Vad kriget har lärt oss
Ett allt krigströttare Ukrainas öde vilar i USA:s och EU:s händer.
Bild: TT
I krig sker ofta en brant utveckling av kunnande, teknik och taktik. När första världskriget inleddes var kavalleriet ett vapenslag som alla räknade med. Tre år senare ersattes hästarna av stridsvagnar, bara för att ta ett exempel. Även stater och samhällen förändras i grunden av krig. I augusti 1914 styrdes stora delar av Europa av små eliter i monarkier. Tio år senare var demokrati, om än i olika former och med varierande utsikter, normen i Europa.
Alltså var det väntat att Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina för drygt 18 månader sedan skulle leda till stora förändringar i såväl försvarsmakterna och samhällena som i de båda staterna. Till att börja med kan vi nu se tydliga mönster i hur stridsteknik, via taktik och operationer till strategi (krigets ledning) har utvecklats. Inledningsvis var nästan allt som den ryska krigsmakten företog sig under all kritik. Givetvis slogs Ukraina väl, de var högt motiverade, väl tränade och utrustade – bland annat av vänner i väst – men de hade också fördelen att möta en fiende som var sin egen värsta fiende.
Nu har Ryssland börjat lära av sina misstag. Bland annat har man avskaffat de så kallade bataljonstridsgrupperna, relativt små formationer som byggde på att man mötte svaga motståndare och hade allierade som kunde utgöra kanonmat och hjälpa till med underhåll. I dag är större formationer tillbaka, brigader med eget underhåll. Dessutom har man fallit tillbaka på en typ av krigföring man behärskar väl: Försvarsstrid på djupet med jättelika minfält och befästningar. Även ledningen av trupperna och samordningen fungerar bättre.
Ryssarna har dessutom renodlat sin strategi. När det inledande anfallet mot Kiyv och försöket att störta Ukrainas regering hade misslyckats försökte Ryssland anfalla överallt och ta territorium utan en tanke på att det sedan måste kunna försvaras. Nu finns en tydligare plan där man håller en kortare front och har en tanke att vänta ut Ukraina långsiktigt. I början experimenterade man med att ha två arméer, den ordinarie och genomkorrumperade samt den aningen smidigare men hänsynslösa Wagnerarmén som tog terräng med en blandning av legoknektar och straffångar. Efter Prigozjins misslyckade myteri i juni – och hans påföljande död i en flygkrasch härom veckan – är Wagner borta ur bilden. Den stukade men också aningen tillnyktrade armén har därmed återtagit kommandot.
En av Ukrainas avgörande styrkor visade sig vara förmågan till kreativ innovation och improvisation på olika plan. Avgörande var att man lyckades slå ut det stora angreppet mot Kyiv under våren 2022 var Aerorozvidka, en civil förening med drönarpiloter som genomförde spaning och sabotageangrepp i de djupa skogarna med sina kommersiellt tillgängliga men ombyggda drönare samt fyrhjulingar. Ukrainas försvar har lyckats behärska det moderna krigets oumbärliga vapen, spanare och attackdrönare, snabbt och effektivt. De senaste veckorna har Ukraina kompenserat för sin närmast obefintliga konventionella örlogsflotta genom att bygga marina drönare som kryssar runt i mörkret på Svarta Havet och gör tillvaron livsfarlig för den avsevärt större ryska flottan. Världen observerar och antecknar. Kanske har Ukrainas största innovation ändå varit att man lyckats inlemma hela civilsamhället i krigsorganisationen, från landets högteknologiska IT-sektor över bönder och industriarbetare till pensionärer som syr kamouflagenät.
Även Ryssland försöker mobilisera sin befolkning, men man gör det på ett klumpigt och skräckinjagande sätt. Ryssland har under kriget gått från att att vara en chauvinistisk kleptokrati till en retrofascistisk stat som försöker kanalisera medborgarna in i statens enhet. Ukraina har en helt annan organisationsprincip: Nätverks- eller crowdfunding-staten. Civilsamhället får vara autonomt eftersom det är dess stora styrka. På så vis låter man lösningar som verkligen fungerar på marken blomma ut och man drar full nytta av den kaotiska och ostyrbara process som uppfinningar och idéutveckling alltid är. Dessutom har Ukraina effektivt kopplat upp sig mot omvärlden och bedriver kriget med ett lapptäcke av utländsk och inhemsk materiel, expertis och underrättelser. Även om situationen ibland påminner om ett 1900-talets krig har vi numera en globaliserad värld och den som förmår kanalisera dessa krafter får oerhörda fördelar.
Vart är då kriget på väg? På ett plan är detta omöjligt att svara på eftersom krig innehåller så många olika faktorer och alltid bedrivs i dimma i någon mån. Samtidigt kan vi skönja vissa tendenser. På marken är läget just nu om inte låst, så i alla fall trögrörligt. Ett radikalt eller snabbt ukrainskt genombrott eller rysk frontkollaps är svårt att tänka sig de närmaste veckorna och sedan kommer höstregnen då framkomligheten ofta begränsas och därefter vintern.
Som många har påpekat ligger dock Ukrainas tyngdpunkt, alltså både den största styrkan och svagheten, i relationerna till omvärlden. Om stödet skulle skäras av skulle landets situation snabbt bli mycket kärvare. Detta gäller inte minst varje krigs basvaror: pengar och ammunition. Ett sätt som det kan ske på är om Donald Trump åter blir president i USA. Läget är inte akut, det är fortfarande långt till valet 2024, men för ett hotat land skulle läget snabbt bli prekärt.
Samtidigt tär kriget svårt på Ukraina: Ekonomin är körd i botten, armén börjar slitas ned och befolkningen är krigstrött. USA och flertalet europeiska länder har utlovat stöd ”så länge det behövs”, men hur länge vill och kan politikerna i dessa länder stå för löftet? Krig kostar mycket pengar och dessa hämtas från annat i budgeten. Det kan bli så att kriget till sist inte avgörs på slagfältet, utan vid valurnorna i Amerika och Europa. Detta är ingenting som Vladimir Putin motsätter sig, men det är en dyster tanke för de trötta soldaterna vid Ukrainas front.
***
