Vägen till fred går genom Kirkuk

General Samey Ameen Alahwany, chefen för oljepolisen i norra Irak, tar emot i sitt kontor på det statliga oljebolaget North Oil Company, som ligger i utkanten av Kirkuk. Vägen dit har kantats av brinnande oljekällor. Samey Ameen Alahwany är klädd i en brun kavaj och börjar på militäriskt maner berätta att den styrka som han för befäl över består av 7980 man.

– Jag är ansvarig för alla oljefaciliteter i de norra delarna. Det inkluderar Mosul, Kirkuk, Tikrit, Anbar, som är några av de farligaste områdena i landet, säger han.

Enligt webbsajten Iraq Pipeline Watch har 460 attacker genomförts mot pipelines, oljefaciliteter och anställda sedan 2003, när Baathregimen störtades och fram till februari 2008 när sajten lades ner.

Sedan Samey Ameen Alahwany tog över i juni 2007 har North Oil Company producerat olja till ett värde av 23 miljarder dollar. Pipelinen som utgår härifrån sträcker sig 170 kilometer till den turkiska gränsen och är livsviktig för oljeexporten från norra Irak.

Bara några minuters bilväg från de centrala delarna av Kirkuk finns en enorm oljereserv på runt 10 miljarder fat, vilket enligt New York Times utgör 6 procent av världens oljereserv, eller cirka en tredjedel av Iraks. Landskapet ser ut som ett grått månlandskap. Vi kommer aldrig närmare dessa enorma gaslågor än ett par hundra meter, men ljudet är nära. Det låter som en gigantisk gasspis.
Samey stannar till och visar en eldslåga som kallas för »Den Eviga Lågan«. Det är ett naturfenomen som orsakas av gas som strömmar ut genom ett lufthål, antänds och förvandlas till en flamma som enligt sägnerna ska ha brunnit i tusentals år.

– Hit brukade jag gå med pappa när jag var liten, berättar han. När ögonen börjat vänja sig vid flammorna, ser man hur gammal mycket av utrustningen är.

Samey påpekar att en del av den är lika gammal som det 81-åriga företaget självt. På frågan om vart pengarna är muttrar han något om att de hamnar i »dåliga irakiers fickor«. Oljeproduktionen skulle lätt kunna öka om oljeraffinaderier och utrustning förnyades.

Men tanke på att Kirkuk producerar enorma mängder olja verkar det vara påfallande lite som kommer staden till godo. Gatorna är smutsiga och i dåligt skick. Framför citadellet finns en park som ser mer ut som en soptipp än en lekpark. Där sitter familjer i gräset och dricker te samtidigt som tomma plastpåsar, muggar och annat skräp blåser i den starka vinden. Några barn springer skrattande efter det flygande skräpet.

Hamza, en kurd i 40-årsåldern som varit bosatt i Tyskland i ett tiotal år återvände till Kirkuk 2004. Han slår ut med armarna och säger:

– Vi har ett hav av olja under oss. Men var pengarna hamnar det vet jag inte. Bara att de inte stannar i Kirkuk.

Någon kilometer från citadellet ligger Kirkuks stadshus, som är väl skyddat av taggtråd, torn med vakter som är beväpnade med kulsprutor, t-formade cementblock och stora plastbehållare fyllda med sand. Där sitter guvernören Abdul Rahman Mustafa Satah i ett rum belamrat med stora tunga möbler. Han sitter vid ett elegant skrivbord, bakom honom står enorma bokhyllor och prydnadssaker.

Det känns som att gå in i ett museum eller kanske i en salong på någon gammal lyxkryssare. Han blev vald till guvernör direkt efter »befrielsen« som han kallar de amerikanska styrkornas intåg. Abdul Rahman arbetade tidigare som advokat.

– Vi står inför många utmaningar just nu. Saddam-regimen lät medvetet vår stad förfalla. Det råder brist på rent vatten och el. Vägarna är i dåligt skick och vi har en enormt stor arbetslöshet, säger han.

Men han menar att det finns andra provinser som har det mycket sämre. Och det finns en ljusglimt. Premiärministern har lovat Abdul Rahman att staden ska få en halv dollar för varje fat som produceras. För närvarande får oljebolaget fram 700 000 fat per dag, vilket skulle genera en inkomst på 350000 dollar.

Guvernören, som själv är kurd, sitter inte särskilt bekvämt på sin post. Han är inklämd mellan två maktcentra. På ena sidan har han KRG (Kurdistan Regional Government) som har sitt säte i Arbil bara 1,5 timmes bilväg från Kirkuk, och på den andra centralmakten i Bagdad tre timmars resa bort.

Kurderna har haft ett visst mått av autonomi ända sedan 1991 när USA och Frankrike införde zoner som inte fick beträdas av irakiskt flyg. De skyddade i någon mån från Baathregimens etniska rensning.

Abdul Rahmans kluvenhet märks när vi kommer in på frågor om oljan. Det är officiellt oljeministern i Bagdad som beslutar om produktionen. Samtidigt har KRG tecknat kontrakt med några utländska företag om att få utvinna olja i Kurdistan. Detta anser premiärministern och oljeministern är olagligt. Som det är nu ska alla oljeintäkter gå till centralmakten och sedan distribueras till landets provinser.

Men det råder kaos eftersom den oljelag som ska reglera avtal, investeringar, koncessioner och fördelning av Iraks enorma oljeintäkter inte godkänts av irakiska parlamentet. Det är för många som har invändningar mot den nuvarande utformningen, eftersom den enligt kritikerna skulle ge utländska företag möjlighet att kontrollera Iraks naturtillgångar. Oljearbetarna i Basra har hotat att gå i strejk om lagen godkänns.

Men den riktigt stora stötestenen är Kirkuk, eftersom alla vill åt oljan där. Kurderna i det autonoma Kurdistan vill att staden ska införlivas med de tre nordligaste provinserna. Men det motsätter sig naturligtvis regeringen i Bagdad.

Ända sedan den irakiska konstitutionen antogs i oktober 2005 har frågan om Kirkuks framtid varit ett brännande ämne. Enligt författningen ska stadens tillhörighet bestämmas av en folkomröstning där Kirkuks invånare själva får bestämma. Både kurderna och den turkmenska befolkningen hävdar att de har en historisk rätt till staden – och därmed oljan. Folkomröstningen har skjutits upp tre gånger.

Den turkmenska journalisten Nermin al-Mufti menar att folkomröstningen fått skjutas upp för att viktiga krav inte uppfyllts. Dels skulle omröstningen enligt tidigare avtal hållas senast i december 2007 och föregås av en folkräkning (den senaste hölls 1957) för att fastställa vilka som var röstberättigade. Dels krävdes att de som tvingats lämna sina hem och egendomar skulle få dessa tillbaka.

Eftersom frågan om Kirkuks tillhörighet är en viktig nyckel till fred och stabilitet i Irak behandlas den nu på högsta nivå. Efter ett par veckors febril diplomatisk aktivitet, där den amerikanske vice presidenten Joe Biden och FN-delegater deltagit, enades det irakiska parlamentet till slut om en ny vallag. I de provinser där röstlängderna var föremål för dispyt skulle resultatet bara vara tillfälligt och kunna justeras vid ett senare tillfälle.

Politiska bedömare ser två vinnare efter beslutet. Den ena är Vita huset som genom sin ambassadör i Bagdad har låtit meddela att tillbakadragandet av amerikanska trupper kommer att ske planenligt. Den andra är kurderna eftersom beslutet innebär att det är 2009 års röstlängd som gäller och inte 2004 års, då kurderna var färre. Allting handlar om vilken folkgrupp som är störst, och därmed kan få sin vilja igenom i folkomröstningen.

Oljestaden Kirkuk har varit föremål för en maktkamp ända sedan regimfallet den 9 april 2003. När den gamla regimens soldater och poliser, som höll staden i ett järngrepp, gav sig iväg, strömmade tusentals peshmerga (de kurdiska gerillastyrkor som under flera årtionden slagits för kurdernas frihet) in i staden.

Både araber och turkmener anklagar kurderna för att sedan dess ha försökt att ändra stadens demografi genom att direkt uppmana kurder från andra delar av Irak att komma dit för att bosätta sig. Turkmenerna och araberna fruktar att kurderna nu har lyckats rubba maktbalansen till sin fördel genom att tusentals kurder flyttat in i provinsen och därmed skulle segra i folkomröstningen och lämna över Kirkuk till Kurdistan.

Kurdernas ökade inflytande märks också tydligt inom den lokala maktapparaten i staden. Både guvernören och polischefen är kurder. Den som har ansvaret att fungera som en länk mellan KRG (Kurdistan Regional Government) och den turkmenska befolkningen är också kurd.

Vid ett hus på en smal gata i Kirkuk står vakter med kalasjnikov. (Alla politiska partier har egna arméer.) Här, i en stor lyxig enplansvilla, bor Rafaat Abdullah, ledare för Kurdistans Patriotiska Union i Kirkuk (PUK).

– Vi kurder vill ha en folkräkning därför att det är det enda sättet att fastställa vem som utgör en majoritet i Kirkuk, säger Rafaat.

Han vet att kurderna numera är den största gruppen i staden, även om de exakta prognoserna skiljer sig åt mellan olika bedömare. Enligt Rafaat består Kirkuk av 70 procent kurder (i den gruppen ingår även den assyrisk-kurdiska minoriteten) och 30 procent araber och turkmener.

Amerikanska statliga källor uppskattar antalet kurder till 52 procent, 35 procent araber och 12 procent turkmener.

Kurderna känner sig som segrare i konflikten mot turkmener och araber. Frågan är om förlorarna kommer att erkänna sig slagna, eller om stridigheterna fortsätter efter parlamentsvalet i januari nästa år?

Risken att man för att undvika en kris lyckats åstadkomma en annan, kanske till och med en värre kris, är överhängande. Det politiska våldet i Irak är redan på väg att trappas upp inför valet. Många terroristgrupper gör vad de kan för att destabilisera landet.

En sidoeffekt av de ständiga omflyttningarna av folkgrupper, där många tvingats flytta mot sin vilja, är att det skapats ett starkt rekryteringsunderlag för bland andra al-Qaida. Här, bland besvikna utslängda araber, har det varit lätt att rekrytera terrorister till extremistiska motståndsgrupper. En polisofficer i Kirkkuk uppger att det finns tretton bostadsområden i Kirkuk som periodvis stått under al-Qaidas kontroll. Det kommer göra det än svårare att skapa ett stabilt Kirkuk, och därmed i förlängningen ett stabilt Irak.