Vacklande kärnvapenmakt

I svallvågorna efter belägringen av Röda moskén befinner sig Pakistans president Pervez Musharraf i en delikat sits. Talibanernas inflytande ökar, samtidigt som USA kräver resultat i kampen mot terrorismen, och presidentens väljarstöd minskar.

Sedan armén den 10 juli stormade Röda moskén i Islamabad har militanta islamister hängett sig åt blodiga hämndaktioner med hundratals döda som konsekvens. President Musharraf har en svår balansgång framför sig. Men generalen är van att leka med elden alltsedan han kom till makten 1999 efter en oblodig statskupp. Efter attackerna den 11 september tog det bara två timmar innan han meddelade att Pakistan stod på västmakternas sida i kampen mot terrorismen.
Nu försöker han hålla balansen medan han pressas från alla håll. USA, hans viktigaste allierade i väst, anklagar honom för att blunda för islamisternas aktiviteter.

Men den 64-årige ledaren för en kärnvapenmakt med 160 miljoner invånare får också hård kritik på hemmaplan. Den demokratiska oppositionen menar att stormningen av moskén kom alltför sent, samtidigt som fundamentalisterna skramlar med vapnen.

Presidenten, som är en stor beundrare av både Napoleon och det moderna Turkiets grundare Atatürk, måste föra en kamp på flera fronter samtidigt.

Talibanernas och de militanta islamisternas ockupation av den Röda moskén var bara toppen av ett isberg. I Pakistan finns det tusentals organisationer, partier och företag som tillhör ett nätverk som finansierar jihad. För att inte tala om alla religiösa koranskolor (madrasas) som regeringen inte har en chans att kontrollera.

Den stora skolan Binoria i Karachi är ett centrum för radikal islam och har inte mindre än 5 000 elever som för ett par hundralappar i månaden bor på skolans internat, tar emot pengar från restauranger, bilverkstäder och andra småföretag. Pakistans 17 000 madrasas får varje år dela på omkring 450 miljoner euro. Det är lika mycket som hela statens skolbudget.

Vissa av de religiösa skolorna skickar sina diplomerade studenter till den »jihadistiska fronten« ute i avlägsna stamstyrda byar eller till Afghanistan.

– En femtedel av Pakistans islamister kommer från någon madrasa, säger inrikesminister Aftab Ahmed Sherpao.

Islamistalliansen MMA har redan makten i Peshawar, en av landets fyra provinser, där sharialagar införs steg för steg.

– Vi planerar fler stora gatumanifestationer. Musharraf är helt i händerna på USA och de andra västmakterna. Vi kommer fortsätta kampen tills den här diktaturen har fallit, säger Asif Lugman Quazi som är en av förgrundsfigurerna i MMA.

Självmordsattentat är en självklar del i denna kamp. Sami ul-Haq är ledare för en koranskola och förklarar varför:

– Om man attackerar en man som sover så kommer han inte bara vakna, han kommer också att göra motstånd. Självmordsattentat fungerar som en väckarklocka och är ett direkt svar på de grymheter och oförätter som muslimer utsatts för.

Kampen mot islamisterna kan ofta tyckas fruktlös. En av de anställda i SIG (Special Investigation Group) som har till uppgift att spåra terrorister, berättar att i Karachi går det att tillverka en bomb för ett par hundralappar med hjälp av bensin och nitrat. Presidenten själv har undsluppit åtminstone fyra mordförsök, varav en ledande al-Qaida-general, Ayman Al Zawahiri, bedöms ligga bakom minst två.

Slaget står också inom armén. Bara sedan händelserna i den Röda moskén har delar av den 580 000 man starka armén börjat ifrågasätta effektiviteten i de militära operationerna ute i byar och i gränslandet mot Afghanistan. Och de militanta islamisterna är inte sena att utnyttja den växande skepsisen inom armén.

– Militärerna är först och främst pakistanier. Vi har lika stort stöd inom armén som bland civilbefolkningen i stort, och fler och fler soldater går över till oss eftersom de är trötta på Musharraf, säger Asif Lugman Quazi.

Presidenten och hans medarbetare är väl medvetna om problemet.

– Vi vet att det finns fundamentalister mitt ibland oss. Presidenten har många fiender. Men det är bara ett par procent inom armén som står på islamisternas sida, säger generalen Aqbar Sharif, en av president Musharrafs närmaste män.

Den svåraste kampen för presidenten att vinna är kanske den som utspelar sig ute i de små stamsamhällena på landsbygden. »Talibaniseringen« av de oländiga bergsområdena ökar snabbt. Här har al-Qaida ett starkt fäste. Mer än 80 000 soldater har satts in för att stävja utvecklingen, och ibland kommer förstärkning från de amerikanska trupperna i Afghanistan. Snart skickas ytterligare 30 000 poliser och paramilitärer till området. Men trots satsningarna har militären förlorat mer än 700 soldater.

– Och när vi lyckas likvidera två militanta islamister så är det inte ovanligt att 50 civila offer skördas samtidigt. Det gör oss inte direkt populära bland befolkningen, säger en militär chef i Islamabad.

Lokala klanledare har sagt upp fredsfördraget med centralmakten som slöts i september 2006. Ofta lever klanledarna sida vid sida med de islamistiska fundamentalisterna. Trots militära offensiver, trots de många CIA-infiltratörerna i området, har utvecklingen inte gått att stoppa.
Tio miljarder dollar har USA pumpat in i Pakistan sedan den 11 september 2001, med förhoppningen att Pervez Musharraf skulle lyckas bekämpa al-Qaidas förgreningar. I dag är den pakistanske presidenten under stor press, han har hittills misslyckats med att leverera resultat till sina allierade i Washington.

Trots de varierande framgångarna så är amerikanska befattningshavare måna om att Musharraf får behålla makten eftersom han trots allt är en garant för att Pakistan fortsätter vara allierad med USA i kampen mot terrorismen. Från amerikanskt håll ser man med oro på att Benazir Bhutto, den tidigare premiärministern som numera lever i exil, har seglat upp som en favorit i det stundande parlamentsvalet. Därför försöker USA med Condoleezza Rice i spetsen nu skapa en allians mellan de bägge konkurrenterna för att säkra det amerikanska inflytandet i Pakistan.
Samtidigt är Bhutto inte det värsta problemet. Mardrömsscenariot är om de religiösa fundamentalisterna och al-Qaida får med sig folket och försöker störta den sittande presidenten. För USA:s och de allierades del handlar det inte bara om att rensa ut terroristerna ur landet, utan minst lika mycket om att ha kontroll över kärnvapenmakten Pakistan.