Utmanande att utmana

Med drygt ett och ett halvt år kvar till det amerikanska presidentvalet har fyra kandidater trätt fram. Tre, däribland Donald Trump, är republikaner. Den fjärde är demokrat och heter Marianne Williamson. Williamson är hjälp-dig-själv-författare, en gång Oprah Winfreys spirituella vägledare och vill inrätta ett federalt fredsdepartement. 

Hon ställde upp förra gången också. Det gick inte så bra. 

President Biden har ännu inte formellt talat om att han tänker ställa upp, men har gång på gång antytt att han kommer att göra det. Att mellanårsvalet till kongressen inte blev den framgång för Donald Trumps kandidater som många trott, stärkte Bidens position. Mer precist: det gjorde det ännu svårare för demokrater att lufta den spridda oron över att Joe Biden är fel kandidat att möta en republikansk utmanare, oavsett om det blir Donald Trump, den förra FN-ambassadören Nikki Haley eller den ännu inte formellt kampanjande Floridaguvernören Ron DeSantis. Förtroendet för Biden uppvisar ett stadigt negativt netto sedan ett par år och opinionsmätningarna visar att en ny kraftmätning mellan Biden och Trump vore rena lotteriet. 

Hur det till sist går i Republikanernas interna kamp om kandidaturen är ännu en öppen fråga. De frälsta Trumpanhängarna utgör ungefär en tredjedel av partiet. Om de republikanska Trumpmotståndarna kan enas om en kandidat borde de därför ha en hyfsad chans att ta hem nomineringen. Men än så länge ser det snarare ut som om Trumpalternativen kommer att ta död på varandra och därmed lämna segern till den förre presidenten. Skulle Trump ändå förlora finns risken att han ställer upp som oberoende kandidat, eftersom han aldrig kan svälja en förlust. Det skulle nästan garanterat ge Demokraterna segern i själva presidentvalet. 

Det som talar mot att Trump startar en egen, saboterande kampanj, är att det i stort sett vore omöjligt för honom att vinna presidentposten på så sätt. Det finns så kallade dåliga-förlorare-lagar i flera delstater, som förbjuder en kandidat som redan ställt upp under en partibeteckning i ett val att försöka igen under en annan beteckning i samma val. Enligt en undersökning som publicerades i Washington Post för en dryg vecka sedan skulle en oberoende Donald Trump hindras att ställa upp i hela 28 stater. 

Skulle en person som har så svårt att acceptera förluster, dra igång en kampanj som garanterat skulle leda till förlust? Många tvivlar, men ingen kan förstås vara säker. Man kan tänka sig att Donald Trumps hämndlystnad är starkare än hans vilja att vinna. Man kan också tänka sig att han omformulerar vad en vinst skulle betyda i ett läge då han ställer upp som oberoende. Till exempel genom att göra kampanjen till ett slags protest, i syfte att lära Republikanerna en läxa. 

Det är under alla omständigheter ett riskabelt projekt för Republikanerna att utmana Trump. Som allra minst kan en framgångsrik petning av Trump leda till en avmobilisering bland republikanska väljare. Än så länge verkar det mest sannolika att republikanernas kandidat i nästa års val blir Donald Trump. 

Men inte ens presidentval handlar trots allt bara om personer. Det har blivit särskilt tydligt för Demokraterna de senaste veckorna. 

Chicagos första kvinnliga svarta borgmästare, demokraten Lori Lightfoot, misslyckades i slutet av februari att bli återvald. Det var en rungande förlust, både i röstandel – Lightfoot fick bara 17 procent av rösterna, mot över 70 procent då hon valdes 2019 – och i den meningen att ingen borgmästare i Chicago har misslyckats med att bli omvald sedan 1989. Vem som kommer att ta över, avgörs i en andra valomgång i början av april. Den kandidat som ligger bäst till är den moderate demokraten Paul Vallas, som i jämförelse med Lightfoot har en tydlig dragning åt höger. 

Lightfoots förlust handlade till stor del om bristen på lag och ordning. Även om morden och skjutningarna i Chicago blev färre förra året, minskade de från rekordhöga nivåer och andra brott, som rån och inbrott, fortsatte att öka. När Lightfoot valdes 2019 kritiserades hon av mer radikala demokrater för att, med en bakgrund på åklagarämbetet och i polisen, vara alltför välvilligt inställd till polisen. Det var när Black Lives Matter-rörelsen nådde sin kulmen och kraven på att "avfinansiera" polisen räckte långt in i det demokratiska partiet. Lightfoot fick lov att på olika sätt blidka den opinionen, vilket visade sig förödande. Fyra år senare har opinionen vänt i många städer i USA, inte bara i Chicago, eftersom en våg av våld och kriminalitet sköljt över delar av landet. 

I vad mån det faktiskt handlar om en konsekvens av att polisen i vissa städer motarbetats och skambelagts är svårt att säga. Men oavsett orsakssambanden har det blivit en politisk belastning att argumentera för en mjukliberal kriminalpolitik. 

I förra veckan gjorde president Biden helt om i fråga om ett republikanskt initiativ att stoppa en uppluckring av strafflagstiftningen för våldsbrott i Washington DC. Tills nyligen hotade presidenten att lägga sitt veto mot förslaget, men när republikanerna effektivt använde frågan för att sätta ljuset på progressiva demokraters kampanj mot polis och rättsväsende, bytte Biden fot. 

Politiska förluster för Demokraterna, som den i Chicago, ses som varningar. Framgångar för demokrater med en tuffare syn på brott och straff, som New Yorks relativt nyvalde borgmästare Eric Adams, ses som riktmärken. Och opinionsmätningarna är tydliga: sjuttio procent av amerikanerna anser, enligt färska mätningar av Gallup, att politiken för att minska och kontrollera brottsligheten är otillfredsställande. 

Det som nu sker inom Demokraterna inför det kommande presidentvalet, är att ledningen tar strid mot den högljudda och djupt radikala falangen inom partiet. Åtminstone vad gäller lag och ordning. Partiet har helt enkelt inte råd att bjuda Republikanerna på så enkla poäng. 

Om det räcker ända till Vita huset är en annan sak. Men det skulle vara en överraskning om det blir någon annan än Joe Biden som prövar saken.

***

Läs även: Ron DeSantis – valets enda vinnare

Läs även: Biden och Trump är förlorare båda två