Undret från Betlehem

Så vann Yacoub Shaheen »Arab Idol«

George Peggy är lite av varje, det är svårt att få grepp om vad han gör. Han driver flera turistbyråer, bussbolag, souvenirbutiker och är samtidigt honorärkonsul i Palestina för Slovakien. När jag ber om hans visitkort undrar han vilket. Han letar i sina lådor och överräcker fem stycken, samma namn, samma person, fyra bolag och ett europeiskt lands beskickning.

Vi sitter i en av hans butiker där det endast säljs kristna saker, allt från ikoner av trä till hundratals olika kors och Maria figurer som man antingen kan bära runt halsen eller armen. En del av smyckena innehåller också sand från födelsekyrkan eller heligt vatten från Jordanfloden.

Hans hustru och son gör oss sällskap, inom loppet av några minuter har ett antal andra kristna Betlehemsbor också anslutit sig. Det bjuds på starkt kaffe och bakelser utan mjölk. Det är nämligen fasta och inget från djurvärlden får intas. Men röker gör de. Kedjeröker.

De pratar i mun på varandra, jag försöker vara lite svensk och ber dem snällt att prata en i taget, för att få grepp om allt de berättar. Det råder ingen tvekan om att det pågår är Yacoubfeber i Palestina.

– Du vet väl att han vann den 25 februari, Jesus föddes den 25 december, Yacoub talar Jesu modersmål och han har sjungit i födelsekyrkan, alltså där Jesus föddes, sedan barnsben. Det här är ett mirakel. Hans pappa heter Yousef, Marias man hette Josef, hans pappa är snickare, Josef var snickare, förstår du? För oss kristna är det mer än ett mirakel.

Jag vrider huvudet fram och tillbaka för att hinna se vem som säger vad och samtidigt skriva ner det i mitt anteckningsblock.

– Herregud, vet du inte vad födelsekyrkan är?, frågar någon spontant. Jag förstår inte var hon har fått det ifrån. Hennes väninna invänder

– Det var inte det han sa, han bad oss prata en i taget, det är så man gör i Europa.

Överallt i butiker, på husfasader och till och med på unga människors tröjor finns Yacoub Shaheens ansikte.

När jag kommer tillbaka till hotellet för att ladda mina och alla mina elektroniska apparaters batterier stoppar hotellägarinnan mig på vägen upp till rummet.

Av någon anledning får jag bara avslöja hennes förnamn, Lucy. Hon vill berätta för mig hur mycket hon och hennes vänner var med och pushade för att Yacoub skulle vinna. Att hon till och med flera gånger flög till Beirut för att se honom live. Det visar sig att många andra också har gjort det. En man vid namn Richard Elias arrangerade charterresor med flyg, hotell, frukost och sightseeing i Beirut samt vip på »Arab Idol«. Det brukade vara mellan 150 och 250 personer som flög från Betlehem varje helg.

Nicola, min nyfunne vän som jobbar på hotellet, visar mig Elias Facebooksida. När jag går in på Messenger för att skriva till honom ser jag att det står »Bor i Haninge kommun«. Richard Elias är svensk. Eller? Jag skriver till honom men får inget svar.

Yacoubs fans. George Peggy med  sonen Sam.

George Peggy kör mig runt i Betlehem, han är mycket stolt över sin stad. Före 1970 var 95 procent av invånarna kristna. I dag utgör de ungefär 20 procent, alla andra har emigrerat. De har flytt krigen mellan judar och muslimer, mellan Israel och Palestina. Peggy säger att många av dem känner att de har hamnat mittemellan de andra två religionernas strider.

– I en stad i Chile finns det i dag över 400 000 kristna palestinier medan vi inte ens är 160 000 kvar i hela Palestina och Israel.

Själv tänker George Peggy inte lämna staden. Medan han kör så att jag får hjärtat i halsgropen, upp och ner för alla backar i den historiska staden, frågar jag vad han definierar sig som.

– När jag är utomlands är jag palestinier, om jag är här är jag assyrier, syrian, kaldé eller aramé, vår etnicitet har många namn. Men jag är självklart också kristen och identifierar mig med alla andra kristna från Palestina, armenier, kopter och greker till exempel, så jag identifierar mig också som kristen palestinier.

Han och hans vänner från den syrisk-ortodoxa kyrkan bildade en kommitté som hjälpte folk från hela Mellanöstern, men också från resten av världen, att rösta på Yacoub. Eftersom det var mycket billigare att till exempel rösta via sms från Palestina än från andra länder, skickade folk pengar till kommittén, som sedan röstade. Peggy poängterar att alla röstade på Yacoub, oavsett religion och etnicitet och att alla fick kvitto på att deras pengar hamnat rätt.

George Peggys son Sam, som kommer fram till oss när vi har stannat bilen, berättar att han var i Beirut för att ge Yacoub sitt moraliska stöd och hjälpa honom psykiskt. Det var en enorm press på 23-åringen.

– Yacoub är en vinnare för att han har star quality, är ödmjuk som få, väluppfostrad och hövlig. Han har dessutom en säregen röst och är karismatisk. Det var därför många tog honom till sitt hjärta.

Senare på kvällen blir jag hämtad av min chaufför Ferid som inte heller vill ha sitt efternamn i en tidning. Jag pekar mot en husfasad och ber honom stanna. Han skrattar.

– Ja, vi är stolta, det är klart att vi är.

På väggen står det »suryoye«. Suryoye betyder assyrier eller syrianer eller kaldéer beroende på vilket namn man väljer på sitt folk. De flesta i Betlehem anser dock att det ska vara översatt till syrian eller »syriac«. Oavsett vilket, är de mycket stolta, de känner att de har blivit sedda, att de inte är bortglömda och att Yacoub har påmint världen om folkmordet på deras folkslag 1915 och han också lyckats sätta ljus på deras fortsatta existens.

De flesta i Betlehem är mycket stolta, de känner att de har blivit sedda, att de inte är bortglömda och att Yacoub har påmint världen om folkmordet 1915 och att han också har lyckats sätta ljus på deras fortsatta existens.

Vi kör förbi Israels mur mot Västbanken, det tar en stund innan jag inser att det är jättemuren. Imponerande vacker graffiti är målad på den. De flesta bilderna har politiska budskap. Vi stannar bilen långt upp på en backe så att jag kan se bosättarna. Det är en hel ny modern stad.

Samtalet avbryts abrupt och kommer åter att handla om Yacoub Shaheen. Många känner att han har gett nytt hopp till regionen. Man anser att han är ett föredöme. Tamer, som jobbar på mitt hotell, utvecklar resonemanget:

– Yacoub gav hälften av pengarna som han vann i den nationella palestinska sångtävlingen till ett barnhem. Han gör gott och han gör ingen skillnad mellan människor.

Men jag känner att något inte stämmer, Betlehemsborna är gästvänliga och delar gärna med sig av sin kultur, historia och mat, framför allt mat, men något fattas. Jag frågar Nicola och Tamer vad det kan vara. De ler. Det är för dem självklart och de kan inte förstå varför jag inte kommit på det än. Det är bristen på frihet. Bara för att åka till Jerusalem krävs det tillstånd. Och sedan måste man förbi många kontroller. Folk är trötta på att känna sig instängda.

När jag kommer till hotellrummet och har bättre tillgång till wifi ser jag att Richard Elias har hört av sig. Jag ringer honom. Han pratar perfekt svenska. Han är med Yacoub i Jordanien, de är goda vänner och Richard är en av hans stöttepelare. Nu känner jag igen Richard Elias, han stod upp på finalen i »Arab Idol« och kunde inte sluta applådera och tjoa när Yacoub sjöng. Han har ett typiskt skandinaviskt beteende och såg lite malplacerad ut. Det visar sig att hans mamma var svenska och hans pappa palestinier och att han är god vän till Yacoub.

Dagen efter anländer »Arab Idol«- vinnaren till Betlehem, det är som om en hel stad först står i givakt och sedan faller i trans. Richard är en av alla vänner som agerar livvakt åt sin vän Yacoub Shaheen.