Ung revolution

Jublande massor mötte reggaestjärnan och parlamentsledamoten Bobi Wine när han återvände till Uganda från USA. Wine hade varit utomlands för att få specialistvård för de skador han fått efter tortyr och misshandel i ugandiskt häkte. Regeringen förnekade anklagelserna om våld, men Wine – som på kort tid blivit landets mest omskrivna oppositionspolitiker – hade vid hemkomsten fortfarande svårt att gå utan käpp.

Stående på ett biltak talade han till sina anhängare.

– Det är fantastiskt att äntligen vara hemma igen. Regeringen verkar fast besluten om att hålla oss förslavade i vårt eget land, men jag har kommit tillbaka för att ta vid där jag slutade. Jag kan inte leva som flykting, sa han till sina entusiastiska supportrar. Samma dag berättade han för nyhetsbyrån AFP: »Detta är de ungas och de underprivilegierades kamp och jag är redo att ta på mig ledarrollen. Uganda är redo för en förändring och det är dags att hörsamma ropen.«

Artisten Bobi Wine, eller Robert Kyagulanyi som han egentligen heter, har på kort blivit populär hos de unga väljarna i landet. De flesta av dem var inte ens födda då Ugandas president, Yoweri Museveni ,tog makten 1986.

***

Den nu 74-årige Museveni var länge väster-ländska givares gunstling och beskrevs ofta som »det nya Afrikas« ledare. Med åren har den fina fernissan krackelerat.

Presidenten har blivit alltmer auktoritär; yttrande- och pressfriheten har kringskurits, mänskliga rättigheter har satts på undantag, oppositionspolitiker har fängslats, placerats i husarrest och misshandlats. Valen har hela tiden utfallit till Musevenis fördel och grundlagen – som skulle förhindra makthungriga presidenter från att göra sig till ledare på livstid – har ändrats för att bana väg för presidentens mer än tre decennier vid makten. Vid nästa val, 2021, är Museveni 76.

Samma år som Yoweri Museveni vann sitt femte presidentval, 2016, släppte Bobi Wine protestsången »Situka« – »Res er«. Året efter ställde musikern och den blivande politikern upp som oberoende kandidat i ett fyllnadsval till parlamentet, och vann. Den 36-årige Robert Kyagulanyi tog på sig en röd basker och blev »presidenten från gettot« – Kyagulanyi växte upp i ett slumområde till huvudstaden Kampala. Politiska bedömare varnade för att det snart skulle vara slut på smekmånaden och att han skulle få känna på det tuffa politiska klimatet i landet. Så blev det också.

I augusti i år kampanjade Kyagulanyi för en oppositionskandidat i staden Arua i nordvästra Uganda. Museveni stödde motståndarkandidaten från regeringspartiet. När presidentens bilkortege lämnade staden och attackerades av stenkastande invånare, blev Robert Kyagulanyi och hans sympatisörer säkerhetspolisens måltavla. Han greps tillsammans ett 30-tal andra personer och anklagades så småningom för högförräderi.

Bilder från hans domstolsframträdande visade en svårt skadad Kyagulanyi och hans advokat förklarade att skadorna berodde på den misshandel han fått utstå i häktet. En behandling som äldre oppositionella ugandiska politiker känner igen alltför väl.

Händelsen blev den utlösande faktorn till en våg av protester runt om i landet. Även utanför landet demonstrerade artister och aktivister sitt missnöje. Sittande i rullstol, och med kryckorna i famnen, lämnade Kyagulanyi landet för vård i USA.

Åtalet mot Robert Kyagulanyi och hans drygt 30 medåtalade ligger fast men när domstolsförhandlingarna återupptogs i september krävde åklagaren mer tid och rättegången är nu uppskjuten till 3 december.

Robert Kyagulanyi är bara en i raden av yngre politiker som utmanar det gamla ledargarnityret i Afrika. Många av kontinentens åldrade statsmän har suttit på makten i decennier, men ett växande missnöje sprider sig.

***

I Senegal mobiliserade den unga befolkningen mot den då 86-årige presidenten Abdoulaye Wade, som ställde upp i sitt tredje val 2012. Den yngre oppositionspolitikern Macky Sall tog hem segern.

Det var främst frågan om arbetslöshet som drev de unga till valurnorna. Bristen på arbetstillfällen är ett problem som blir alltmer pressande i samtliga afrikanska länder. Utan arbete och möjlighet att försörja sig blir den unga afrikanska befolkningen som flockas i städerna en tickande politisk bomb. Men de är också en politisk möjlighet för dem som vinner deras förtroende.

– Afrika behöver inte ledare som är 75 eller 65 år. Vi behöver ledare som är unga, nyskapande och fulla av energi, sa Graça Machel tidigare i år då hon talade vid African leadership academy. Machel är änka till de tidigare presidenterna Nelson Mandela och Samora Machel och en av Afrikas mest respekterade äldre kvinnliga ledare.

Även den sudanesiske affärsmannen Mo Ibrahim, som 2007 instiftade ett afrikanskt ledarskapspris, har kritiserat de sittande ledarna. Vid ett möte där frågan om Afrikas ledarskap diskuterades, sa han:

– Det här är den enda kontinent där personer äldre än 90 år inleder en ny presidentperiod. Det är ett skämt och hela världen skrattar åt oss. Vart ska dessa gamla män leda oss? Till graven?

Men en ung ledare är inte detsamma som en demokratisk ledare. En av Afrikas yngsta presidenter, Joseph Kabila (47), har styrt Demokratiska Republiken Kongo sedan 2001 då han utsågs till landets högsta ämbete efter mordet på fadern Laurent Kabila. I år har Joseph Kabila utlovat att de uppskjutna valen ska äga rum, och i stället för att själv ställa upp har han handplockat en efterträdare. Kabilas säkerhetstjänst och polis har med brutalt våld slagit ner på dem i landet som krävt förändring.

***

Afrikas odemokratiska – och åldrande – politiker har ofta använt sig av våld för att kväsa krav på förändring. En annan anledning till att de unga inte riktigt kommer fram i politiken är kulturell. Äldre personer anses stå för visdom och ska behandlas med respekt. Länge kunde också många presidenter slå mynt av sin historia, eller i alla fall sina företrädares historia, som frihetskämpar. Ett exempel är Sydafrika där regeringspartiet ANC gärna talar om »struggle credentials«, det vill säga vilken roll en person spelade i antiapartheid kampen, som ett mått på hur vederhäftig hen är som politiker. Men även här växer en ung opposition. På den radikala vänsterkanten står den före detta ungdomsledaren för ANC, Julius Malema, nu med sitt eget parti Economic freedom fighters. Till höger om ANC, som ett liberalt mittenalternativ plockar Mmusi Maimane medelklassens röster i städerna för sitt Democratic alliance. Båda partiledarna är under 40 år.

Norr om Sydafrika, i Zimbabwe, utmanade tidigare i år den drygt 40-årige Nelson Chamisa den 94-årige Robert Mugabes efterträdare, Emmerson Mnangagwa, 76. I valet förlorade Chamisa, men resultatet har starkt ifrågasatts av hemmaopinionen.

I fjol ställde Diane Rwigara i Rwanda upp i presidentvalet mot den sittande Paul Kagame, 61. Hon fängslades kort efteråt och 37-åringen väntar nu på rättegång anklagad för uppvigling.

I gamla, patriarkala strukturer på landsbygden har de äldre ledarna fortfarande ett fast grepp om marken. Men Afrika genomgår en snabb urbanisering och det kommer att driva på politiska förändringar.

Många ögon riktas nu också mot Etiopien där kontinentens yngste ledare, den 42-årige premiärministern Abiy Ahmed, dragit i gång en rad reformer i snabb takt. Under sina drygt sex månader vid makten har han låtit släppa tusentals politiska fångar ur landets fängelser, slutit fred med grannlandet Eritrea, utsett en kvinnlig president, Sahle-Work Zewde, och en jämställd regering.