»USA är helt fixerat vid Kina«

Han kör en stor Landrover som går på diesel och har aldrig varit engagerad i miljörörelsen, »jag är ingen eko-korsfarare«. Men Yvo de Boer är också mannen som började gråta i sin förtvivlan över att inte Kina, USA och EU kunde komma överens vid klimatmötet på Bali 2007. Det har inte blivit fler offentliga tårar sedan dess, men jobbet som chef för FN:s klimatarbete, United Nations Framework Convention on Climate Change (UNFCCC), har ändå kostat på. De Boer ledde även Köpenhamnsmötet, världens kanske mest hajpade klimathändelse, men sedan ett halvår tillbaka arbetar han i stället som konsult för att övertyga företagen om deras ansvar i klimatfrågan.

I dag känns miljöfrågan död i media, varför?

– Delvis därför att forskningen är ifråga­satt. Men det spelar egentligen ingen roll vem som har rätt om hur mycket människan påverkar klimatet. Vi befinner oss i ett läge där vi ändå måste ställa om ekonomin, eftersom jorden har begränsade resurser och vi redan nu ser brister som pressar upp priserna på råvaror som olja och hämmar tillväxten. Vi kan inte behålla status quo, det måste till en förändring.

Vad var det som lockade dig att gå in och leda klimatförhandlingarna?

– Jag ville söka ett ekonomiskt svar på klimatfrågan, och balansera de olika intressena. För att lyckas i förhandlingar måste man förstå de olika rollerna. Människor är ofta snabba att ta en position, men man kan inte hitta en lösning om man inte förstår varandra. Den här typen av förhandlingar är som att spela schack på två olika spelplaner samtidigt.

Vad hade du för målsättning när du tillträdde?

– Det första var att sätta klimatet på agendan hos världens ledare, tidigare var det en fråga för miljöministrar, och de har inget inflytande. Det andra var att sätta frågan på medias agenda. Det tredje var att starta en ekonomisk debatt snarare än en miljödebatt, där återstår en del.

Vad ångrar du mest från Köpenhamns­mötet?

– Jag ångrar flera saker jag inte kan berätta om... Men jag kan säga att det mötet kunde ha gått annorlunda om vi skött processen bättre. De invändningar som fanns från länder som Venezuela och Bolivia handlade inte om innehållet utan om hur processen gick till. De hade rätt i kritiken att processen med att förankra förslagen inte var demokratisk.

Varför blev det inga resultat i Mexiko heller?

– Men det blev det. I Cancún åstadkom de mycket av det jag hoppats att Köpenhamnsmötet skulle resultera i. De fick fram en arkitektur för ett fördrag, de formaliserade utfästelserna.

Men varför tar det sådan tid?

– Det är en omfattande byråkratisk process att få en sådan här överenskommelse på plats. Bland annat måste ett förslag till fördrag skickas ut sex månader i förväg för att det ska kunna behandlas. Bestämmelserna är ålderdomliga, de verkar utgå från att all kommunikation och persontransport går med båt...

Vad hoppas du att delegaterna ska uppnå vid årets möte i Durban?

– Att parterna kommer överens om att skriva ett fördrag.

Vilka är de största hindren?

– Ett problem är att USA är helt fixerat vid Kina, att landet ska vända en klimatöverenskommelse till sin fördel på något sätt. Och visst, Kinas ekonomi har exploderat, men det är fortfarande ett fattigt land. Det är USA som är den historiska klimatboven, och Kinas ekonomi kommer att växa vare sig det blir en klimat­överenskommelse eller inte. Jag tycker att man måste fråga sig om de rika ländernas rädsla är befogad.

Vad är då lösningen?

– Man måste respektera att länder har olika ekonomisk styrka och därmed olika kapacitet. Just Kina satsar dessutom hårt numera på olika klimatsmarta lösningar, de bygger ekologiskt hållbara städer och de jobbar med återvinning.

Det är inte så att FN har spelat ut sin roll som ledare av klimatförhandlingar, att man borde prova andra förhandlingsmodeller?

– Fördelen med en överenskommelse inom FN är att den har en demokratisk legitimitet. Det är bra att förhandla i mindre grupper också, det har vi gjort i många år, men de grupperna måste ses som representativa för att det ska fungera. Och stora länder som Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika måste få en starkare röst. Det är ett problem i många internationella grupperingar, i exempelvis Världsbanken har Belgien och Brasilien samma röstvikt.

Vilken är den viktigaste klimatfrågan just nu?

– Det absolut viktigaste är att visa att grön tillväxt är möjlig. Att ett lands ekonomi kan växa och människor få det bättre även med begränsade utsläpp.

Hur ska det gå till?

– Vi måste skapa rätt incitament för att ställa om, incitament är alltid mycket bättre än straff. Att sätta ett pris på koldioxidutsläpp är ett bra sätt, och det finns mycket annat att göra. Samtidigt måste regeringar och industri ha en bättre dialog. Företagen kan inte bara protestera när regeringar kommer med förslag, i stället måste parterna diskutera hur företagen ska kunna nå miljömålen.

Något som retar Yvo de Boer är när folk klagar över att alternativa energikällor ofta subventioneras.

– Men kol och olja är ju också subventionerat, eftersom de inte betalar för utsläppen. Det är ju därför vind och sol inte kan konkurrera ... det är märkligt, att förstöra atmosfären är en av de få saker man kan göra i livet utan att behöva betala för det.

Tycker du att individer tar tillräckligt ansvar för miljön – och gör du det?

– Jag cyklar i stället för att ta bilen när det går, använder energilampor och har solceller på taket. Men jag tycker att ansvaret för en omställning i första hand ligger på regeringar, inte privatpersoner.

Han lever ett lugnare liv nu än under tiden på FN. När KPMG:s kundseminarium i Stockholm är över ska Yvo de Boer flyga hem till sin trädgård i södra Holland. Han sitter och hoppas att de iskalla vintervindarna som blåser över norra Europa inte ska sprida sig till Holland, för då fryser de späda knopparna på hans kära körsbärsträd.

Fakta | FN:s arbete med klimatet

För drygt tio år sedan skapade en grupp FN-länder ett forum, United Nations Framework Convention on Climate Change (UNFCCC), där de diskuterade vad som borde göras för att minska den globala uppvärmningen. Senare skrev en grupp större länder under det så kallade Kyotoprotokollet, som innehåller bindande åtaganden. UNFCCC:s sekretariat stöder institutioner som är involverade i processen att få till avtal som minskar utsläppen och klimatförändringen. Efter Kyoto har gruppen organiserat möten i Bali, Köpenhamn och Mexiko.

Yvo de Boer

Född: 1952 i Wien. Uppvuxen i diplomatfamilj.
Familj: Gift, tre barn.
Bor: I södra Holland på landsbygden.
Bakgrund i urval: Utbildad på brittisk privatskola, arbetat på FN:s boende- och bosättningsorgan, som bostadsminister och miljöansvarig i Holland. Chef för FN:s klimatkonvention UNFCCC åren 2006–2010. Arbetar med hållbarhetsfrågor på konsultföretaget KPMG sedan 2010.