Valet en chock för självgoda CDU – tuff press direkt på Merkels ersättare

Kristdemokraternas högkvarter nära Tiergarten i Berlin ser ut som ett stort fartyg eftersom den spetsiga husgaveln påminner om fören hos en båt.  Denna mäktiga farkost har gått ordentligt på grund. Den nytillträdde kaptenen, en godmodig man vid namn Armin Laschet, måste inleda sin bana med att snabbt dra skutan flott eftersom det bara är ett halvår kvar till det tyska valet i september.

Länge guppade CDU-farkosten fram i tämligen säkra farvatten. Visserligen gjorde en pandemi färden osäker, det såg ändå ut som att det CDU-ledda Tyskland var ett av de länder i Europa som klarade sig bäst och valsegern sågs som självklar.

Man sa att förbundskanslern Angela Merkel, fram till 2018 också CDU-ordförande, med sin bakgrund som fysiker var väl ägnad att hantera denna kris. Hon begrep sig på termer som r-tal och exponentiella ökningar, hon var inte i händerna på expertisen.

EU styrdes dessutom av en av hennes före detta ministrar och förtrogna – kristdemokraten Ursula von der Leyen.

Det var mycket CDU och det såg bra ut för partiet. Uttryck som »pandemieweltmeister« kom i svang i ett land med smak för superlativer.

Angela Merkel tog aldrig sådana överord i sin mun. Tvärtom varnade hon ständigt för att underskatta virusets förmåga att överleva. Hon och hennes regering kunde dock inte agera på egen hand. Merkel var tvungen att förhandla fram varje åtgärd i samförstånd med de 16 delstaternas regeringschefer.

I november stängdes Tyskland för att bromsa den andra vågen – skolor, biografer, restauranger, alla affärer förutom de livsnödvändiga. Opinionsmätningar visade att en stor majoritet av medborgarna stod bakom besluten. De som hade prote­sterat i Berlin, varav några försökte storma riksdagshuset, utgjorde en liten högljudd minoritet.

Färden mot grundstötningen började efter nyår. EU och därmed också Tyskland kom i gång sent med vaccineringen. Till skillnad mot Sverige lever Tyskland med självbilden av att vara ett stort land, därför var det plågsamt att se hur tidigt vaccineringen kommit i gång i USA och Storbritannien. Inte nog med det, leveransen av doser hakade också upp sig.

I skottgluggen hamnade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och den tyske hälsoministern Jens Spahn – båda CDU:are.

Vaccineringen gick dessutom extra trögt i Tyskland eftersom det var svårt att nå alla i de prioriterade riskgrupperna i ett land utan personnummer, särskilt som man inte involverat husläkarna i vaccinprojektet. I dagsläget ligger Tyskland strax under EU-snittet för andelen vaccinerade medborgare.

Samtidigt fortsätter nedstängningen inför hotet av den brittiska virusmutationen. Pådrivare var Angela Merkel, en hök i coronabekämpningen. I början av mars annonserade Merkel och delstatsministrarna dock att restriktionerna ska kunna lättas gradvis förutsatt att smittspridningen sjunker. Schemat för öppningen liknades av kritikerna vid ett byråkratiskt monster.

Vaccinstrulet och nedstängningar satte tålamodet och lojaliteten på prov bland medborgarna. Om CDU hade gynnats när det gick bra säger logiken att nu skedde det omvända, det går att utläsa i opinionssiffrorna.

I det tongivande nyhets­magasinet Der Spiegel krävde den kände skribenten Dirk Kurbjuweit nyligen på ledarplats att hälsoministern Jens Spahn måste avgå. Egentligen borde Angela Merkel göra detsamma, det skulle dock utlösa en regeringskris som vore ohållbar. Bokslutet över hennes 16 år som förbundskansler har dock förstörts av coronahanteringen, enligt Kurbjuweit.

Stefan Löfven och Lena Hallengren kan skatta sig lyckliga att de verkar i Sveriges snälla debattklimat med tanke på att här är smittspridningen nästan fyra gånger högre än i Tyskland och att dödstalen per capita noga räknat är 47 procent högre.

Det som till sist gjorde grundstötningen oundviklig var två avslöjanden, ett i slutet av februari och det andra i början av mars. Två parlamentsledamöter, Nikolas Löbel från CDU och Georg Nüsslein från systerpartiet CSU, hade tjänat grova pengar på pandemin.

Löbel hade i april, när bristen på skyddsutrustning var akut, agerat mellanhand i en affär med kinesiska ansiktsmasker och rott hem 250 000 euro (drygt 2,5 miljoner kronor). Han bräcktes av Nüss­lein som tjänat mer än det dubbla, 660 000 euro, på att förmedla en försäljning av masker till ett antal ministerier.

Löbel, 34 år, har tvingats lämna såväl förbundsdagen som sitt parti. Nüsslein är inte längre CSU:are, han har dock vägrat att ge upp sitt mandat i förbundsdagen.

Samtliga CDU/CSU-ledamöter uppmanades i förra veckan av partiledningen att på heder och samvete intyga att de inte berikat sig på pandemin. Mark Hauptmann, 36 år, skrev på. Strax därpå blev det känt att han agerat lobbyist för Azerbajdzjan och låtit detta autokratiskt styrda land annonsera i den partitidning som Hauptmann är utgivare för. Även han har tvingats lämna sitt parti och ge upp sitt mandat.

Med allt detta som barlast var utgången av den gångna söndagens delstatsval i Baden-Württemberg och Rheinland-Pfalz given. CDU noterade också i bägge delstaterna sina sämsta valresultat sedan partiets bildande efter kriget.

Baden-Württemberg svider särskilt eftersom det en gång var ett verkligt fäste för CDU. Nedgången började för tio år sedan, då ägde delstatsvalet rum två veckor efter Fukushimakatastrofen och CDU var fortfarande ett kärnkraftsparti. Sedan dess har De gröna regerat och CDU har på tio år gått från 39 procent av rösterna till söndagens 24 procent.

Historien upprepar sig också med tanke på Angela Merkel. Hon valdes till CDU-ordförande sedan det blivit känt att hennes företrädare, Helmut Kohl, i strid med lagen inte redovisat ett partibidrag från en privatperson. Kohl hade gett sitt hedersord till givaren att inte göra det. Merkel tog strid och vann.

Nu riktas blickarna mot Merkelefter­följaren Armin Laschet, han måste visa vad han går för. Det finns de som hävdar att korruptionsaffärerna inte är en tillfällighet utan att de blottlagt ett djupt lig­gande problem hos partiet. Om ett halvår är det val, plötsligt är det en öppen historia.