Vad vill Irans regim uppnå?
På ett torg i Teheran finns svaret.
Bild: Skärmdump från X
På Palestinatorget i Irans huvudstad Teheran finns en antydan till svar på en enkel men samtidigt svår fråga: Varför upparmar den iranska regimen alla tillgängliga resurser till ett heligt krig med Israel? Vad vill den uppnå? På torget står nämligen en stor digital klocka som räknar ner till ett datum år 2040. Den dag om drygt 15 år när räkneverket visar 0 dagar, 0 timmar, 0 minuter och 0 sekunder ska Israel ha upphört att existera. Klockan kom på plats 2017 efter ett tidigare uttalande av landets högste ledare Ali Khamenei som hade sagt i ett tal att just år 2040 ska Israel inte längre finnas kvar. I maj 2020 antog Irans parlament en lag med omfattande åtgärder riktade mot Israel syftande till att förhindra alla former av förbindelser länderna emellan. Och i januari året efter gav parlamentet instruktioner till regeringen om att denna ska vidta åtgärder för den israeliska statens förintande fram till det förutsagda året.
Sedan den islamiska revolutionen 1979 benämns Israel ”Lilla satan” av Iran. USA är ”Stora satan”. Fast det finns en viktig skillnad; USA misstros visserligen av den iranska regimen för sin politik, men det finns inga fantasier om att landet om sådant ska försvinna. Detsamma gäller som framgått inte Israel, vars blotta existens utmålas som en styggelse och vars tillintetgörande är en nödvändighet. Från tidig ålder lär sig iranska skolbarn att hata, inte bara Israel, utan judar i allmänhet. Det sker med läromedel som är kraftigt antisemitiska. Och all denna blodtörst har varit ett permanent inslag hos regimen i Teheran alltsedan revolutionen.
Här bör tilläggas att det Israel- och judehat som de styrande ständigt sprutar ur sig inte nödvändigtvis delas av befolkningen i stort. Under resor i Iran genom åren har denna skribent sett många prov på både ilska och motstånd mot den egna repressiva regimen, parad med en önskan om att få tillbaka de goda förbindelser med omvärlden som fanns före 1979. Och detta gäller även många i de generationer som inte har upplevt något annat än det islamistiska styret. Den nuvarande spända situationen tycks inte ha förändrat detta förhållande. Efter den massiva iranska drönar- och missilattacken mot Israel natten till den 14 april dök det således upp graffiti upp runt om i Iran med stöd till Israel liksom protester mot regimen i sociala media. Och efter det mer hovsamma israeliska svaret förra veckan syntes än mer graffiti med liknande budskap mot den egna regimen. Detta ligger i linje med tidigare utbrott mot regimen där bland annat Irans stöd till Hamas och Hizballah har kritiserats.
I officiell iransk retorik var robotanfallet på Israel ett svar på attacken den 1 april mot ett hus intill Irans konsulat i Damaskus (alltså inte en attack mot en diplomatiskt skyddad byggnad, vilket var ett skäl till att Iran valt detta hus för möten man inte ville skylta med). I attacken dödades högste chefen för det iranska revolutionsgardet (IRGC) i Syrien och hans närmaste man, plus sex andra befäl.
Frågan varför Iran svarade som man gjorde – genom att anfalla direkt från iranskt territorium – kan enklast besvaras med att regimen var tvungen att visa musklerna på ett helt annat sätt än tidigare. Israel har sedan den arabiska våren 2011 ganska framgångsrikt slagit till mot Irans försök att bli en framträdande kraft i Syrien. I stället har Iran valt att bedriva sitt krig mot Israel via olika hantlangare; Hizballah i Libanon (och delvis Syrien), Houthimilisen i Yemen, irakiska shiagrupper i Irak samt med stöd till Hamas och Palestinska islamiska jihad (PIJ) i Gaza.
Men Israels attack mot Damaskus 1 april samt ett antal liknande insatser mot iranska mål (plus attacker i närtid från IS och andra sunnitiska fiender till Teheran) ger den sammantagna bilden av en regim som varken kan försvara sig själv eller sina allierade runt om i regionen. Operationen i Damaskus visade också att trots att Israel i praktiken bedriver ett tvåfrontskrig (i Gaza mot Hamas och i norr mot Hizballah), kan man ändå genomföra en precisionsattack som slår ut nyckelfigurer hos det iranska revolutionsgardet. I ljuset av detta hade det inte räckt med förnyade missilanfall från Libanon och Yemen. Teheran såg sig helt enkelt tvingat att svara direkt.
Och vad blev då resultatet?
Jo, 99 procent av omkring 350 missiler och drönare sköts ned. Det var inte bara en uppvisning i hur effektivt det israeliska missilförsvaret är. Än viktigare var att det initiativ som Benny Gantz – tidigare försvarsgrenschef och även försvarsminister – har arbetat för under flera år, Middle East Air Defence Alliance, visade sig högeffektivt. Amerikanskt, brittiskt och franskt stridsflyg var involverat, men mest intressant är att även Jordanien, Egypten och Saudiarabien bidrog med underrättelser för att stoppa de iranska projektilerna.
Budskapet är tydligt: det finns en israelisk-iransk konflikt och en israelisk-palestinsk konflikt, men arabländerna i regionen har inga problem att arbeta med Israel i ett skarpt läge. Trots det förödande kriget i Gaza kan man alltså tala om en tydlig amerikansk-israelisk-arabisk front mot Iran med dess allierade terroristgrupper.
För Israel handlar det nu om att bygga på denna allians så att den även leder till en mer långsiktig strategisk vinst. Ledare i väst var snabbt ute och argumenterade för en de-eskalering och menade att Israel i sitt svar bör tänka långsiktigt och inte göra något som kan destabilisera regionen ytterligare. Det begränsade anfallet mot en iransk flygbas utanför Teheran får nog sägas visa att israelerna har lyssnat.
Det är också de tongångar som hörs från både Beny Gantz och Israels nuvarande försvarsminister Yoav Gallant. De menar att denna allierade framgång är en bra bas att bygga vidare på och att den smartaste strategin framöver är att i nära samarbete med USA fortsätta att underlätta för de arabstater som de-facto stödde Israel. I strategin ligger att så snabbt som möjlig avsluta kriget i Gaza. Något som dock förutsätter att gisslan släpps, att Hamas styre där avslutas och att UNSCR 1701 från 2006 implementeras och trycker tillbaka Hizballah norr om Litanifloden.
Samtidigt pressas premiärminister Benjamin Netanyahu hårt från extremhögern som menar att det israeliska svaret mot Iran var alldeles för lamt. I slutändan handlar det om hur man ser på det iranska angreppet: Ett misslyckande som snarast visar hur svag regimen är? Eller att angreppet tvärtom visar att Iran vågat bryta tabut att attackera Israel direkt och att landet taget ytterligare ett steg på vägen mot 2040?
Hur de olika aktörerna i regionen väljer att tolka detta blir avgörande för framtiden.
Magnus Norell forskar om terrorism och säkerhetspolitik och är bland annat knuten till The Washington Institute for Near East Policy.
***
Läs även: Hur fritt tror ni Palestina blir?
