Valet i Italien: Avgörandets stund

På söndag går invånarna i EU:s svagaste ekonomi till val. Tonläget är högt och känslorna svallar. Silvio Berlusconi ställs till svars av »professorn« Romano Prodi för år av ekonomiska misslyckanden. Men ett nytt valsystem bäddar för en svag regering, vem som än vinner. Religionen har samtidigt gjort comeback i politiken. Den katolska kyrkans inflytande delar Italien i två läger.

Allt tyder på att det kommer bli en jämn kamp i valet på söndag. Romano Prodis mitten-vänster- koalition Unionen leder med mellan tre och fem procentenheter, mer exakt än så vet ingen eftersom det är förbjudet att publicera opinionsmätningar de sista två veckorna före valet.

I den sista tv-duellen före valet fortsätter Silvio Berlusconi med sin välbeprövade taktik att utmåla Romano Prodi som ett hot mot italienarnas privatekonomi. En av högerkoalitionens valaffischer har en bild på Prodi med texten: »Denne man vill ta ifrån dig dina besparingar«. Prodi, som ansågs ha vunnit första debatten med humor och oväntat rappa svar, lovar i gengäld tuffare tag mot skattesmitare. Han hävdar att talet om skattehöjningar är taget ur luften.

Det är två helt olika personligheter som slåss om premiärministerposten. Romano Prodi håller medvetet en mycket seriös profil och odlar bilden av sig själv som Berlusconis totala motsats på alla plan. Men även »professorn«, som Prodi kallas i Italien, kommer med giftiga repliker när valdagen närmar sig.

– Det enda arbete som Berlusconi genomfört under sina år som premiärminister är plastikoperationer och hårtransplantationer, sade Prodi till tidningen Corriere della Sera.

Det utspelet framstår ändå som ganska beskedligt jämfört med Berlusconis tal i Neapel nyligen, då Berlusconi hävdade att kommunisterna i Kina hade för vana att koka barn levande för att sedan använda dem som gödningsmedel. Detta apropå att kommunister ingår i Prodis valallians.
Roberto d’Alimonte är professor i statsvetenskap i Florens och han är inte särskilt förvånad över premiärministerns senaste uttalande.

– Berlusconi är ett tragiskt skämt för sitt land. Omvärlden skrattar åt Italien, suckar han.

Den skeptiska och besvikna väljarkåren har under Berlusconi sett hur landets färd mot den ekonomiska avgrunden accelererat. Även de storföretagare som tidigare stödde honom är besvikna på det ekonomiska fiaskot. 2005 var tillväxten noll procent.

– I nuläget kan jag inte säga en enda positiv sak om Italien. Inte en endaste, säger Roberto d’Alimonte.

Han får medhåll av Danila Pescina, en 27-åring psykolog från Milano som är arbetslös efter sina universitetsstudier. Arbetslösheten är den viktigaste valfrågan för henne. Men hon är osäker vilket parti hon ska rösta på, även om det lutar mer åt vänster.

– Jag känner större förtroende för Romano Prodi. Berlusconi har inte gjort något för oss unga, ekonomin är en katastrof och fattigdomen ökar, säger hon. Många familjer har svårt att få det att gå ihop.

Berlusconis framgång i valet 2001 berodde på att han både vann högerröster och röster från dem som traditionellt röstar på vänstern, arbetare och arbetslösa. 60 procent av dem utan jobb lade då sin röst på Berlusconi. Dessa väljare kan åter bli tungan på vågen i årets val. Det är landets fattiga, de arbetslösa och låginkomsttagarna som har drabbats hårdast av Italiens ekonomiska debacle. De kan nu komma att överge Berlusconi och återgå till att rösta på vänstern.

Men skillnaderna mellan de bägge politiska blocken är kanske inte så stor som man kan tro. Om man bortser från retoriken och kandidaternas image har de båda blocken förvillande lika ekonomiska program. Båda vill sänka skatten på arbete. Ingendera förbereder italienarna för ett systemskifte – eller vill backa från de enstaka reformer av till exempel arbetsmarknaden som Berlusconi genomdrivit. Ingendera satsar på att sanera Italiens kroniskt svaga statsfinanser.

Prodi har också händerna bakbundna av sina brokiga koalitionspartners. Att ena de nio partierna kring en ekonomisk politik lär bli en svår uppgift.

Statsvetarprofessorn Raffaele De Mucci ser fler likheter än skillnader mellan ­höger- och vänsterkoalitionen.

– Även när det kommer till utrikespolitiken har skillnaderna minskat. Berlusconi lovar numera, liksom Prodi, att dra tillbaka de italienska trupperna från Irak, säger De Mucci.

Vinnaren i valet, oavsett vem det blir, kommer dessutom få det svårare att ­regera. Berlusconis regering drev igenom genomgripande förändringar av det italienska valsystemet i december 2005. Det ger den ledande koalitionen en bonus, men om det blir ett jämnt race, vilket mycket tyder på, är risken stor att läget i ­överhuset, senaten, blir lika jämnt. Italien kan då ­återgå till sitt gamla mönster med kortvariga regeringar och ständig turbulens, som varit regel snarare än undantag sedan andra världskrigets slut.

Ett eventuellt maktskifte kan bli en utdragen affär. President Carlo Azeglio Ciampi avgår i maj, och det blir den nya regeringens första uppgift att utse hans efterträdare. Berlusconi kommer sitta kvar som premiärminister till dess att så har skett, vilket kan dra ut på tiden. I år väntar också många lokalval, bland annat i Rom, och i juni ska italienarna folkomrösta om de konstitutionella reformer som högerkoalitionen lagt fram för ökad regionalisering, ett förslag från lilla populistiska högerpartiet Lega Nord. Det ser ut att bli ett klart nej i den folkomröstningen. Om Berlusconi ändå håller sig kvar väntar därför omedelbart den första regeringskrisen med missnöjda Lega Nord.

Valet kan till slut komma att avgöras på Sicilien. I förra valet säkrade Berlusconi och högern sin majoritet genom en förkrossande seger just där. Den 73-årige Bernardo Provenzano är den sicilianska maffians, Cosa Nostras, överhuvud. Det är välkänt att denne maffiaboss föraktar dagens politiker, utom möjligtvis då Salvatore Cuffaro, som är Siciliens guvernör och UDC:s förstanamn till det italienska parlamentet. UDC är det tredje största partiet i Berlusconis koalition. Cuffaro står åtalad för att ha samarbetat med maffian, men trots detta, eller kanske tack vare, är han fortfarande Siciliens mäktigaste politiker.