Utan majoritet i Elyséepalatset

På de franska valaffischer som har klistrats upp runt om i byar och städer har kandidaterna käcka valspråk: Folkets kraft. Våra liv inte deras vinster. På arbetarnas sida.

En affisch sticker ut: Emmanuel Macron president!

Satsningen gick hem. Det är en självklarhet att Frankrikes näste president heter Emmanuel Macron.

Men kommer han att kunna bli en president som kan utnyttja de omfattande maktbefogenheter som den franska författningen ger? Eller blir han en statschef som lägger ner blomsterkransar på Den okände soldatens grav och ägnar dagarna åt att hitta sätt att sätta krokben för sin egen premiärminister?

Det enda val värt att spekulera om nu är det kommande parlamentsvalet i juni. Det är här striden står om vem som kommer att ha makten i Frankrike de närmaste åren.

Mycket talar för att franska nationalförsamlingen blir något av polsk riksdag. Olika fraktioner utan egen majoritet kommer att bekämpa varandra och begränsa den nyvalde presidentens handlingsutrymme.

577 ledamöter ska väljas. På pappret har Republikanerna möjlighet till majoritet. Men Socialisterna är väl organiserade ute i valdistrikten. Nationella fronten har chans att öka antalet deputerande rejält. Macrons hastigt ihopsnickrade parti, En Marche, är egentligen bara en maskin för presidentvalet. Även om det kommer att finnas kandidater är de flesta helt okända för väljarna. Han har dessutom bestämt att bara hälften får vara professionella politiker. Resten är från civilsamhället och oprövade i politiska sammanhang.

Det är nu man brukar säga: Vi måste skilja mellan sak och person. Entusiasmen för Emmanuel Macron är inte överväldigande. Såväl i första som andra valomgången handlar hans framgång om en motröst. Mot François Fillons skandaler, mot Marine Le Pen.

I parlamentsvalen, två omgångar den 11 och 18 juni, handlar det om något helt annat: politik. Med François Fillon ute ur leken kan de franska borgerliga väljarna rösta utifrån sina partisympatier, likaså socialisterna med Hamon borträknad. Marine Le Pens besvikna väljare kommer att slåss för inflytande.

Valet är inte heller proportionellt, som det svenska riksdagsvalet, utan en blandning som arbetats fram för att ge starka majoriteter. Första omgången är ett öppet fält där kandidaten måste få egen majoritet av de avgivna rösterna och dessutom få stöd av minst 25 procent av de röstberättigade i valkretsen, för att vinna. Om ingen uppnått det går de som har erhållit minst 12,5 procent vidare till nästa valomgång.

I den franska logiken under femte republiken, som författningen framtagen av Michel Debré för general de Gaulles räkning allmänt kallas, ska ett parlamentsval som följer på ett presidentval ge presidenten majoritet i nationalförsamlingen. Men nu kan en annan fransk logik slå till: Okej, vi prövar ett oprövat kort – men hur mycket makt är vi beredda att ge honom? Macron är en ung ambitiös man, helt ovan vid att regera, med kort politisk erfarenhet. Ska en av världens starkaste exekutiva maktbefogenheter läggas i händerna på honom, eller ska han prövas långsamt?

Medierna, som massivt stött Macron under kampanjen, kommer att varna för polsk riksdag, för uppslitande strider och för förlamning av det franska samhället, om parlamentsvalen inte ger en majoritet som kan fungera med presidenten. Men är väljarna villiga att lyssna den här gången?

Långt ifrån säkert.