USA:s förre toppdiplomat: »Trump vägrade att lyssna på virusvarningar«

»Ingen förväntade sig det här«, sa Donald Trump förra helgen.

Det stämmer inte, menar Jimmy Kolker, som varit diplomat och ambassadör i 30 år, och fram till 2017 var amerikanska hälsodepartementets chefsdiplomat för internationella hälsofrågor.

Numera är Jimmy Kolker pensionär, men fortsätter verka på hälsoområdet bland annat som rådgivare till tankesmedjan Center for strategic and international studies (CSIS). I november var han en av ledamöterna i en kommission som uppmanade USA att kraftigt stärka sitt arbete mot globala pandemier, och som varnade för att landet var illa rustat för att möta sådana hot.

På grund av brister som ebolasmittan avslöjade byggde den tidigare Obama-administrationen upp en bättre beredskap för pandemier och andra medicinska hot, säger Kolker.

– Tidigare hade Vita huset en speciell enhet för hälsa och säkerhet som skulle granska hot utifrån och rekommendera åtgärder. Den enheten avskaffade Trump, och därigenom förlorade man varningssystemet och den direkta kopplingen till att agera genom presidentmakten och Nationella säkerhetsrådet.

Det samlade ansvaret för bland annat  beredskapslager låg tidigare på amerikans­ka smittskyddsinstitutet Centers for disease control and prevention (CDC), men har flyttats till hälsodepartementet, som inte har klarat av sin sammanhållande roll, anser Kolker.

– Ändå fanns varningar. CDC-chefen hade kontakt med sin motsvarighet i Kina redan den 3 januari. Redan då visste man en hel del om hur det kunde påverka, och många i förvaltningarna hävdade då att det kommer att drabba oss hårt. Men presidenten vägrade lyssna på dem som varnade.

Den 27 februari höll CDC:s smittskyddsexpert en presskonferens där hon kraftigt varnade för coronavirusets utbredning i USA. I amerikanska media antyds att hon därefter är belagd med munkavle, efter påtryckningar från Trumpadministrationen.

I en rapport som kom så sent som i november förra året, »Ending the cycle of crisis and complacency in U.S. global health security«, pekade Kolker och andra, bland dem senatorer och kongressledamöter från både Demokraterna och Republikanerna, på att det krävdes starkare satsningar på internationell smittkontroll. De förklarade att hotet var »Pandemier och utbredning av högrisksjukdomar som sprids fort och snabbt påverkar ett stort antal människor och som hastigt kan eskalera till regionala epidemier eller globala pandemier«. Och de pekade på att USA och många andra länder underinvesterat i beredskap för omfattande smittutbrott.

»Vi efterlyser ledarskap från Vita huset: det behövs adekvat och snabb finansiering av beredskap och åtgärder inför pandemier och större möjligheter att verka i en orolig värld. Vi uppmanar kongressen att ta steg för att stärka den globala hälsosäkerheten«, skriver de.

Om rapporten är läst i Vita huset är okänt, men svaret blev snarast det motsatta. Trumpadministrationen har i det liggande budgetförslaget för 2021 skurit ner  anslagen till globala hälsoprogram med tre miljarder dollar och halverat sitt anslag till Världshälsoorganisationen (WHO) som är den globala organisation som samordnar arbetet mot coronaviruset.

Vilken politisk betydelse coronaviruset kommer att få är än så länge osäkert. De än så länge hårdast drabbade delstaterna finns på väst- och östkusten, stater där Demokraterna dominerar. »Rostbälts-USA« har än så länge inte drabbats lika hårt.

– När Trump förnekade problemen gick stödet för honom ner även bland republikaner. När han tvärvände i mars gick hans siffror upp. Joe Biden har varit bättre på att lyssna på experterna, och det har gynnat honom. För Demokraterna är det en fördel att nu verka samlas kring en stark kandidat. Med flera kandidater och ett jämnare läge hade det blivit fler bråk om procedurerna kring primärvalen.

Men det amerikanska samhället är även på andra sätt delat, inte minst gäller det tillgången till sjukvård.

– En stor grupp saknar sjukförsäkring. Man räknar med runt 30 miljoner amerikaner (cirka 10 procent), liksom de cirka 12 miljoner människor som vistas illegalt i landet. Dessutom drivs de flesta sjukhus som privata bolag eller av välgörenhetsstiftelser, och de är beroende av intäkter från sin ordinarie verksamhet. Att ställa om till att högprioritera akutfall låter sig inte göras så lätt.

Jimmy Kolker var USA:s biträdande globala aidskoordinator mellan 2005 och 2007.

Finns det lärdomar att dra i dag av hur man arbetat med hiv/aids eller ebola?

– Där var det aktivister som drev frågan, och det fanns ett större stigma runt hiv och aids. En läxa var att forskare måste bli lite mer samhällsmedvetna.

– Men i Afrika har hiv/aids fått stor betydelse genom att sjukvårdssystemet utvecklats. Förut fanns nästan ingen vård alls. Nu är man bättre förberedd och personalen kan mycket mer. Ebola har också gjort att det finns ett kriscenter i varje regering. Mycket är på plats som inte fanns för 25 år sedan.

»När Trump förnekade problemen gick stödet för honom ner även bland republikaner. När han tvärvände i mars gick hans siffror upp.«

Förberedelserna är bättre och de afrikanska länderna vet att man måste rapportera coronafall. Men Kolker som varit ambassadör i både Burkina Faso och Uganda, och verkat i fler afrikanska länder, menar att länder i Afrika snabbt skulle kunna förlora kontrollen.

– Folk bor trångt i städerna, och breder smittan ut sig kan konsekvenserna bli horribla. Än så länge har afrikanska kontinenten inte drabbats lika hårt. Vi vet inte varför. En del har spekulerat om värmen, att Afrika inte har en årstid med kyla, men vi kan inte lita på det.

– Det viktigaste vi kan göra är att stödja WHO. Utan WHO kan ingen stiga fram och ta ansvar. Kina skulle aldrig ha agerat lika generöst mot någon annan aktör, säger Jimmy Kolker, som hoppas på att coronakrisen ska leda till debatt i USA om klyftorna i samhället.

– Statens ansvar att jämna ut skillnader i det amerikanska samhället har negligerats i 25–30 år, förhoppningsvis kan det bli en ändring i det. Och då är sjukvården det viktigaste. Kanske kommer vi att vakna och se att en del dörrar kommer att öppnas.

LÄS OCKSÅ: Trumps nya värsta fiende: En ekonomi i fritt fall

***

FAKTA: WHO:s finansiering

Världshälsoorganisationen (WHO) finansieras både via obligatoriska länderbidrag, som fastställs utifrån ländernas invånarantal och ekonomiska läge, och frivilliga bidrag.

Största landavgiften betalar USA med 115,7 miljoner dollar; Kina med 57,4 miljoner dollar och Japan med 41 miljoner dollar. Sverige betalar 4,3 miljoner dollar.

Men landavgifterna svarar bara för 18 procent av WHO:s intäkter. Frivilliga bidrag utgör 80 procent. Även här bidrar länderna, Sverige med ytterligare 49 miljoner dollar.

WHO får också bidrag från organisationer och stiftelser. Det i särklass största kommer från Bill & Melinda Gates Foundation och är på nära 229 miljoner dollar.

Källa: WHO:s ekonomiska redovisning.