Utestängd från sitt hemland ännu en gång

Den nu 56-årige demokratiaktivisten Aye Chan Naing har varit med sedan första början. Innan det första upproret mot diktaturen i Myanmar bröt ut i augusti 1988 var han nästan färdig med sina tandläkarstudier i den dåvarande huvudstaden Yangon. Men när miljoner människor över hela landet demonstrerade mot förtrycket var han också ute på gatorna och skanderade slagord. 

– Det var helt naturligt att jag slöt mig till rörelsen. Jag kommer från en familj där vi alltid talade om politik, säger Aye Chan Naing. 

Hans morfar, U Kha, var minister när Myanmar var en demokrati på femtiotalet.

När militären öppnade eld mot demonstranterna i september 1988 och upproret dränktes i blod flydde han till Thailand. Han hamnade sedan i Stockholm, där han drev en liten informationsbyrå. Den stora vändpunkten kom 1991 när demokrati­ledaren Aung San Suu Kyi, som då satt i husarrest i Yangon, fick Nobels fredspris. 

Tillsammans med Thin Mya Thu, en kvinnlig aktivist, flyttade han till Oslo där de med svensk och norsk hjälp satte upp en radiostation, the Democratic Voice of Burma (DVB). DVB växte och blev så småningom en oerhört populär satellit-tv-station som folk såg på med piratparaboler. Det var som namnet säger demokratins röst för folket i Myanmar.

2011 beslöt sig Myanmars militärregim till mångas förvåning att lätta på trycket. Året därpå kunde Aye Chan Naing och hela DVB flytta sin verksamhet till Yangon. 

I februari i år vände utvecklingen igen, militären tog över all makt, sköt ihjäl över tusen personer, arresterade ännu fler – och förbjöd DVB och all annan självständig media. Aye Chan Naing befinner sig återigen i exil i Norge. Trettiotre år efter demokratiupproret 1988 tycks Myanmar vara tillbaka på ruta ett. 

Aye Chan Naings liv är inte unikt, många andra i Myanmar har gått igenom liknande tragiska och stundtals optimistiska upplevelser. Men det är just därför Myanmar i ett nötskal: ett land som berövats inte bara politisk frihet utan också en sund ekonomisk utveckling och nu skriker efter frihet. På femtiotalet var Myanmar – då känt som Burma — en demokrati med en blomstrande ekonomi baserad på ris, skog och mineraler. Allt detta föll samman när militären först grep makten 1962. Nu är diktaturen Myanmar ett av Asiens fattigaste länder.

Under militärstyrets allra mörkaste period fram till 2011 fängslades sjutton lokala reportrar från DVB. De kunde sedan arbeta helt öppet. Nu befinner de sig på flykt igen, tre av deras kamrater sitter i fängelse. 

Men hur ser veteraner som Aye Chan Naing på framtiden?

– Det är en stor skillnad mellan nu och 1988. Det går inte att isolera sig från omvärlden som militären gjorde efter det första stora upproret. Nu finns sociala medier, nyheter sprids snabbt. En helt ny generation har vant sig vid de friheter vi fick efter 2011. Folk är mer medvetna. Och militären är inte så enad som förr. En del har till och med varit i kontakt med oss. 

Och DVB sänder fortfarande via satellit och på sociala medier. Aye Chan Naing tror därför inte att det kommer att ta drygt tjugo år innan landet öppnar sig igen. Men även om det sker är problemen enorma. Kuppen i februari ledde till en ekonomisk kris utan like med generalstrejk och utländska investerare som drog sig tillbaka. På toppen av allt har coronapandemin fått katastrofala följder inom alla samhällsskikt. Därtill kommer årtionden av etniska uppror i Myanmars ytterområden. 

Men innan den nya militärdiktaturen luckras upp lär Myanmar uppleva mer lidande, med militärer som skjuter oppositionella och mer militanta aktivister på den andra sidan som spränger bomber och mördar misstänkta informatörer. Om Aye Chan Naing kan komma hem en andra gång blir det nog trots allt inte i år eller nästa år.