Utan hopp i Myanmar

Han borde släppas omedelbart, säger Amnesty International i ett uttalande den 6 juni. Min Htin Ko Ko Gyi, en filmskapare i Myanmar som greps den 12 april, riskerar fyra års fängelse för att, som åtalet lyder, ha förolämpat landets militär. Han är ung, bara i 40-årsåldern, men lider av levercancer och är i behov av omedelbar läkarvård, vilket det råder akut brist på i häktet där han sitter. Flera hundra regissörer, skådespelare och andra filmindustriarbetare från hela världen har skrivit till Myanmars myndigheter och uppmanat dem att släppa honom – och ta tillbaka vad som uppenbarligen är ett politiskt motiverat åtal. Min Htin Ko Ko Gyi är en välkänd demokratiaktivist som arrangerat en årlig festival med filmer om brott mot mänskliga rättigheter i Myanmar och andra länder.

– Det är helt vansinnigt. Han riskerar att dö i fängelset, säger en nära vän till honom som ber att få vara anonym på grund av det känsliga politiska läget i landet.

Min Htin Ko Ko Gyi är bara den senaste i raden av artister, journalister och även komiker som militären dragit inför rätta med anklagelser om förtal. Det var vardagsmat under den tidigare, av militären helt dominerade regimen i Myanmar.

Men sedan 2016 leds landets regering av Aung San Suu Kyi, som fick Nobels fredspris 1991 för sina icke-våldsprinciper och kamp för demokrati. För bara några år sedan jämfördes hon med mahatma Gandhi, Martin Luther King och Nelson Mandela. Hon var en förebild för människor på andra håll i världen som också kämpade mot maktmissbruk och förtryck – och många hade hoppats på en ljusare framtid för Myanmar då hon för tre år sedan utsågs till statskansler och därmed de facto regeringschef. I dag har hon blivit en internationell paria. Hon leder ett styre som tycks bli alltmer auktoritärt och hålls dessutom ansvarig för förföljelser av etniska och religiösa minoriteter, i synnerhet en muslimsk folkgrupp som kallas rohingya. Sällan har en person som en gång i tiden höjdes till skyarna sett sitt internationella rykte svärtas ner så snabbt och så grundligt.

Men man behöver å andra sidan inte vara länge i Myanmar för att inse att många här inte ser allt på samma svartvita sätt som opinionsbildare inom det internationella samfundet. Det första, uppenbara problemet efter valet 2015 – som gjorde det möjligt för Suu Kyi och hennes parti, the National league for democracy (NLD), att bilda regering i april året därpå – var att landets nya grundlag, antagen efter en riggad folkomröstning 2008, ger militären all väsentlig makt; samma militär som grep makten i en kupp 1962. Sedan dess har militären styrt Myanmar, direkt eller indirekt.

I dag, även efter fria val, tar militären order enbart från sin överbefälhavare; som i sin tur utser en fjärdedel av alla parlamentsledamöter och de tre viktigaste ministrarna: försvar, inrikes och gränsfrågor. Vill man ändra på den grundlagen måste minst tre fjärdedelar av parlamentsledamöterna rösta för – vilket i princip ger militären vetorätt mot alla försök att införa ett mer demokratiskt styre. Och trots detta ser folk NLD som en motvikt till militärens parti, the Union solidarity and development party (USDP), som styrde landet före 2015 och nu befinner sig i oppositionsställning.

– Aung San Suu Kyi är fortfarande populär därför att det inte finns något annat alternativ till USDP, som associeras med den gamla, korrumperade regimen som styrde landet i decennier och förvandlade vad som var ett rikt land till ett av världens fattigaste, säger Aung Zaw, redaktör för The Irrawaddy, en populär webbsajt. Även en av hans journalister har åtalats för förtal av militären och måste den här månaden infinna sig i domstolen för att försvara sig.

Men det stöd Suu Kyi en gång hade börjar vackla. Hennes regering har visat sig vara tämligen inkompetent och oförmögen — och även ovillig — att stoppa politiskt motiverade åtal, som de mot Min Htin Ko Ko Gyi och andra som nyligen åtalats för ärekränkning och förtal. Åtskilliga journalister sattes i fängelse, bland dem Wa Lone och Kyaw Soe Oo, två lokala reportrar för nyhetsbyrån Reuters, som greps i december 2017. De hade rapporterat om mord på rohingyer och dömdes till sju år fängelse, fällda för att ha haft »hemliga dokument« i sin ägo. Men det var dokument som de hade fått av en polis som senare medgav att det hela var en fälla för att sätta ditt journalisterna.

Trots internationella protester och fördömanden försvarade Suu Kyi domarna mot de två journalisterna med motiveringen att det inte var en pressfrihetsfråga utan rörde sig om den »nationella säkerheten«.

– Det fanns absolut ingen anledning att sätta dem i fängelse. De greps av militären och blev dömda av en civil domstol, vilket visar på bristerna i vår lagstiftning, säger Aye Chan Naing, chef för den populära tv-stationen Democratic voice of Burma. Han tillbringade flera år i exil i Sverige och Norge innan han kunde återvända hem efter att en ny öppenhet tillåtits 2010.

Den 7 maj benådade landets president Win Myint till slut de två Reutersjournalisterna. De hade fördelen att arbeta för en internationell nyhetsbyrå så deras fall uppmärksammades över hela världen. Men samtidigt som de släpptes fria sitter andra, mindre kända journalister fortfarande i fängelse eller kämpar mot politiskt motiverade åtal. Det är i de flesta fall inrikesministeriet som står bakom dessa och det kontrolleras i sin tur av militären, inte den valda delen av regeringen. Men de lagar – ofta kvarlevor från den brittiska kolonialtiden – som det gäller kan faktiskt avskaffas av parlamentet, där NLD har majoritet och kan göra det. Men inga sådana lagändringar har gjorts sedan partiet bildade regering efter en överväldigande valseger 2015.

– Den här regeringen tog över efter 25 års kamp för demokrati, en kamp som fördes av människorättsaktivister och journalister. Visst har vi fått mer frihet. Men det är svårt för självständiga medier att göra sin röst hörd, säger Aye Chan Naing.

Att sätta sig mot militären är också förenat med stora risker. Den 29 januari 2017 sköts advokaten Ko Ni till döds utanför Yangons flygplats. Han arbetade på en ny grundlag som skulle bli mer demokratisk. Det är ingen man talar med här i den gamla huvudstaden Yangon som inte tror att det var militären som låg bakom dådet. Ko Ni arbetade också med pressfrihetsfrågor och han var kollega i ett program för journalister som jag drivit i Myanmar sedan 2014.

Fullt krig pågår också i norr och nordöst, där etniska minoriteter i åratal stridit för lokal autonomi. Efter att det direkta militärstyret 2010 ersattes av en USDP-regering inleddes vad som kallades en »fredsprocess«, där de etniska rebel­lerna uppmanades att skriva på ett nationellt eldupphörsavtal med vaga löften om politiska samtal någon gång i framtiden. Det var knappast förvånande att det avtalet skrevs under av bara ett fåtal riktiga etniska arméer – plus en rad mindre, helt obetydliga grupper som lades till för att ge avtalet åtminstone en gnutta trovärdighet. Grupper som representerar 80 procent av alla rebeller i landet vägrar att skriva under något innan man kommit överens om vilket framtida styre Myanmar ska ha: en federal union eller ett land med en centraliserad statsmakt. Flera utländska biståndsgivare, däribland Sverige, bidrar med miljonbelopp till den farsartade »fredsprocessen«.

I omvärlden är det främst rohingyafrågan som fått mest uppmärksamhet. I augusti 2017 attackerade muslimska militanter från den folkgruppen polisstationer i västra Myanmar och flera dödades. Militären svarade med en storoffensiv i området och drev minst 700 000 rohingyer över gränsen till Bangladesh. De förde med sig vittnesmål om mord och våldtäkter. Hela byar hade jämnats med marken. Undersökare från FN har kallat det etnisk rensning som även kan innebära folkmord. Många av Suu Kyis utländska beundrare, som nu övergivit henne, förväntade sig att hon skulle ha ingripit – medan burmeserna själva visste att något sådant hade varit omöjligt eftersom hon och hennes regering inte har någon makt över militären.

[caption id="attachment_561094" align="alignnone" width="709"] Aung San Suu Kyi. Foto: Aung Shine Oo/AP[/caption]

Men Suu Kyi höjde inte ens rösten för att fördöma övergreppen. Kanske därför att hon inte ville stöta sig med militären, vars stöd hon trots allt behöver om det ska bli någon verklig demokratisering av Myanmar. Och man bör komma ihåg att det här inte finns någon som helst sympati för rohingyerna. Folk ser dem som illegala migranter från det närliggande och tätbefolkade Bangladesh. Om Suu Kyi hade gått emot den inhemska opinionen i den frågan skulle hon ha förlorat det folkliga stöd hon fortfarande har. Op­portunistiskt? Kanske. Men inget annat än bitter realpolitik.

– Suu Kyi åtnjuter fortfarande stort stöd bland den burmanska folkmajoriteten. Där har inget ändrats. Men det är annorlunda med de etniska minoriteterna. Där pågår fortfarande konflikter och de anser inte att hon företräder deras intressen, säger Ye Myo Hein, föreståndare för en tankesmedja i Yangon. Och då tänker han inte på rohingyerna utan kachin, shan, karen och andra etniska minoriteter. Suu Kyis regering har okritiskt fortsatt den tidigares politik med en bakvänd fredsprocess, där ett bindande avtal ska skrivas på innan man håller en politisk dialog.

De problem som Suu Kyi ärvde då NLD bildade regering 2016, efter de första demokratiska valen i landet på ett halvt århundrade, var också enorma. Det menar Sean Turnell, en australisk ekonom som agerar som rådgivare till den NLD-ledda regeringen:

– Den nya regeringen tog över den gamla byråkratin, vilket gjorde det svårt att förverkliga de reformer som behövs. Det gäller speciellt inom ekonomin där det finns stort motstånd till genomgripande reformer.

Man kan då fråga sig varför militären över huvud taget gick med på att införa en viss öppenhet efter årtionden av järnhård diktatur. Svaret på det är uppenbart: den gamla regimen var underställd sanktioner och bojkotter från västvärldens sida, vilket i sin tur ledde till ett beroende av Kina; nästan det enda landet som ville handla med den gamla regimen och förse den med vapen. Det var för att minska det beroendet som militären beslöt sig för att införa reformer som var nödvändiga för att förbättra relationerna med västvärlden – dock utan att helt ge upp makten. Resultatet blev den hybridregim som styr landet i dag: en folkvald, civil regering med begränsade befogenheter och en helt autonom militär som behållit den verkliga makten.

Efter att rohingyafrågan kommit att dominera västvärldens politik gentemot Myanmar är Kina tillbaka, aktivare än någonsin. Och Myanmar är strategiskt viktigt för regeringen i Peking. Myanmar förser Kinas inre provinser med ett utlopp till den Indiska oceanen för export och import av olja från Mellanöstern. Kina har redan byggt pipelines för både olja och gas som leder från Myanmars kust till Yunnanprovinsen. Nu planeras motorvägar och snabbtågsförbindelser mellan Yunnanprovinsen i Kina och kusten nere vid Indiska oceanen.

I  november 2020 är det val igen, och hur det kommer att gå för NLD återstår att se. Suu Kyi har då fyllt 75 år och hennes hälsa är redan nu vacklande. NLD:s stora svaghet är att det inte finns någon person av hennes kaliber kvar i ledningen — och hon har inte gjort något för att fostra en andra generation som kan ta över. USDP är lika impopulärt som tidigare, men militären kan komma tillbaka i andra skepnader.

Framtiden ser inte ljus ut och den optimism som rådde för bara några år sedan har vänts i sin motsats. Och det är inte bara mänskliga rättigheter det rör sig om. Ekonomiskt går det som sagt också illa för landet efter årtionden av vanskötsel. Utlandsinvesteringarna — utom de kinesiska — lyser nu med sin frånvaro. Militären fortsätter att dominera den inhemska företagsamheten med sina egna företag och genom lokala affärsmän som står generalerna nära, en annan aspekt som Suu Kyi visat sig oförmögen att ändra på.

Den internationella bilden av Suu Kyi som en internationell frihetskämpe är redan borta – och här i landet kommer hon förr eller senare att ses som en nationell ledare vars oförståndiga politik misslyckades med att bryta militärens makt och få det ständigt krisdrabbade landet på rätt köl igen. Det är den bittra verkligheten i dagens Myanmar. Och de som får betala priset för Suu Kyis och NLD:s misslyckande med att bryta militärens makt är Min Htin Ko Ko Gyi och andra politiska fångar.

***

FAKTA | Inte som alla andra länder

Det finns inga efternamn i Burma, så Min Htin Ko Ko Gyi heter så, inget annat. Aung San Suu Kyi kan kallas Suu Kyi därför att hon egentligen inte heter Aung San. Det var hennes far och ofta lägger folk till något till sitt namn för att skilja sig från någon med samma namn. Detta kan komma före eller efter det verkliga namnet. Maung Maung Thekato är till exempel Maung Maung som gått på universitet. Maung Maung Monywa är Maung Maung som kommer från en stad som heter Monywa. Cartoon Maung Maung är Maung Maung som är karikatyrtecknare (det finns faktiskt en Cartoon Maung Maung).

1989 bytte den dåvarande militärjuntan namn på landet och Burma blev Myanmar, vilket å andra sidan alltid varit ett av två namn på det burmesiska språket. Landet hette Myanma om man ville vara högtidlig och Bama i vardagstal, så det senare är inte en »kolonial term« vilket militären nu hävdar. Samtidigt ändrades stavningen på flera ortsnamn, bland annat Rangoon som blev Yangon eftersom burmesiskan inte har något r-ljud.

Lokala ortsnamn i de etniska minoriteternas områden ändrades också; vilket återspeglar den »burmanisering« av det mångetniska landet som militären står för, och de icke-burmanska folken motsäger sig.

Etniska minoriteter utgör 30–40 procent av landets totala befolkning på 54 miljoner invånare. Myanmar har sju delstater för de etniska minoriteterna (karen, shan, mon, karennni eller kayah, rakhine, chin och kachin). Därtill  sju regioner där burmeserna är i majoritet (Rangoon, Irrawaddy, Tensserim, Pegu, Magwe, Mandalay och Sagaing). Enligt grundlagen är det inget som skiljer delstaterna från regionerna.

Yangon, eller Rangoon, var huvudstad fram till 2006, då en helt ny huvudstad, Naypyitaw, invigdes i de centrala delarna av landet. Till ytan är Myanmar 676 000 kvadratkilometer, jämfört med Sveriges 450 000.