Vändpunkt för Libanon

»Det är ett 100-årigt krig som precis brutit ut.«

Så sade en universitetslektor i östra Beirut, den kristna delen av Libanons huvudstad i samband med Hizbollahs attack mot civila i början av maj. En markering mot regeringen som krävde 80 liv. Lektorn ville vara anonym av rädsla för repressalier. Han ansåg då att förtroendet mellan folket och Hizbollah är som bortblåst.

Men några veckor senare har medlarna i Qatar lyckats hitta en lösning. Natten till den 21 maj enades Hizbollah och regeringen om en maktdelning som innebär att majoriteten i landet (druser och sunniter) ska få 16 platser i parlamentet, och Hizbollah 11. Hizbollah får också vetorätt, vilket får betraktas som en seger för dem.

Ledarna i Hizbollah, »Guds parti« på arabiska, har de senaste åren repeterat samma mantra: aldrig att de skulle vända sina vapen mot den egna befolkningen. Deras kamp går ut på att bekämpa Israel, inget annat. Men den 7 maj ställdes allt på ända då partiet – som fram till dess haft sympatisörer inte bara bland shiamuslimer utan också bland många andra libaneser, såväl kristna och druser som sunnimuslimer – tog kontroll över delar av Beirut efter väpnade strider.

Hassan Nasrallah är personen som allting kretsar kring. Den kortvuxne, talföre och karismatiske mannen i ledningen för Hizbollah påminner ofta om att det var han som jagade ut israelerna ur södra Libanon år 2000. Tack vare hans känsla för dramaturgi och populism blev han med det närmast en nationalhjälte, både i Libanon och andra arabländer.

Men på bara en vecka har sakernas tillstånd nu förändrats dramatiskt. Den 47-årige shiiten Hassan Nasrallah, alltid med den traditionsenliga svarta turbanen, har förvandlat sig själv till en definitiv dödgrävare av den mycket sköra libanesiska enigheten.

– Något har gått sönder i landet. Det kommer alltid att finnas ett »före och efter«, säger 28-åriga Leila, som jobbar på ett stort försäkringsbolag i Beirut.

Vad var det egentligen som fick den slipade ledaren för Hizbollah, det viktigaste av Libanons shiitiska partier, att agera på ett sätt som gjorde att han gick förlorande ur den psykologiska striden om libanesernas gunst?

Det började den 6 maj. Premiärminister Fuad Siniora meddelade att han ville tillsätta en utredning om Hizbollahs interna kommunikationssystem.

Den libanesiska regeringen ville ta kontrollen över de omkring 100 000 telefonförbindelser som möjliggör för partitopparna inom Hizbollah att kommunicera fritt och skapa en länk mellan Beiruts shiadominerade södra förorter där partiet huserar, och landets södra delar, regionen där det bor allra flest shiiter.

Premiärministern ville också avsätta Wafic Choukair, säkerhetschef på Beiruts flygplats med mycket starka band till Hizbollah. Regeringen anklagar honom för att ha låtit installera en övervakningskamera alldeles intill en av landningsbanorna som är reserverad för privata jetplan. Redan dagen därpå agerade Hassan Nasrallah.

– Det här är inget annat än en krigsförklaring. Det är bara första steget, snart kommer de att ge sig på våra missiler och våra vapenförråd. Vi har rätt att försvara oss och den hand som rör vid våra vapen kommer huggas av. Den som skjuter mot oss kommer själv att skjutas, även om det handlar om våra libanesiska bröder, sade han.

En regeringskälla som vill vara anonym säger att premiärministern aldrig hade trott att Hizbollah skulle gå så långt som att ta till vapen mot regeringen. Och det tog inte heller många dagar innan regeringen tvingades backa från sina krav.

Därefter försvann milisen från gatorna. Hizbollah är det enda libanesiska parti som officiellt har behållit en väpnad gren, med motivet att kampen mot Israel ännu inte är över.

Viljan att krossa denna militära styrka låg också bakom Israels krigsoffensiv mot Libanon sommaren 2006. Men förgäves. Om Hizbollahs krafter var uttömda efter attacken för snart två år sedan så är de nu i bättre form än någonsin, tack vare hjälp och finansiering från vännerna i Syrien och Iran.

Premiärminister Fuad Siniora och Hizbollah har varit i öppen konflikt med oppositionen sedan november 2006. Trots fjolårets överenskommelse om att arméchefen Michel Suleiman skulle efterträda den Syrienstödde Emile Lahoud på presidentposten, när dennes mandat löpte ut i november, så har ingenting hänt. Fram till nu.

En kraftmätning mellan den styrande 14 mars-koalitionen och den Hizbollahledda oppositionen var ofrånkomlig.

Telekommunikationerna var bara en förevändning – för bägge parter. Hassan Nasrallah bekräftar att Hizbollahs väpnade gren behöver dessa telefonlinjer eftersom de ligger utom israelisk övervakning.

– De installerades av Iran, säger telekommunikationsminister Marouané Hamadé.

Kort sagt så är de en del av infrastrukturen i Hizbollahstaten, en parallell inrättning i staten Libanon, som har vuxit sig starkare sedan 2005 och framför allt sedan kriget mot Israel 2006. Hassan Nasrallah kunde helt enkelt inte riskera dessa kommunikationsvägar, han föredrog en väpnad attack. Priset blev 80 döda under den våldsamma veckan i början av maj.

För Hizbollah och dess ledare handlade det också om en ren styrkedemonstration. Att visa vem som har de största musklerna i Libanons sargade politiska liv. I tre dagar trodde Beirutborna att helvetet brutit ut igen. Smärtsamma minnen från det blodiga inbördeskriget 1990 bubblade upp till ytan. Den 8 maj omringade Hizbollahs svartklädda milismän huset där Saad Hariri, son till Rafik Hariri, premiärministern som mördades 2005, bor.

Saad är ledare för den sunnimuslimska grenen i oppositionen. Framåt kvällen höll Hizbollahmilisen fortfarande delar av västra Beirut i sitt grepp, men visade en beredskap att diskutera med motståndarsidan. Vissa av soldaterna var till och med så avslappnade att de bjöd några av de få förbipasserande på jordnötter. Majoriteten av milismännen som användes i maktdemonstrationen var studenter eller vanliga arbetare – långt ifrån de hårdföra yrkessoldater som Hizbollah utposterat på heta platser, beväpnade med kalashnikovs och handgranater.

Den 10 maj kommenderade Nasrallah sina milismän att lämna Beirut och i stället bege sig till Tripoli i norra Libanon och till det av druser dominerade Chouf, sydost om huvudstaden. Striderna mellan shiiterna och de drusiska regeringsanhängana blev våldsamma innan regeringsstyrkorna till sist tvingades retirera.

Sammandrabbningen i Chouf var viktig för Nasrallah eftersom området är en nödvändig länk för vapentransporterna från Syrien. Striderna i Libanon fick grannländerna att reagera och Qatar samlade parterna till medlingssamtal i Doha för att försöka få till stånd en lösning på den politiska krisen.

Frågan är: Kastade sig Hassan Nasrallah ut i dessa våldsamheter på eget bevåg, utan att ha fått godkännande från Teheran och Damaskus? I Beirut tycks de allra flesta tvivla på det. Som ledare för en rörelse som föddes 1982 i kölvattnet av Israels invasion av Libanon och den iranska revolutionen så är banden mellan Nasrallah och regimen i Iran mycket starka.

Om han har ett visst manöverutrymme i relation till sin iranske beskyddare så krymper det ändå ständigt, i takt med att maktkampen mellan USA och Saudiarabien på ena sidan och Iran och Syrien på den andra, trappas upp.

I detta pressade läge har Hassan Nasrallah visat att han kan dominera fältet med sina trupper och manifesterat att han har för avsikt att äta en större del av den libanesiska kakan.

Sedan i onsdags råder ett skört fredstillstånd mellan de stridande parterna, framförhandlat av Qatar. Bland det som blev känt tidigt, utöver maktfördelningen, var att avtalet innebär förbud att använda vapen i den interna konflikten. Frågan är hur maktdelningen kommer att fungera.

Komplicerat politiskt läge

14 mars-alliansen

Anti-syrisk regeringskoalition uppkallad efter proteströrelsen mot mordet på premiärminister Rafik Hariri 2005. De största partierna är:

• Framtidsrörelsen, mestadels sunnimuslimer, leds av Saad Hariri.
• Progressiva socialistpartiet, druser, leds av Walid Jumblatt.
• Lebanese Forces, maroniter, leds av Samir Geagea.
• Kataebpartiet, maroniter, leds av Amine Gemayel.

Oppositionen

Syrisktrogen allians under ledning av Hizbollah. De största partierna är:

• Hizbollah, shiamuslimer, leds av Hassan Nasrallah.
• Amal, shiamuslimer, leds av Nabih Berri.
• Fria patriotiska partiet, leds av Michel Aoun.
• Syriska socialnationalistiska partiet, ortodoxa kristna, leds av Ali Qansuh.

Översättning och bearbetning: Anna Ritter