Utan styre igen, igen … och igen

Ingen är egentligen förvånad. Få länder är så förknippade med politisk turbulens och snabba regeringsskiften som just Italien. Landet har haft 63 olika regeringar sedan 1945, men det är bara en av dessa som har lyckats sitta hela mandatperioden ut. Efter andra världskrigets slut kom det kristdemokratiska partiet att dominera italiensk politik under 40 års tid. Oppositionen utgjordes under samma tidsspann av kommunistpartiet. Därefter skedde flera omvälvande händelser som ligger till grund för dagens politiska instabilitet.

I början av 1990-talet skakade skandalen Tangentopoli det italienska samhället i grunden. Den efterföljande rättsprocessen Mani pulite, rena händer, omfattade inte bara tusentals aktiva inom det politiska systemet utan även anställda inom domstolsväsendet och det privata näringslivet. Därefter, mellan 1992 och 1997, förändrades Italiens politiska landskap radikalt. Skandalerna och den omfattande korruptionshärvan ledde till att de mäktiga kristdemokraterna imploderade och beredde vägen för Silvio Berlusconis väg till toppen. Det stora kommunistpartiet upplöstes och ersattes av ett nytt vänsterparti. Från att sedan efterkrigstiden ha varit splittrat, vissa skulle kalla det schizofrent, med ett stort antal politiska partier, skapades två stora politiska block, ett till höger och ett till vänster.

Även landets valsystem genomgick en förvandling, med början efter folkomröstningarna 1993. Landets folkvalda parlament kombinerar sedan dess proportionell representation med en bonus för den koalition som fått flest antal röster, vilket skapar ett starkare mandat för vinnaren. Detta för att slippa den sortens svaga regeringar som varit regel snarare än undantag i efterkrigstidens Italien. På så vis uppmuntrar det italienska systemet bildandet av politiska koalitioner.

Fördelningen av platserna i överhuset, senaten, vilar på samma system, med den viktiga skillnaden att där saknas en mekanism som garanterar att segraren får nationell majoritet. Och just det faktumet är något som kan tillskrivas Roberto Calderoli, senator från Lega Nord. Det var bland det sista han gjorde under sin tid som justitieminister. »Legge Calderoli« skrevs och antogs under de sista månaderna av Berlusconiregeringens styre år 2005, när alla opinionsmätningar tydde på att vänsterkoalitionen skulle gå segrande ur valstriden. Syftet med den nya lagen var enligt dess kritiker just att ge nästa regering en svag majoritet i senaten. Vinnarbonusen tillfaller i stället segraren i de tre regioner där Lega Nord och Berlusconis parti Frihetens folk av hävd är starkast: Piemonte, Lombardiet och Friuli-Venezia Giulia. Denna vallag går under det öknamn som Roberto Calderoli själv myntat – »una porcata« – en hög med skit. Den världsberömda italienska statsvetaren Giovanni Sartori döpte därför den nya lagen till Porcellum.

Nu ropar allt fler på nya reformer av valsystemet men i väntan på en lagändring återstår det för de brokiga koalitionerna att försöka komma överens. Mitten-högerkoalitionen leds av Silvio Berlusconi och består av åtta partier. Komikern Beppe Grillos oberoende, euroskeptiska rörelse står vid sidan av, men slutade som valets stora vinnare med 25 procent av rösterna. Pier Luigi Bersanis sjupartikoalition vann valet men har endast majoritet, om än knapp, i underhuset. Att de saknar majoritet i överhuset innebär att en sådan regering får stora problem att driva igenom nya lagar.

Det brukar innebära att nyval väntar inom en inte allt för avlägsen framtid. Historien upprepar sig. Igen. Liksom påståendet att något uppenbarligen är ruttet i staten Italien.

Fakta | Valsystemet i Italien

Underhusets 630 ledamöter väljs på partilistor, med fyraprocentsspärr för enskilda partier och tioprocentsspärr för allianser. Den allians eller parti som har fått flest röster garanteras minst 340 mandat, cirka 54 procent, oavsett röstantal. Överhusets 315 ledamöter väljs via landets 20 regioner, där antalet mandat beror på folkmängden. Den allians eller det parti som fått flest röster i varje enskild region får cirka 54 procent av den regionens senatsplatser. Systemet gör att det alltid bildas en stark majoritet i underhuset, medan överhuset — vars godkännande krävs för alla lagändringar — oftast är mer splittrat