemet är att han skulle vara nästintill ensam socialdemokratisk ledare i Europa. Han kulle ha svårt att få stöd för sin ekonomiska politik från de konservativa regeringarna i till exempel Tyskland, Italien och Spanien. Det bästa som skulle kunna hända vore att några av dessa regeringar byttes ut så att han kunde få en stabil vikt att luta sig mot i europeiska kommissionen.

– Sedan skulle ett majoritetsskifte i europaparlamentet behövas så att han kunde få en partner i sitt reformprojekt, säger Beleau.

Vänstervåg eller ej, klart står i alla fall att det än en gång går att gå till val på skattehöjningar i Frankrike. Frågan är bara om det är ett utslag av l’exception française.